Den absolut vanligaste typen av läsarmejl till denna spalt handlar om att man vill att vi ska fördöma vadhelst mejlaren råkar uppfatta som dålig svenska. En av de vanligaste underkategorierna till denna i sin tur handlar om befintlighet och riktning (ungdomen säger vart när den menar var, och så kan vi ju inte ha det).
Så nu kommer det att handla om riktning och befintlighet – om än, min vana trogen, inte på det sätt som kommenterarna önskar.
Det är förståeligt att han ser på språkanvändande och dito förändringar ur en annan synvinkel med sitt expertperspektiv, men jag har stor förståelse för dem som inte känner igen sitt modersmål. Och då kan jag ändå personligen skippa distinktioner som var-vart, före-innan – men har svårt att glädjas av den ill-liberala de-dem-dom-debatt som stöder "dom" i alla lägen.
Tillbaka till språkmannen. Han skriver en väldigt rolig och på en massa sätt givande krönika om skillnaden mellan olika språk vad gäller ord för riktning och befintlighet som utlovas i inledningen. Bl a sägs den s k ”väderstreckmodellen” dominera i Australien samt att aboriginer har bättre koll på väderstrecken än västerlänningar (när placerade i tidigare obekanta miljöer). Sen kommer en slutsläng åt oss som förfasas över hur dagens svenska ser ut i medierna, ja, överallt:
Samväldeslandet Australien har som bekant en ovana att köra på fel sida vägen. Vi kallar det ”vänstertrafik”. Den som suktar efter ett rejält mindfuck kan fundera en stund på hur det skulle se ut om inte aboriginerna trängts undan av europeiska nybyggare. Hur skulle det fungera med lagstadgad ”västertrafik”? Samlas i grupper och diskutera.
Man kan samlas i grupper och diskutera vad som helst av världens exotismer, men det avlägsnar inte oron för vart (sic) ens eget språk och sätt att kommunicera tar vägen.
