Först tappar vi det och hamnar därpå i ett explicit vackert landskap

     
Nu fortsätter dramat om mig och E som i en bil lyssnar på en P3-dokumentär i P1. Ty sån är världen vorden. I berättelsen om den franske författaren framställs denne som periodvis mer och (jag menar ”och”, inte ”eller”) mindre galen och en av de medverkande litteraturvetarna säger: ”Nu har han tappat det”.

”Tappat?”, sa E, ”tappat vadå?” Jag skulle just förklara för den fåkunniga kamraten hur uttrycket "to lose it" översatts direkt in i svenskan till något som inte blir så bra; ”tappa det”. 

Vi tråkmånstyper i detta land har sagt: "förlora förståndet, få sammanbrott, bli knäpp/tokig/galen, tappa fattningen/sansen, gå överstyr etc. Då upprepade rösten i radion antagandet om att författaren kanske tappat det.

E började nu bli en farlig bilförare. När en av de medverkande sen beskrev något som ett ”household meme”, ja, då tappade E både det och ratten (nästan) samt skrek: ”Det är uppenbarligen inte gjort för mig, det här svärord svärord programmet!" Radion stängdes av. 

Vi stannade vid en rastplats, gick en sväng och betraktade det vackra landskapet, grafiskt och explicit så det förslog. (Försöker bara använda de båda orden i andra sammanhang än vår tids brutala, se gårdagens inlägg).

Varning: Här ska berättas om grafiska bilder samt explicit innehåll

Vi åkte bil, en kompis och jag. E satte på P1 och en viskande speakerröst sa ”P3 Sveriges radio”. E muttrade: ”Men jag satte ju på P1”. Programmet visade sig vara en dokumentär från P3 (kanalerna samarbetar tydligen) som beskrivs så här: ”P3 ID. Starka berättelser om vår tids mest spännande personer. Hör historien bakom kändisskapet.” Ja, ”starka berättelser” kallas numera historier, dokumentärer och berättelser som förr aldrig fick ett förstärkande adjektiv framför sig. Programmet handlade om en provokativ fransk författare.

Det hade sina goda sidor, men gav oss också anledning att fundera över den vokabulär man antas besitta för att till fullo förstå vad man hör i radio numera. Och visst tillhör jag dem som anser att man bör slå upp obekanta ord och begrepp: en författare, ett program o dyl kan inte använda en svenska som varenda medborgare kan förväntas förstå.

Men med det sagt ska här i alla fall tas upp sådant som kräver lyssnarens kännedom om engelska – och då har man passerat förväntansgränsen. Här talades bla om ”grafiska bilder”. Se där ett begrepp att snubbla på. ”Grafik syftar på bilder framställda genom olika trycktekniker”, skriver Grafikens hus på sin hemsida, och de bör ju veta.

På sajten Stakson står följande: ”Parallellt med att information delades där man hjälpte varandra kom det också snart mycket grafiska bilder på offer, provocerande, rasistiskt, kränkande eller manipulerat innehåll.” Djärvt tänker jag påstå att man ska vara beredd på att tolka begreppet ”grafiska bilder” som ”stötande” eller ”provocerande” bilder.

Programmet talade sen om en films ”explicita innehåll”. Ordet ”explicit” betyder ”uttrycklig, tydlig”. Det låter neutralt – men googlar man kombinationen ”explicit innehåll” framgår att ett sådant främst utgörs av det sexuella och våldsamma slag som kan vara obehagligt för många.

Kommen så långt i programmet började E försöka hitta en annan kanal. P2-musiken var jobbig och vi var snart tillbaka i P3-dokumentären. Det skulle inte ta lång tid innan E började svära. Den starka berättelsen om detta fortsätter i morgon.

Det svenska gullighetsljudet har börjat låta som det amerikanska

Har lärt svenskar att ändra sitt bedårad-ljud                                       Bild: Roberto Nickson, Unsplash

 

Att klaga på andra som gnäller (i dagboksform) är förstås projicering. Det finns ju även rätt många som retar sig på undertecknads tirader. Det får man stå ut med. I den slutsatsen möts vi säkert, gnällgubben och den smädande sbråkbloggaren. Av positiva typer finns det tillräckligt, de tjoar, tjimmar och stimmar och uttalar smicker och bekräftelser till varandra, skickar hjärt-emojier och formar hjärtan med händerna när de gillar nåt.

Deras språk är tecken och börjar snart även bli läten. Det är lätt att föreställa sig framtidens människor kommunicerandes enbart på så vis medan deras teknik når oanade höjder. Svindlande tanke. Så i dag blir det USCH och FY för de kortare lätena. En redan omskriven grej är OMG, både som tecken och ljud. Omajgadd, hörs i parti och minut, härifrån och därifrån. Det hette, om någon minns, OHERREGUD.

Det tar tid vid språkinlärning att, förutom svära, kunna stöna, gulla och oja sig på främmande språk så det låter inhemskt: ännu konstigare då att vårt AJ! blivit till OUCH [uttal: aotsch]!

Och värre än det (anser jag) är att inhemsksvensktalande börjat gullighetsgnälla på amerikanska. Ingen aning om hur man ska kunna skriva ner ljudet som många svenskar presterar när de ser något näpet och sött (kattungar, småbarn etc). Nu är det fler och fler som får till en ”aww-cute-reaction”. Googla gärna uttrycket, ljudet finns att höra om man är osäker.

Amerikanska (kanske även brittiska?) mänskohopar såsom alla slags publikskaror kan man höra åstadkomma ljudet och, ve och förbannelse, gäller detta även svenska diton.

Gnällspikarna tävlar, men deras inkomster är av varierande slag

Gårdagens ironi var nog inte glasklar, men säg den ironi som är det! Får väl erkänna att det kändes en smula provocerande att en rikstidning bara snor ett par sidor från en redan rätt hajpad artist som ger ut dagbok på dagbok. Eller sno och sno, det lär ge ett par laxar ytterligare åt en rik knös. Men man är förstås bara avundsjuk. Knösen är poppis. Inget undertecknad kan skryta med. Bloggens läsare är få, även om antalet i Hongkong skjuter i höjden (säger min statistik). Fast sånt kan bero på digitalitetsteknikaliter av en art som bara robotar förstår.

Nu ska här i alla fall tävlas med knösklagaren och i dag blir det språkgnöl. Jo, jag skämtar, har inte ”tappat det”, som svensken säger på sitt nya mål. Här förekommer inte mycket annat än gnäll på språket, ju!

