Språkfolkloristiken sköts finfint av program som P1:s Språket. Det duckar gärna frågor som t ex nyss använda ”duckar”. Samt tusentals ord och uttryck vars existens förklaras/försvaras av att ”brukarna använder dem” (kan kallas ”modern språkvård”). Attityden vore bra om det gällde sånt som kämpat under långeliga tider för att etablera sig: nu går det undan värre.
Här är ändå lite skojiga grejer om uttal (se en människa nötas ner, hjärnan tvättas blank 😱).
I gårdagens kuriosa om ortnamn figurerade Lidköping och Linköping och i texten (från 2014) som då citerades togs ett uttalsproblem för just de två upp:
Nyligen har återigen aktualiserats Lidköpings kommuns önskemål om att få ändra ortnamnet Lidköping till Lidköping Vänern eller Lidköping vid Vänern. Kommunens motivering till det önskade namnbytet är att Lidköping ofta blandas ihop med Linköping i grannlandskapet Östergötland.
Regionalt kallas Lidköping för [lischöping], vilket kanske vore lättare att få till än att dra in Vänern i det hela. Övriga Sverige säger Lidköping med ett distinkt, betonat, i-ljud, medan i-et i Linköping uttalas som i ”lingon”, eller i [lischöping]. Men i nyheter och tåg får man höra ett överdrivet Liiiiinköping och ett dumt nog lika överdrivet Liiiidköping som redan i sig har ett något längre i-ljud hos den hyfsat normalbildade delen av befolkningen.
Det här gäller många andra regionala uttal från andra landsdelar, t ex när folk ordagrant läser ”väst-götar” och ”öst-götar”. Dessa säger själva väschöttar och öschöttar. Sen har vi hela problemkomplexet (höhö) norrländska städer. Så roligt att det får vänta till morgondagen!
Nyligen har återigen aktualiserats Lidköpings kommuns önskemål om att få ändra ortnamnet Lidköping till Lidköping Vänern eller Lidköping vid Vänern. Kommunens motivering till det önskade namnbytet är att Lidköping ofta blandas ihop med Linköping i grannlandskapet Östergötland.
Regionalt kallas Lidköping för [lischöping], vilket kanske vore lättare att få till än att dra in Vänern i det hela. Övriga Sverige säger Lidköping med ett distinkt, betonat, i-ljud, medan i-et i Linköping uttalas som i ”lingon”, eller i [lischöping]. Men i nyheter och tåg får man höra ett överdrivet Liiiiinköping och ett dumt nog lika överdrivet Liiiidköping som redan i sig har ett något längre i-ljud hos den hyfsat normalbildade delen av befolkningen.
Det här gäller många andra regionala uttal från andra landsdelar, t ex när folk ordagrant läser ”väst-götar” och ”öst-götar”. Dessa säger själva väschöttar och öschöttar. Sen har vi hela problemkomplexet (höhö) norrländska städer. Så roligt att det får vänta till morgondagen!
