fredag 25 juli 2025

En stad med namn efter bro som liknar en bro, men inte ÄR det!

I gårdagens inlägg klagades lite halvdolt på verbet ”duckar” som under en längre tid även fått en bildlig innebörd. Det är en rätt vanlig väg för många begrepp, men en outslitlig fråga är ändå VARFÖR? Varför, när det i allmänhet finns massor av varianter att uttrycka saken på? Som för ”duckar” i detta fall.

SAOL beskriver det enbart som ”hastigt böja sig undan”. SO (2021), har med följande notering: ”ibland äv. bildligt” och förklarar det med synonymen ”undvika”, ett ord de flesta borde känna till. ”Hålla sig borta/avstå från, sky”, är andra möjligheter. SAOB har enbart med det konkreta ”ducka”, som i SAOL:

Men här duckas inte för löften som givits: i går utlovades hur vissa norrländska städer kan/bör uttalas. I sökandet hittade jag på Reddit (amerikansk webbplats) en kul tråd som börjar med frågan ”Hur uttalar man städerna Umeå, Luleå, Piteå, Skellefteå?” En kommentar som ligger bland bland de översta är kort och koncis: ”Om du är från Umeå så säger du Ume. Om du är från södra Sverige säger du Umeå”.

Sen vidtar en lång diskussion som ofta är rätt underhållande. En person verkar ha tröttnat på allt hit-och-ditande och föreslår: ”Etablera dominans och uttala alla orter med ett Ä i slutet”. En skojare till kommenterar lite chikanerande: ”För mig så är det mycket mer ä än e, och tycker det låter så när jag har hört inaveln i norr uttalat det också. Så Umä, Lulä, Pitä, Skälläftä”.

En jämtlänning säger som de nordligare människorna Ume, Lule Pite, Skellefte, men kommer på ett eget uttalsklagomål: ”Kan även lära er söder ut att man säger ÖsterSCHHHund, inte ÖsterSSund”. Ännu en jämte är uttalsplågad: ”Min sambo som är från Sundsvall säger Östesund, skippar alltså R-et och säger med S-ljud. Dör lite inombords varje gång”.

Slutligen en helt annan variant: ”Om man ska vara riktigt gammaldags (typ Burträskmål) så är Skellefte Schellet, Det medeltida namnet har överlevt i de mer konservativa bya-målen”. Roligast av allt, för oss som gillar roliga grejer, är en text av Ulf Lundström (på Skellefteå museums hemsida):

Namnet Skellefteå som äldst skrivs Skeldept år 1327 har en spännande historia. Ännu idag lever namnets dialektala form Skället som påminner mycket om den äldsta skrivformen. Längre fram i tiden har namnets skriftliga form utvecklats till Skellefte och ännu senare till Skellefteå. Namnet anses vara bildat omkring åren 1000–1100 och har troligen bildats av människor som talade umesamiska. Första delen av ordet är ett finskt lånord i samiskan, ett silta som betyder ’bro’. Den senare delen är en ändelse som ger namnet en betydelse ’något som liknar en bro, men som inte är en bro’.