Informanten A hörde av sig med nyheten att Mark Rutte blivit Natochef. D v s, det är inte nyheter i sig informanterna berättar om, de ger exempel på HUR nyheter presenteras. I detta fall var det text-tv som hade rubriken: ”Mark Rutte blir Natochefen”. Det blev ”rättat” i efterhand, men  intressant är att den bestämda formen ens kan förekomma som felskrivning.

Engelska, som brukar vara inmosad i svenska hjärnor, har inte någonstans (såvitt går att utläsa av nyhetssajter) denna titel i bestämd form. Hur som helst är det ett av många exempel som visar att man inte vaktar på att få texter rätt från början.

En liknande (fast annan) historia är att yrkestitlar inte behandlas som förr. Svenskan sätter inte ut den obestämda artikeln en (ett) framför titlar: Han vill bli lärare, hon är busschaufför, men deras son vill bli skådespelare. När ett svenskt barn svarar på frågan (den är hemsk) om vad det vill bli när det blir stort kan svaret lyda ”jag vill bli en sjuksköterska”. Man får inte vara elak mot barn och säga ”jaså, du vill inte bli två sjuksköterskor?” Sanningen är bara den att barnet anpassats till engelska och vill bli "a nurse”.

Måsskrik – tillägnat dem som frejdigt publicerar sina funderingar

Inget folk i simhallen i dag, solen höll väl folket utomhus

Vi letade efter ett bra kafé för att ta en macklunch – hittade bara svindyra, trendiga hipsterställen

Gubben som sålde jordgubbar hade satt upp stora skyltar som det stod REA på, men inte vad de kostade

Måste familjen Wahlgren dominera svenskarnas nöjesutbud, kan man undra. Men med tanke på att det är folket självt som håller den klanen gående, så vet man varifrån miljarderna trillar in

Denguefebern ökar i Europa, skriver tidningarna

Redan vanliga myggor kan gå hårt åt en, betten ger svullna blaffor

Vi skickade efter några flarror Châteauneuf-du-Pape (Triologies, 2019)

Folk nuförtiden verkar ha svårt att tänka, det var tamejfan annat förr

Kan den där färsen som är till hälften kött och till hälften grönsaker kan vara något, antagligen inte

Det finns ovanligt mycket Shakespearecitat i svang, så kan kvalitet också räknas

Men krigen, de ofattbara, verkar här för att stanna, hade bara jag hand om världen skulle den inte se ut så man måste kommentera den i ens dagböcker och sen berätta för alla dumma satar som varken känner nåt eller tänker…

Måsarna skriker och svalorna flyger lågt

Häromdagen var det tvärtom

Jag minns tidvattnet i Bournemouth, vi hade snackat på stranden med ett par grabbar som spelade i The Ivy League

Jäkla gälla röster faktiskt, vad hette deras hit från sextifem igen?

Krialäsaren kastar sig över såväl den stora draken som Ulf Lundell

Pendlandet mellan ödmjukhet och att uppträda som en kriarättare är ett tungt jobb. Eller ska man kanske skriva ”krialäsare”? Slå inte upp ordet, det finns nog inte. Det gör däremot ”kria” som betyder ”övningsskrivning (uppsats) över ett givet tema” (SAOB).

”Kriarättare”, å sin sida, kallades förr – enligt Frågelådan från Språkrådet – en person som rättade krior. ”Nuförtiden”, skriver samma källa, "används uttrycket kriarättare nedsättande, om kritiker som hänger upp sig på mindre formfel i en text: Till språkvårdarens lömskare risker hör att ensidigt framstå som kriarättare".

Med detta som bakgrund fortsätter krialäsaren (jag) och citerar en av våra större dagstidningar som tar den enkla vägen och kallar det Sommarporträtt att man kopierar författares texter ”hämtade ur det senaste årets utgivning av biografier och memoarer på svenska”.

Denna gång är det Ulf Lundell som funderar över högt och lågt i sin senaste ”Vardagar” (volym nr 11, hans dagböcker är uppenbarligen av stort intresse). Tidningens ingressrader som ligger ute i det s k flödet lyder: ”I sin nya bok siar författaren och artisten om landets framtid – och dissar Taylor Swift”. Och det här är Lundells egna rader om saken:

 

I DN idag ”Därför skapas inga nya popstjärnor”
Taylor Swift säjs kunna vara den sista
Utan tvekan befinner sej populärmusiken i Dödsskuggans dal
och har gjort så länge
Man får glädjas åt det äldre gardet
Tom dum pop har alltid funnits men nu är det värre än nånsin

Det här är svårt att få ihop, det ”dissandet” av Taylor Swift” känns inte jättedissigt. Själv anser jag att kvinnor inte ska sjunga klädda i enbart glittriga baddräkter och stövlar med hög klack, det ser billigt ut. DET kan man kalla diss samt helt icke-pk. Och då har jag inte sagt nåt om musiken. Men tänker göra en hommage (NÅJA) åt Ulf Lundell imorron. Missa den inte.

När det gäller de trevliga vinerna lockar det att uppträda lite falskt

Man ska som bekant misstänka allt man ser. T ex kan ett gyllene vin egentligen vara vatten som färgats av te

 I förbigående (helt sant: jag gick just förbi ett par personer) hördes en tidstypisk konversation: ”OK, kl 11, ska vi köra på det? Köraren fick ett jakande svar och jag översatte automatiskt från en annan värld: ”OK, ska vi säga så, då? Eller ”då säger vi så!”. Förhoppningsvis förstår läsaren hur jag har det. Men egentligen skulle dagens ämne vara ett annat.

Inte för att man ska ta heder och av alla amatörvinälskare, men håll med om att de kan vara jobbiga. Och egentligen är det proffsens fel, de som ständigt figurerar i vinkrönikor och tio-i-toppvin-listor stup i kvarten. Av dem har jag lärt mig att, i sammanhang där det verkar betyda något, säga det ögontjänande: ”Nog är väl ändå spanska viner, helst riojor, trevligare än de ofta aningens spetsiga italienska?”

Ingen har ännu sagt emot. Tänk om det är så att alla babblar på utan grund? Jag menar, hallå, som man sa förr: hur i alla glödheta kan man kalla ett vin ”trevligt”. Det tycks drälla av viner med just den personligheten. Åter: det är lite förmätet att kliva in på vinälskarnas marker och rya, men det har slagit mig att en hel del av omgivningen kring ”trevliga viner” kräver andra trevligheter: maten, sällskapet, temperaturen – det finns nog fler vinvariabler än så.

Det kan finnas de som verkligen kan skilja ut fin- och fulheter i såväl dryck som mat. Men om undertecknad är någons gäst är dyrbara droppar verkligen att kasta pärlor för svin.

