i ungdomliga erfarenheter. Här spökar förmodligen bakgrunden som korrekturläsare och ett jobb där man inte fick missa stavfel eller andra slags oegentligheter.
Många människor får (och har alltid fått) uppleva att det de jobbat med en hel livstid inte är så mycket värt när de blir äldre. Man är i sällskap med sumprunkare, sättare, biografpianister. Ingen idé att hänga läpp, men det är intressant att försöka orientera sig – som det heter – i det nya landskapet – som det också heter. Den observante anar hur osäkerheten att skriva kopplat sitt grepp på undertecknad.
Redaktörerna hörde till de grupper som för något decennium sen började försvinna runt reportrarna. Dessa kom att jobba utan det skyddsnät redaktörerna utgjorde. Till detta nät hörde också korrekturläsare, grafiker, fotografer – och kanske fler jag inte kommer på nu – alla deltog de i den färdiga produkten. Även de har försvunnit i stort sett.
"Med redaktörernas uttåg försvagades en länk i nyhetsredaktionernas kvalitetskedja", skriver Ola S. Som gammal korrekturläsare vill jag även tillägga det man märker som läsare och tittare, hör som lyssnare: ofta finns ingen som ens ögnat (lyssnat) igenom artiklar (programinslag).
Många människor får (och har alltid fått) uppleva att det de jobbat med en hel livstid inte är så mycket värt när de blir äldre. Man är i sällskap med sumprunkare, sättare, biografpianister. Ingen idé att hänga läpp, men det är intressant att försöka orientera sig – som det heter – i det nya landskapet – som det också heter. Den observante anar hur osäkerheten att skriva kopplat sitt grepp på undertecknad.
Med några dars mellanrum råkade ögonen falla på vad tre olikartade skribenter har att säga i skriv- och läsfrågan. En av dem är Ola Sigvardsson, journalist som jobbat som reporter, redaktionschef, chefredaktör och medieombudsman (tidigare pressombudsman).
I Journalistförbundets facktidning Journalisten skriver han en krönika med rubriken ”Redaktörernas uttåg ökar risken för att journalistiken landar fel”. Så kommer ingressen:
Allt färre behärskar den särskilda yrkeskunskap som de gamla redaktörerna besatt. Det har ökat risken för enkla misstag och att halvfärdiga alster publiceras
Redaktörerna hörde till de grupper som för något decennium sen började försvinna runt reportrarna. Dessa kom att jobba utan det skyddsnät redaktörerna utgjorde. Till detta nät hörde också korrekturläsare, grafiker, fotografer – och kanske fler jag inte kommer på nu – alla deltog de i den färdiga produkten. Även de har försvunnit i stort sett.
"Med redaktörernas uttåg försvagades en länk i nyhetsredaktionernas kvalitetskedja", skriver Ola S. Som gammal korrekturläsare vill jag även tillägga det man märker som läsare och tittare, hör som lyssnare: ofta finns ingen som ens ögnat (lyssnat) igenom artiklar (programinslag).
