Det är nästan omöjligt att kalla något rätt eller fel. Människor har, som vi vet, mycket olika känsla för vad som är ”rätt” och ”fel” i mängder av sammanhang och skiftande mänskliga verksamheter. Men det är intressant för undertecknad att försöka följa språkliga uttryck bakåt för att se om det finns förklaringar till det som gnager (hos ett fåtal).
Igår taltes om ”gå viral” och ”gå kortare” samt att uttrycken ännu känns konstiga. Och då, som en blixt från klar himmel (nej, nu överdriver jag, för detta är en gammal blixt) dyker det gamla sportuttrycket ”vi går för guld” upp. Första gångerna det nådde mina öron tänkte jag det enda raka: ”Vad är detta för larvsnack?”
Jag vet att mänskligheten har det jäktigt med sina nutida och viktiga sysslor, att den inte har tid att säga: ”Vi ska kämpa för att få guldmedalj”, som kanske jag eller Sven Jerring sagt. Den toleranta person som för pennan här kan även tänka sig: ”Vi ska tamejfan ta guld i år”. Eller: ”Vi ska göra allt för att vinna EM, SM, VM, DM”. Det finns m a o hur många personliga meningar som helst att forma runt denna önskan om att komma först. Men idrottspersonen (atleten, på ny svenska), säger: ”gå för guld”.
Fattigt, säger jag, hur mycket guld man än vinner. I Kungliga bibliotekets tidningsdatabas finner man att förutom ett par enstaka träffar sen 1870-talet gick inte någon för guld förrän i början av 2000-talet. Sen gicks det för guld så in i bänken, flesta träffarna är runt 2014. Och nu är det väl införlivat med modersmålet.