Verksamheterna för dagen: runda, åtgärda, avslöja och korrigera

Nu rundar vi! Nästan ropade programledaren för Ring P1 myndigt när en person pratade på lite för mycket. Det rundas en hel del numera. Radiomannen har antagligen fallit för den nya vanan att inte säga ”runda av”, som väl var det gängse förr.

Verbet ”runda” utan ”av” har betytt två saker: 1) få (forma) något att bli runt. Exempel: ”man rundar dörrhandtagens design” respektive ”han tänker runda ön/udden”. Den nya användningen: banker, regelverk och vad det kan vara som rundas i våra dagar verkar helt enkelt betyda ”gå förbi”, kanske "smita förbi".

En vidare titt på mina exempelsamlingar ger följande som informanten A skickade häromdan, och som kommer från TV4-nyheterna (om jag minns rätt): ”Regeringens åtgärder mot mäns våld mot kvinnor ska bekämpas med samma åtgärder som gängkriminaliteten”. Man får, som sagts många gånger förr, arbeta mycket själv för att förstå vad medierna vill meddela en. För ”bekämpa åtgärder med åtgärder” låter väl inget vidare?

Följande rubrik skrev jag ner samma dag som den publicerades: ”SvD avslöjar: Så diskuterar svenska män om aktier”. När medier ”avslöjar” grejer brukar det vara lite och så med magnituden på avslöjandena. Förutom det lättlarviga begreppet tänker en petig typ som jag att man ”diskuterar aktier”, eller så ”pratar man om dem”.

Kan man lära sig något av slarviga rubriker? Ja, kanske att man bör vänta nån dag med att läsa tidningar på webben, alltså till dess någon av rubrikmakarnas kolleger korrigerat felaktigheter/otydligheter i efterhand. Eller tills någon gammal tant eller gubbe ringt/mejlat bladet i fråga och bidragit till att korrekturläsa det i efterhand.

Förfasas av läs- och skrivavvecklingen eller nonchalera den?

Tillbaka till inlägget från i förrgår, då påbörjades några tankar kring en text av Claes Wahlin. Den handlade om (min egen tolkning) hur vi fasthållare av gamla läs- och skrivvärden kan tröstas respektive förskräckas av den språklig förändringen.

”Skärmarna” är något som kan skrämma eller entusiasmera, beroende på om vi själva befinner oss på förfasningsskalan (som undertecknad delvis gör). Men visst har man hört forna tiders skräck inför vad läsning kan ställa till. Jag minns från barndomen hur det sas att man kunde bli konstig om man läste för många böcker, om inte annat kunde man bli "förläst".

C W skriver om läkare på 1600–1700-talen som vittnade om ”hur läsning, framför allt hos kvinnor, dessa bräckliga varelser enligt tidens syn, orsakade sömnlöshet, andnöd, darrningar, magproblem, yrsel, huvudvärk, tinnitus, med mera”. Och, tillägger C W, ”flera av dessa symptom känner vi igen från kritiken mot skärmanvändning”.

Författarna till antologin som nändes i förrförra inlägget försvarar framför allt ”den långsamma läsningen, omläsningen där texten begrundas, avkodas och närmast idisslas”. Men den kvalificerade läsförmågan, ”den som leder till att kunna resonera kring och tolka en text, behärskas av allt färre, framför allt unga”, skriver C W och det är vi väl några som bevittnat.

Om denna negång fortsätter kan det leda till att ”allt färre medborgare saknar det främsta redskapet att förstå både sig själva, samhället de lever i och världen. Så länge inte örat eller skärmläsningen har nått samma kompetens att tillägna sig text som ögat i dag har av tryckt text, kan konsekvenserna för både samhället och individen bli allvarliga”.

Slutligen några ord ytterligare från Botho Strauss, ett citat som C W kallar en ”melankolisk, för att inte säga förtvivlad slutsats": Jag kan inte samtidigt leva mitt liv inom en bestämd kultur och beräkna dennas objektiva nedgång. Med andra ord: endast det man älskar går under. Allt annat förstår att utveckla sig desto kraftigare.

Ens tankar kan gå till SVT/SR och de flesta av våra dagstidningar.

Handlaren verkar trygg med såväl sill och gräddfil som färskpotatis

Sillen var under ett antal år allt annat än trygg. Bild: Uw Kils, Wikipedia

Chefen för en livsmedelsbutik fick mig att fundera kring den moderna användningen av ord som ”trygg, trygghet” och deras kombinationer med andra trygghetsskapande ord. De flesta äldres roliga hjärnor pekar snabbt på psalmen ”Tryggare kan ingen vara”. Googla titeln, förresten, och se hur den en av de första träffarna säger ”Låt av Carola Häggkvist”.

Det vet vi är osant, för den skrevs av Lina Sandell, bl a känd psalmförfattare. Tillbaka till nutid. När jag ringde banken häromdan berättade först en röst det vanliga om att samtalet spelas in. Meningen fortsatte ”…för din trygghet”. Lite går det att förstå tanken, men nog funderar man ändå på vilken trygghet det handlar om.

Butikschefen, då? Jo, denne intervjuades i radio inför anstormningen av folk som inte planerat midsommarpartajet i förväg. Han berättade att man dock stod beredd med en massa sill, gräddfil och så kom slutklämmen: ”jag är trygg när det gäller färskpotatisen”.

Min specialare är att förflytta mig till gångna tider, säg 60- eller 70-tal, och försöka föreställa mig hur en dåtida svensk tänkt när någon säger sig vara "trygg med färskpotatisen". Dagstidningsdatabasen (KB) visar att kombinationen  ”trygg med” knappast förekom före 1990.

Sen dess har denna lilleputtfras, ”trygg med”, växt till en rejäl nutida stapel. På samma sätt som ”hota, hata, kränka, förnedra” var YTTERST allvarliga ord (och ovanligt förekommande), hade även de mer positiva ”trygg, trygghet” MYCKET djupare innebörder som sällan hade med potatis att göra.

Även om allt går snabbare i dag: är skärmskräcken överdriven?

I förrgår förutskickades att bloggen skulle koncentrera sig på tre skribenter, vars (nyliga) texter lite svepande kan sägas handla om läs- och skrivfrågan. Här kommer person nr tre: litteraturvetaren och kritikern Claes Wahlin, som 17 juni skrev en s k understreckare i Sv D med rubriken ”Håller vi på att glömma hur man läser?”

