Språkliga frågor och andra undringar av minimala mått, men ändå!

Säg mig var är brödet, broder?

Ja, inskränkta är många, inte minst när det gäller språk. Hur många svenskar har man inte hört skratta sig fördärvade åt norska och indiska (om hindi, punjabi eller andra indiska språk spelar nog ingen roll). Men en global rättvisa i detta fall är att mången människa från andra länder tycker att svenskan låter underhållande med sitt sjungande läte – den språkets ”sång” ett stort antal inhemska är obekant med.

  
Själv minns jag en italienska som för sådär 40 år sen inte kunde hålla sig för skratt när jag talade. Förmodligen låg också min osköna dialekt där bakom och skvalpade samt förbättrade den roliga upplevelsen för henne. På mitt eget skuldkonto i ämnet finns den gång (lika länge sen) en person med finlandssvenska som modersmål sade att hennes man befann sig i "bakrummet" i deras butik.

Bakrummet – jättekul för en som ännu inte rört sig så långt från hemmet. Nu är det mest intressant med det småttiga finliret. De ord som skiljer sig mer eller mindre mellan nordiska språk (bl a de ”falska vänner” som nämndes i går) går att googla fram som allmänbildande kuriosa. Svårare och diffusare är sånt som det en åländsk sagesperson berättade om i går: ”Svenskar har ordet hämta som i kan du hämta min väska och svaret kan bli jag ska söka den åt dig”.

”Söka” betyder ”leta” för en svensk. Då uppstår inga problem, men en lätt förvirring. Detsamma gällde den lapp i en åländsk butiks kak- och brödhylla som i det närmaste var tom. Där stod: ”Fråga efter hjälp”. Förutom att undra vilken fråga man kan ha angående en tom brödhylla (”Var är brödet?”): skulle svensken skriva ”be om hjälp” eller hellre ”säg till om du vill ha hjälp”? Men det korthuggna meddelandet behöver förstås inget ha att 

                                                         göra med språkskillnader, det inser t o m jag.