När det gäller de trevliga vinerna lockar det att uppträda lite falskt

Man ska som bekant misstänka allt man ser. T ex kan ett gyllene vin egentligen vara vatten som färgats av te

 I förbigående (helt sant: jag gick just förbi ett par personer) hördes en tidstypisk konversation: ”OK, kl 11, ska vi köra på det? Köraren fick ett jakande svar och jag översatte automatiskt från en annan värld: ”OK, ska vi säga så, då? Eller ”då säger vi så!”. Förhoppningsvis förstår läsaren hur jag har det. Men egentligen skulle dagens ämne vara ett annat.

Inte för att man ska ta heder och av alla amatörvinälskare, men håll med om att de kan vara jobbiga. Och egentligen är det proffsens fel, de som ständigt figurerar i vinkrönikor och tio-i-toppvin-listor stup i kvarten. Av dem har jag lärt mig att, i sammanhang där det verkar betyda något, säga det ögontjänande: ”Nog är väl ändå spanska viner, helst riojor, trevligare än de ofta aningens spetsiga italienska?”

Ingen har ännu sagt emot. Tänk om det är så att alla babblar på utan grund? Jag menar, hallå, som man sa förr: hur i alla glödheta kan man kalla ett vin ”trevligt”. Det tycks drälla av viner med just den personligheten. Åter: det är lite förmätet att kliva in på vinälskarnas marker och rya, men det har slagit mig att en hel del av omgivningen kring ”trevliga viner” kräver andra trevligheter: maten, sällskapet, temperaturen – det finns nog fler vinvariabler än så.

Det kan finnas de som verkligen kan skilja ut fin- och fulheter i såväl dryck som mat. Men om undertecknad är någons gäst är dyrbara droppar verkligen att kasta pärlor för svin.