Tyvärr måste jag sätta upp mig själv på listan över den sortens ”glömmare”. Anfrätt av den vrålsnabba tillvaron måste jag ta sats för att orka igenom längre texter. Böcker har jag till stor del slutat läsa. Mer om det en annan dag. Claes Wahlin var det, och han diskuterar tankar, egna och dem hos författarna till antologin ”Människan och läsandet”. Brasklapp: en dag full av andra sysslor kommer att låta dagens epistel bli full av citat. Slappt, men äsch! Först några ord från tyske författaren Botho Strauss (f 1944):

När man /…/ i högt civiliserade länder nuförtiden klagar över tilltagande analfabetism skulle det också kunna ha att göra med en begåvningsförskjutning, då i framtiden, i en värld där piktogram blir allt vanligare, kommunikationen människor emellan inte nödvändigtvis kommer att vara knuten till skriftspråket. Och vad skulle vara förlorat om människan ånyo började tänka i bilder, i drömsekvenser, i nya hieroglyfer, om så att säga även en magisk sinnevärld skulle återkomma till henne i den digitalas släptåg?

Tja, även om det låter deppigt för en korrekturläsare med en mycket begränsad tid på jorden, lyser ändå en viss optimism genom raderna.

C W menar att det ligger något i detta: ”Allt sedan människan uppfann skriften har dess plats och funktion förändrats genom tiderna”. Men trots att vi ändå överöses med ”trycksaker och textformat som läsning”, anser han att synen på ”digitaliseringens skadliga effekter på läsförmågan och den psykiska hälsan har skapat en oro, ofta berättigad”.

Men för att vända på kuttingen, skriver han att ”nya medier sällan slår ut gamla” och han påminner om att ”varje nytt medium har mötts med misstro och oro”. Om jag inte missminner mig är det också en del av budskapet hos den profetiske professorn Marshall McLuhan (1911-80), ”ofta citerad och en viktig källa inom medie- och kommunikationsvetenskap” (Wikipedia).

C W igen: ”Vad som sker är ett slags förhandling kring funktioner. Vad kan det nya mediet göra bättre än det gamla? Vad passar inte från de äldre formaten i det nya?”

Nej, för tusan, min tid räcker icke till, C W:s och antologins funderingar får anstå till midsommardagen. I morgon kan det bli lite åt hållet sill, gräddfil och färskpotatis i bloggen, även om min fäbless för högtidsbundna maträtter är nästan obefintlig.

Ett aningens stött inlägg om hur språkexperten tar läsarna i örat

En annan av de skribenter som nämndes i gårdagens blogginlägg skriver krönikor om språk i tidningar och tidskrifter. Han är en mycket skicklig språkvetare, inget snack om saken, men passar ofta på att ge kängor till dem som reagerar på förändringar i modern svenska. Nu anser jag mig visserligen inte höra till de värsta käpphästkramarna inom språksnutfalangen, men får erkänna att jag provoceras lite av inledningen till en av denne språkvetares krönikor:

Den absolut vanligaste typen av läsarmejl till denna spalt handlar om att man vill att vi ska fördöma vadhelst mejlaren råkar uppfatta som dålig svenska. En av de vanligaste underkategorierna till denna i sin tur handlar om befintlighet och riktning (ungdomen säger vart när den menar var, och så kan vi ju inte ha det).
Så nu kommer det att handla om riktning och befintlighet – om än, min vana trogen, inte på det sätt som kommenterarna önskar.

Det är förståeligt att han ser på språkanvändande och dito förändringar ur en annan synvinkel med sitt expertperspektiv, men jag har stor förståelse för dem som inte känner igen sitt modersmål. Och då kan jag ändå personligen skippa distinktioner som var-vart, före-innan – men har svårt att glädjas av den ill-liberala de-dem-dom-debatt som stöder "dom" i alla lägen.

Tillbaka till språkmannen. Han skriver en väldigt rolig och på en massa sätt givande krönika om skillnaden mellan olika språk vad gäller ord för riktning och befintlighet som utlovas i inledningen. Bl a sägs den s k ”väderstreckmodellen” dominera i Australien samt att aboriginer har bättre koll på väderstrecken än västerlänningar (när placerade i tidigare obekanta miljöer). Sen kommer en slutsläng åt oss som förfasas över hur dagens svenska ser ut i medierna, ja, överallt:

Samväldeslandet Australien har som bekant en ovana att köra på fel sida vägen. Vi kallar det ”vänstertrafik”. Den som suktar efter ett rejält mindfuck kan fundera en stund på hur det skulle se ut om inte aboriginerna trängts undan av europeiska nybyggare. Hur skulle det fungera med lagstadgad ”västertrafik”? Samlas i grupper och diskutera.

Man kan samlas i grupper och diskutera vad som helst av världens exotismer, men det avlägsnar inte oron för vart (sic) ens eget språk och sätt att kommunicera tar vägen.

Redaktörers med fleras försvinnande skapade medie-vilda-västern

Den läsare som till äventyrs läst flera av Sbråks inlägg kan ana bloggarens blandning av vilsenhet, ilska och ödmjukhet inför språkets tillstånd. Dessa känslor bottnar antagligen

i ungdomliga erfarenheter. Här spökar förmodligen bakgrunden som korrekturläsare och ett jobb där man inte fick missa stavfel eller andra slags oegentligheter.

Många människor får (och har alltid fått) uppleva att det de jobbat med en hel livstid inte är så mycket värt när de blir äldre. Man är i sällskap med sumprunkare, sättare, biografpianister. Ingen idé att hänga läpp, men det är intressant att försöka orientera sig – som det heter – i det nya landskapet – som det också heter. Den observante anar hur osäkerheten att skriva kopplat sitt grepp på undertecknad.

Med några dars mellanrum råkade ögonen falla på vad tre olikartade skribenter har att säga i skriv- och läsfrågan. En av dem är Ola Sigvardsson, journalist som jobbat som reporter, redaktionschef, chefredaktör och medieombudsman (tidigare pressombudsman).

I Journalistförbundets facktidning Journalisten skriver han en krönika med rubriken ”Redaktörernas uttåg ökar risken för att journalistiken landar fel”. Så kommer ingressen: 

Allt färre behärskar den särskilda yrkeskunskap som de gamla redaktörerna besatt. Det har ökat risken för enkla misstag och att halvfärdiga alster publiceras

Redaktörerna hörde till de grupper som för något decennium sen började försvinna runt reportrarna. Dessa kom att jobba utan det skyddsnät redaktörerna utgjorde. Till detta nät hörde också korrekturläsare, grafiker, fotografer – och kanske fler jag inte kommer på nu – alla deltog de i den färdiga produkten. Även de har försvunnit i stort sett.

 
"Med redaktörernas uttåg försvagades en länk i nyhetsredaktionernas kvalitetskedja", skriver Ola S. Som gammal korrekturläsare vill jag även tillägga det man märker som läsare och tittare, hör som lyssnare: ofta finns ingen som ens ögnat (lyssnat) igenom artiklar (programinslag). 

