”Skärmarna” är något som kan skrämma eller entusiasmera, beroende på om vi själva befinner oss på förfasningsskalan (som undertecknad delvis gör). Men visst har man hört forna tiders skräck inför vad läsning kan ställa till. Jag minns från barndomen hur det sas att man kunde bli konstig om man läste för många böcker, om inte annat kunde man bli "förläst".
C W skriver om läkare på 1600–1700-talen som vittnade om ”hur läsning, framför allt hos kvinnor, dessa bräckliga varelser enligt tidens syn, orsakade sömnlöshet, andnöd, darrningar, magproblem, yrsel, huvudvärk, tinnitus, med mera”. Och, tillägger C W, ”flera av dessa symptom känner vi igen från kritiken mot skärmanvändning”.
Författarna till antologin som nändes i förrförra inlägget försvarar framför allt ”den långsamma läsningen, omläsningen där texten begrundas, avkodas och närmast idisslas”. Men den kvalificerade läsförmågan, ”den som leder till att kunna resonera kring och tolka en text, behärskas av allt färre, framför allt unga”, skriver C W och det är vi väl några som bevittnat.
Om denna negång fortsätter kan det leda till att ”allt färre medborgare saknar det främsta redskapet att förstå både sig själva, samhället de lever i och världen. Så länge inte örat eller skärmläsningen har nått samma kompetens att tillägna sig text som ögat i dag har av tryckt text, kan konsekvenserna för både samhället och individen bli allvarliga”.
Slutligen några ord ytterligare från Botho Strauss, ett citat som C W kallar en ”melankolisk, för att inte säga förtvivlad slutsats": Jag kan inte samtidigt leva mitt liv inom en bestämd kultur och beräkna dennas objektiva nedgång. Med andra ord: endast det man älskar går under. Allt annat förstår att utveckla sig desto kraftigare.
Ens tankar kan gå till SVT/SR och de flesta av våra dagstidningar.
