Kastar man sten i glashus när man reagerar på riktiga skribenter?

Bild: Klim Musalimov, Unsplash

Häromdagen använde en skribent uttrycket ”funny bones” som aldrig varit i min närhet. Och varför skulle det det? Men kanske ska man inte kasta sten i glashus? Bloggen är ju full av knasiga begrepp och egna ordbildningar? Jo, så är det, men jag kan lova och svära (som skett förr) att om de här inläggen skulle skrivas för en så stor publik som de flesta medier vänder sig till, ja, då vore det en annan femma.

Men att som mediekommunikatör (blä, vilket ord) inte anstränga sig för att skriva begripligt, d v s försöka KÄNNA vad som kan förväntas av en genomsnittlig nutida lyssnare, läsare, tittare, skapar problem numera då tamejtusan alla har en egen fatabur, såväl sändare som mottagare. Man kan säga att det som når oss idag är sönderfallet i miljardtals individuella perspektiv. Den meningen är delvis snodd från Kristofer Ahlström i DN, och något att komma tillbaka till, vänta bara.

Bland andra engelska fraser som kastas in i mången text och månget prat: Förväntas större mängden läsare av en svensk tidning veta vad daughter issues är? Ska de flesta radiolyssnare förstå vad som menas med ”pensionen är inte top of mind”? Framöver måste vi kanske fråga AI när vi inte förstår alla de där miljarderna individuella perspektiv.

Men för att citera mig själv från slutstycket i går, blir nog även de svaren ”god dag yxskaft”.