Spajkade på romancegenren berättas historier fram numera

Igår skrev jag att det inte är så svårt att kunna kolla (digitalt) bakåt i tiden: när börjar svensken med ens säga nya och (för mig) konstiga grejer? Ett antal gånger har nu frasen ”berätta fram” dykt upp. Formuleringar som ”berättar fram det som sker, berättar fram världen, berättar fram handlingen” tycks än så länge komma ur den litterära/konstnärliga sfären. Men jag går bet på att förstå varifrån de kommer. Möjligen finns ett ”tell out” som ligger bakom, men detta slags efterforskningar är inte alltid enkla.

Ett annat intressant tilltag är det ”ensamma” oavsett som ofta, är lätt att misstänka, kommer från ”no matter what”. Engelskans uttryck rymmer åtminstone känslan av ”oavsett vad som /än/ händer”. Följande mening såg eller hörde jag: ”Och på detta vis kommer ditt läkemedel alldeles oavsett se bättre ut”. Min ålderdomliga hjärna hade velat ha ”...kommer ditt läkemedel hur som helst (eller i vilket fall som helst) att se bättre ut”. 

Man ska inte frestas tro att kulturjournalistiken värnar speciellt mycket om språkets klarhet. Tja, eller bryr sig om läsare och lyssnare äldre än 45-50, då! Ett av P1:s kulturprogram talade om den nya genre som kallas ”romance”. Den hette förr ”kärleksroman, kärleksfilm” eller nåt med ”romantik/romantisk”. Vi har lärt oss ordet ”bromance” som inte tycks (fast vad vet man?) vara ett kärleksförhållande mellan män, utan innerlig vänskap.

Programmets beskrivna ”romance-serier” var tidigare populära historier med flest läsare och tittare (främst flickor) i tonåren. Den serie som nu diskuterades var, sa programledaren, ”spajkad på romancegenren.

Formuleringen känns inte glasklar oavsett vad orden innebär, men spajkandet tycks här ha engelska ”spike” i bakgrunden. På svenska brukar "spetsa" eller ”hotta upp” (hjälp!) användas, i drinkrecept, t ex: ”spetsa drinken med lite vodka”.

"Nya" frasen ”gå för guld” handlar märkligt nog inte om stålar

Det är inte svårt att titta bakåt och kolla om det ligger något i ens uppfattningar om vårt ”nya” språk, det många kallar naturlig språkutveckling. Som bekant är inte ”utveckling” en term jag vanligen använder. Det är ett redan väldigt gammalt skämt, men det som sker måste rimligen kallas språkavveckling.

Det är nästan omöjligt att kalla något rätt eller fel. Människor har, som vi vet, mycket olika känsla för vad som är ”rätt” och ”fel” i mängder av sammanhang och skiftande mänskliga verksamheter. Men det är intressant för undertecknad att försöka följa språkliga uttryck bakåt för att se om det finns förklaringar till det som gnager (hos ett fåtal).

Igår taltes om ”gå viral” och ”gå kortare” samt att uttrycken ännu känns konstiga. Och då, som en blixt från klar himmel (nej, nu överdriver jag, för detta är en gammal blixt) dyker det gamla sportuttrycket ”vi går för guld” upp. Första gångerna det nådde mina öron tänkte jag det enda raka: ”Vad är detta för larvsnack?”

Jag vet att mänskligheten har det jäktigt med sina nutida och viktiga sysslor, att den inte har tid att säga: ”Vi ska kämpa för att få guldmedalj”, som kanske jag eller Sven Jerring sagt. Den toleranta person som för pennan här kan även tänka sig: ”Vi ska tamejfan ta guld i år”. Eller: ”Vi ska göra allt för att vinna EM, SM, VM, DM”. Det finns m a o hur många personliga meningar som helst att forma runt denna önskan om att komma först. Men idrottspersonen (atleten, på ny svenska), säger: ”gå för guld”.

Fattigt, säger jag, hur mycket guld man än vinner. I Kungliga bibliotekets tidningsdatabas finner man att förutom ett par enstaka träffar sen 1870-talet gick inte någon för guld förrän i början av 2000-talet. Sen gicks det för guld så in i bänken, flesta träffarna är runt 2014. Och nu är det väl införlivat med modersmålet.

Sbråkmakaren har ännu inte rätt i allt hon skriver, men vänta bara

I undertecknad bor en korrigeringskonstapel som rycker ut ibland. Den är släkt (på långt håll, men ändå) med Blamageguden (Birger Sjöberg) och Själens furir (Göran Palm) samt håller lite koll på de alltför vida svängarna i bloggen.

I går skrev jag bl a ”... det engelska är ’jorå’ och kommer att ’gå världsvitt’, som svensken säger och menar ’bli världsvitt’.” Där har jag föregripit en del av framtiden – den jag siar och gissar om. Nu är nog gissningarna korrekta, men vi har inte kommit dit än och läsaren undrar kanske vad som menas med de här utfallen.

Jo, så här är det: Alltför många gånger ser man uttrycket ”gå viralt”, som i ”det här klippet gick viralt”. Motsträvigt går jag med på ”viral” som betyder ungefär ”virusliknande, snabb spridning”, och skulle kunna heta enbart ”snabbt spritt” på svenska. Men här har engelska ”go viral” översatts. Ett sådant ”gå” använder vi inte på samma sätt utan säger ”bli viral”.

Samma slags översättning exemplifierades i bloggen 2 juni när det handlade om kjollängd. En person sa ”jag skulle gå kortare”, vilket uppenbarligen betydde ”jag skulle välja en kortare kjol. ”Gå kortare” kommer förstås från ”go shorter” som det heter på engelska. Idiomatiskt.

Tillbaka till ”gå viral” (googla gärna och se mängden av denna underliga kombination). En stor del svenskar, antagligen de yngre, berättar om en massa grejer som ”går virala”. Men strax efter att jag gjort mig rolig (mja) över uttrycket (gårdagens inlägg) läste jag ”bli viral” i en tidning samt hörde detsamma av en programledare i radio. En del svenskar talar alltså ännu svenska.

Här är självkorrigeringen: det kan tyckas överspänt att sitta här och ta upp sådant som många ännu inte lagt märke till. Men, som sagt, i det långa loppet har jag rätt. Samma analys gäller engelska verbet ”come” som gripit in i svenskan på liknande vis: ”Byxorna kommer i brunt och svart”, t ex. Men det gör de ju inte, de ”finns” i nämnda färger. Inget man beställer ”kommer” i presentpaket, det ”levereras” i den sortens paket. Och (jag påminner!) det heter inte ”när det kommer till” utan ”när det handlar om” eller ”när det gäller/gällande”. Om jag får bestämma. Och när det gäller (handlar om) språkliga uttryck lyckas jag ju skitbra (ironisk grimas).

