De där två senast nämnda används säkert inte längre, vare sig skämtsamt eller som hånfull benämning, de två städerna äro nog döda i människornas sinnen. Men vad vet man? Hur som helst är de påhittade städerna med -köping i namnet bildade enligt ett mönster för ”riktiga” köpingar i Sverige.
Institutet för folk och språkminnen berättar under rubriken Namnbloggen om sådana. Nej, riktigare uttryckt skriver Leif Nilsson, tidigare namnvårdskonsulent vid samma institut:
Lidköping skrevs Lideköping 1446 och namnet betyder ’handelsplatsen vid (ån) Lidan’. (Ånamnet är sannolikt bildat till ordet lid ’backe, sluttning’ med syftning på de branta stränderna vid detta vattendrag.) Linköping skrevs Liunga kaupinga cirka 1120 och innehåller genitiv pluralis av ljung
Liunga kaupinga betyder ordagrant ”köpplatsen på ljungheden”. Om Falköping står på Wikipedia: ”Namnet Falköping betyder köpingen på falan, där fala är ett gammalt ord för utmark som ej är lämplig för odling, men bättre för bete”.
Andra städer på -köping kan tydas utan alltför stor fantasifull inblandning: Norr-, Söder- och även Nyköping. Hur det är med Enköping visar sig svårare. Staden benämns för första gången som Enescopinge på 1100-talet, vad en enkel människa kan läsa ut av en nätsökning. Varifrån förleden Ene(s)- kommer, kan man undra, men kanske misstänka enbusken som namngivare.