Ett avstamp i euro-uttal, men avslutningen är betydligt allvarligare

Det är väl ingen som vill slå vad med mig om hur euron snart kommer att uttalas? Ett kort besök i ett euro-land där också många andra svenskar befann sig, antyder att ”jorå” numera vinner över vårt (tidigare inhemska) uttal ”evro”. Tyskarna säger ”åjrå”, italienarna ”äoro” (tror jag), fransmännen ”öro” och övriga säkert andra varianter. Men, som sagt, det engelska är ”jorå” och kommer att ”gå världsvitt”, som svensken säger och menar ”bli världsvitt”.

Omständigheter gjorde att jag lyssnade en hel del på P1 under dagen och sådant ger vanligen en skörd av ”hjälphjälhjälp-vad-hör-jag!?” Man vill inte låta som den felfinnare man uppfattas som, men det tar inte många minuter innan något anmärkningsvärt i språkväg dyker upp.

I fallet för dagen finns, det måste tilläggas, en svår nöt att knäcka för gammelmedierna.

Dessa har valt att citera en nöjesparks vd som säger: ”Med respekt för olyckan och alla inblandade så har vi beslutat att stänga Jetline för gott”. Citatet återges i massor av tidningar, samt i P1 flera gånger. Nu är nyheten av ett mycket känsligt slag och det är inte svårt att begripa hur en person som vd-n vill koncentrera ett sådant meddelande.

Men tidigare gjorde de flesta journalister och redaktörer sitt bästa för att omvandla ”knepiga” citat som detta på ungefär följande vis: ”Vd säger att man av respekt för de inblandade i olyckan beslutat att…”  Många anser nog en sån här kommentar (min, alltså, nu) vara petimäteraktig och dum. Men det kan inte hjälpas: vem hyser respekt för en olycka?

Att så mycket inblandat mediefolk inte känner av språkliga valörer är allvarligt för framtiden, det måste man få tycka. Av respekt för framtidens samtliga människor.

På Åland härskar egensinnet, Latrin Kings med slamsugning

Aktuellt konstverk på färjan mellan Svinö och Degerby

Egentligen behöver man bara röra sig från sina invanda cirklar och mönster för att lägga märke till Det Annorlunda. Ens vanliga hemmablindhet blir tydlig om man tar olika cykelväg till och från samma punkt. Och här sitter jag och kanske är överdrivet observant på ålänningarna för tillfället.

Under vinjetten Norden runt på 80 rader (Foreningerne Norden, 20 juni 2022) står följande om Ålands öland:

Den 9 juni firade Åland 100 år av självstyrelse. Sedan Ålands lagting sammanträdde för första gången 9 juni 1922 har dagen kallats för Ålands självstyrelsedag. Devisen för jubileumsåret är 100 år av egensinne, och utan envishet, stolthet och gott självförtroende skulle inte ålänningarna ha kunnat hålla på sin självstyrelse i ett sekel.

Må vara som det är med egensinnet, tillbaka till att ens uppmärksamhet är mer skärpt i okända trakter. Kan inte påstå att jag hemmavid observerar loggor och texter på ”arbetsbilar” eller sådana som representerar olika företag, men den dag som i dag är skedde det. Förbi åkte ett jättestort slamsugaråk med texten ”Latrin Kings”.

Bloggen gör inte reklam för något: läppstift, köttbullar eller slamsugarfirmor, men detta är svårt att låta bli. ”Avloppsexperten Åland – med 40 år i branschen” beskriver på hemsidan sina tjänster med tillägget: ”Arbetsområdet är hela fasta Åland”. Och fasta Åland är, som det kallas, ”den sammanhängande landmassan runt och norr om Mariehamn”.

Språkliga frågor och andra undringar av minimala mått, men ändå!

Säg mig var är brödet, broder?

Ja, inskränkta är många, inte minst när det gäller språk. Hur många svenskar har man inte hört skratta sig fördärvade åt norska och indiska (om hindi, punjabi eller andra indiska språk spelar nog ingen roll). Men en global rättvisa i detta fall är att mången människa från andra länder tycker att svenskan låter underhållande med sitt sjungande läte – den språkets ”sång” ett stort antal inhemska är obekant med.

  
Själv minns jag en italienska som för sådär 40 år sen inte kunde hålla sig för skratt när jag talade. Förmodligen låg också min osköna dialekt där bakom och skvalpade samt förbättrade den roliga upplevelsen för henne. På mitt eget skuldkonto i ämnet finns den gång (lika länge sen) en person med finlandssvenska som modersmål sade att hennes man befann sig i "bakrummet" i deras butik.

Bakrummet – jättekul för en som ännu inte rört sig så långt från hemmet. Nu är det mest intressant med det småttiga finliret. De ord som skiljer sig mer eller mindre mellan nordiska språk (bl a de ”falska vänner” som nämndes i går) går att googla fram som allmänbildande kuriosa. Svårare och diffusare är sånt som det en åländsk sagesperson berättade om i går: ”Svenskar har ordet hämta som i kan du hämta min väska och svaret kan bli jag ska söka den åt dig”.

”Söka” betyder ”leta” för en svensk. Då uppstår inga problem, men en lätt förvirring. Detsamma gällde den lapp i en åländsk butiks kak- och brödhylla som i det närmaste var tom. Där stod: ”Fråga efter hjälp”. Förutom att undra vilken fråga man kan ha angående en tom brödhylla (”Var är brödet?”): skulle svensken skriva ”be om hjälp” eller hellre ”säg till om du vill ha hjälp”? Men det korthuggna meddelandet behöver förstås inget ha att 

                                                         göra med språkskillnader, det inser t o m jag.

Hur det åländska svartbrödet än bakas - mångstekt är det nog inte

Nu fortsätter vi med lite Ålandssvenska till. Eller svenskan i Finland. Informanterna T och L berättar om sin biltur längs finska västkusten för ett antal år sen. Då fick de lära sig att det vi kallar frallor hette semlor. Detsamma gäller även tyska där franskbrödet, frallan, heter Semmel.

Fenomenet med likalydande ord som betyder olika saker brukar kallas falska vänner. Väl känt är svenska ”rolig” som på norska och danska betyder ”lugn”. Ålandsdamen (nämnd i går) berättade om ett vanligt ord som svenskar hoppar högt av: att någon ”pajar hunden”. Husdjuren blir inte förstörda av sina hussar och mattar som i stället ”klappar” dem.

En brödgrej till från Finland och T och L. Under resan fick de även lära sig ”att det vi kallar baguette heter batongbröd!” Och apropå det skriver Brödinstitutet:

I Frankrike finns det ett bröd som heter pain riche, vilket betyder rikt bröd. Det har en traditionellare brödform och bakas med ånga av siktat vetemjöl och är inte likvärdigt med det som idag kallas baguette.

Förr i världen minns jag att svenskar uttalade allt utländskt på engelska och ”pain riche” blev då [pejn risch]. Vad ålänningarna kallar sina långsmala vita bröd har ännu inte framgått för undertecknad. De är kanske nöjda med sitt goda svartbröd.

 
Men allra roligast hittills (för en svensk) är att en ort på ön heter ”Mångstekta”. Har förgäves försökt hitta varifrån namnet kommer. Det nämns i en rolig artikel i Hufvudstadsbladet 2022, där läsarna röstat om vilka Svenskfinlands roligaste ortnamn är.
”Långstekta” kunde ju vara ett ord, men ”mångstekta” låter en smula märkligt. Fast tänka så är nog att vara inskränkt.

Gamla slipsar på Åland är även ålderdomliga på engelska, tänk!

De inhemska människorna lyste med sin frånvaro ett bra tag, men så är de inte många heller, drygt 30 000. Hur pratar man där då? är som vanligt undertecknads första fråga vad gäller länder och självstyrande ögrupper som denna. På Åland finns ett enda officiellt språk, svenska. Så här skriver ”Visit Åland” om saken (förresten är det samma ”Visit” som klagades på i inlägget från 3 juni):

Många tror att man talar finlandssvenska på Åland, men faktum är att dialekten ligger närmare uppländskan. Ålänningarna själva betecknar normalt inte sin dialekt som finlandssvenska. Intressant är att Ålands internationella kontakter påverkat språket, inte minst har engelskan haft ett inflytande.
Ett typiskt åländskt uttryck är: Vemses flicka/pojke är du då? underförstått att i ett litet samhälle så är chansen stor att man känner barnets föräldrar.

Det där med uppländska har slagit mig, som har Upplandsfolk i min bakgrund, man kan även tänka på roslagsdialekt. Väl på plats går det förstås att fråga de infödda själva. Expediten i en affär berättade om en del tydliga skillnader, bl a om hur ålänningar använder ”inga” istället för ”inte”. Man kan t ex säga ”inga kan du gå dit, inga!” Dessutom sa hon något riktigt intressant: ”Det är många äldre som använder engelska uttryck”. Vafalls? måste man undra.

Historiskt obevandrad har jag ändå hjälpligt letat fram något litet om språkpåverkan från brittiskt sjöfolk på 1800-talet. Äldre herrar på Åland, sa expediten, brukade i stället för ”slips” säga ”necktie”. Nu säger man vanligen ”tie” på engelska, ”necktie” är även gammalmodigt i ursprungsspråket, berättar Oxford Learner’s Dictionary.

Några rader om möjliga uppehåll i det evinnerliga bloggandet

Från och med i dag kommer bloggen att bete sig något oberäkneligt. Undertecknad tar en liten sommartur och det kan bli si och så med de dagliga draporna och litaniorna. Resan går inte långt, men i bästa fall kommer det att kunna göras jämförelser med ett annat svensktalande område än det gamla vanliga.

Tradig låtrefräng (1994) gör sig påmind: är det NÅN som vet NÅT?

En rätt jobbig tre decennier gammal slagdänga hade som refräng de tänkvärda orden ”Vem vet, inte du/Vem vet, inte jag/Vi vet ingenting nu/ Vi vet inget idag”. ”Tänkvärda” var inte enbart ironiskt menat, innebörden i texten börjar kännas som en sanning, om än vag, för den som letar i språkets mening efter mening.

En journalist talade om något som skulle ”skjutas på framtiden” eller ”läggas på is”. Man kan eventuellt  ha missuppfattat det hela, men betoningen på eller antydde att de två uttrycken avsågs vara två olika saker och osäkerheten i rösten liksom ropade ”hjälp, vad heter det igen?”

Vad vet jag (ja, som nyss nämnts: ingenting nu eller idag), som börjar bli lika osäker som låttexten och rösten som sjöng den? Först gladdes jag åt en ”undertextare” som (i tv-serie, häromdan) översatt ”eye-opener” med ”tankeställare”. Sen sa informanten M att ”ögonöppnare” JU är ett jättebra uttryck!

Bara att dyka ut i det världsvida nätet för att se vad man fastnar i där. Som vanligt numera finns ingen direkt förespråkare för det ena eller andra, men ögonöppnaren verkar rätt nyligt inlånad via eye-opener. Den svenska plankningen har kommit med först i 2015 års SAOL och det kan vara intressant att kolla SAOB som blivit färdig efter drygt 130 års arbete. Där får man veta att en ögonöppnare av äldre slag använts om en liten sup man tar för att vakna, senare har även kaffe kallats detsamma. Inte mycket till bildlig betydelse, mer verklig: att få folk att vakna.

SAOB fortsätter: om (omvälvande) händelse eller situation som leder till ändrad uppfattning eller inställning (hos ngn); särskilt i uttrycket ”ngt är eller blir en ögonöppnare”
Talande är att här finns två belägg: ett från 1893, ett från 2021. Som ofta förekommande har detta ord använts för jättelänge sen, men återuppstår igen p g a den engelska som sänkt sig över landet som ett ständigt duggande. Om "tankeställare” skriver ordboken: (otrevlig eller obehaglig) händelse o dyl som ger någon något att tänka på eller som får ngn att tänka på ett (moraliskt) riktigare eller bättre sätt.

I nyare SAOL och SO tangerar betydelserna varann på så vis att det är svårt att veta vad man ”vet nu eller idag”. Sai Johansson Nordlund skriver i Narren som ögonöppnare (C-uppsats,  2016): ”De fiktiva världarna fungerar ironiskt nog som ögonöppnare eller tankeställare för läsarna”. De används som synonymer, m a o. Men vem vet?

Hur mycket High Chaparral kan legitimiseras utan protester?

Tillrättalagd vilda västern

En mycket van radiojournalist/programledare sa nyligen i ett av alla politiska utfrågningsprogram: "Men då legitimiserar man ju det här". Jag hånar inte eller klagar på personen, men det som är riktigt anmärkningsvärt är det faktum att många som egentligen är mycket kompetenta gör allt fler märkliga fel.

Ja, så var det tänkt att inleda detta inlägg. Vilket också skett. Men eftersom språksituationen blivit som den blivit kan var och en av oss plötsligt känna sig tveksam inför vad som är svenska och inte. Den som googlar ”legitimisera” kommer att finna ett otal exempel, såväl från privatpersoner som vad som borde vara mycket etablerade medier och liknande. Det engelska ordet är ”legitimise”. 

I en tidning stod rubriken ”Sveriges ekonomi växer igen” och det är inget fel med det, ”igen” betyder i detta fall ”åter” (eller ”ånyo”, för den som är sån). Själv fick jag tänka någon sekund: hur kan en ekonomi växa igen? Nej, sannerligen säger jag er, det är språkbruket som växer igen och ser ut som en vanvårdad trädgård. Det finns förstås charmigt eftersatta och lummiga trädgårdar, men när det gäller tal

och skrift börjar det likna High Chaparral, som en gammal chef brukade säga.

Paneuropeiska påhitt i pandemistil och annat osorterat språkgrejs

Här sitter en annan och funderar över beredvilligheten hos svenskar att plötsligt och i mitten av en mening stoppa in ett engelskt ord, bara lite random så där. I tidigare klagovisor har jag, oftast och svepande, påstått att detta beteende vanligen uppträtt bland unga. Nu vete fanken.

De här grubblerierna är allvarligt menade eftersom jag själv faller i samma gropar stup i kvarten. Varför säger en äldre människa ”just a minute” i ett vardagssammanhang när hon menar ”vänta en sekund”? Det intressanta är inte bara faktum i sig, utan att de två språken, tror jag, avviker i fraserna vad gäller tidsangivelsen för ”väntandet”. Givetvis har man väl fel, men något i ens hjärntvättade hjärna (öh?) säger att uttrycken används i likartade situationer fast ena språket väljer ”minut” och det andra ”sekund”.

Blir intressant att se hur länge man kommer att bli åtminstone halvskapligt förstådd. Ett nyhetsinslag i dagens medier (samma grejer dyker som bekant upp överallt) gäller den nya trenden ”coolcation”. Det är nån skojighetsminister (och när hörde man det ordet senast?) som bildat det ordet oppanpå ”vacation”.

Kanske är det ett paneuropeiskt tilltag, ett som liknar pandemitidens påhitt ”hemester”. Som i och för sig var lite kul. ”Coolcation” skulle begås av främst sydeuropéer som numera har det för varmt i sina hemländer. En dag som denna är det inte särskilt kyligt i gamla Svedala heller.

Hur som helst: en representant för någon turistisk institution sa att dessa sydländska turister även ville hit för att det inte är så ”crowded” här. Det svenska ordet ”trångt”, ni vet. Personen i fråga jobbade visst på något som heter Visit Sweden eller liknande. Ett ”visit” som inte betyder vad svensktalande menat med sitt gamla visit (som från visitkortstiden) utan det ”visit” som har ett annat uttal, är engelska och mer betyder det vanligare ”besök”.

Att män klär sig i kjol är väl långt från det värsta de kan ta sig till?

En kritiker talade om en ny tv-serie, vår tids kanske största mentala maträtt, och sa: ”Serien vet inte vilket ben den ska luta mot”. Den typen av – får man kalla det felsägning? – är rätt underhållande. Det ger en helt annan bild än det gamla vanliga ”…vilket ben den ska stå på”.

Och på tal om ben. Som bekant tas ju numera alla viktiga nyheter upp i de flesta medier och på ett antal ställen har jag läst och hört om folks tankar kring män som går klädda i shorts i värmen. De lär ha fula, kantiga knän och håriga ben till skillnad från de naturliga kvinnoben som inte kostar pengar och tid alls i diverse krämer och rakningsprodukter. 

Här har jag svårare för håret än kjolen. Bild Howard Lowell, Unsplash

Personligen tycker jag att det är kvinnor som mer frivolt slänger nakna kroppsdelar omkring sig, men vi tycker ju olika vi människor. Nå. Nu hörde jag på radion en djärv manlig journalist som gick ut klädd i kjol, för att känna hur det kändes och höra vad folk sa.

Han frågade en kompis hur denne tyckte att han tog sig ut och polaren svarade att det såg bra ut. Sen tilla han: ”Men jag skulle nog ha gått kortare”. Nu är jag välsignad med att ha hört så mycket av det moderna icke-språket att jag vet vad ”go shorter” (i detta fall) betyder, nämligen nåt i still med ”jag skulle nog valt en kortare kjol”. Med detta kan man åter påminna om de positivt glada språklaxar som upprepar att engelskan inte påverkar svenskans ordförråd och satslära på nåt negativt sett.

Med vem ska man tala sitt underliga, i stort sett utdöende, språk?

Det är bara att acceptera: man talar inte som en stor del av omgivningen. Snart går det bara att prata med ens jämnåriga. Men det gör ju alla andra också, så varför inte. I mina samlingar går lätt att se hur vissa ord och uttryck härrör från engelska. Som i och för sig även är en modernare engelska, främst den amerikanska varianten.

Ibland hör man att något inte är svenska fast orden själva och i sig är inhemska. I en radio-prat-show berättade en person om hur han gjorde flera saker samtidigt i nåt sammanhang. Då utropade samtalspartnern: ”Jag äääänlskar hur du utnyttjade tiden!” Där sitter man med sitt gamla jag (vilket som helst av de sista två orden kan betonas, eller båda) och undrar vad-i-17?

Nästa är nog en översättning från en tv-textremsa: ”Den här gången är det inte om dig!” På originalspråk ”This time it isn’t about you”. Jag, min gamla petimäter, skulle ha sagt ”den här gången handlar det inte om dig”.

Så var det en medicinman (någon inom läkarvärlden) som deltog i en diskussion om nuvarande brist på mediciner. Det gällde huruvida någon dött som följd av detta. Svaret blev: ”Jag kan inte relatera ett enskilt fall”. Va? Här har man långt om länge gått med på det engelska och uttjatade ”relatera till” det ena och andra. Menar han ”påminna mig ett fall”? Eller ”nämna”? Eller glömde han ”till”? Eller har jag missuppfattat det här med just ”till!?

Slutligen i denna dags skörd: en HR-chef i det som numera heter en (av landets) region(er). Denne sa: ”Det här är rätt nivå för nu”. HR-chefen (personalchefen) är sedan länge inte ensam, uttrycket griper omkring sig, som man sa förr. Dessutom är det direktplankat av ”for now”, vilket är slött, slött, slött. ”För tillfället” vore passande. Eller ”just nu”.

Om man inte klarar en så pass enkel och vardaglig svenska är det nästan bättre att säga frasen på engelska, ”for now”. Jag tror att det här översatta slappisspråket retar fler. I alla fall stör det mig riktigt rejält.