Nu fortsätter dramat om mig och E som i en bil lyssnar på en P3-dokumentär i P1. Ty sån är världen vorden. I berättelsen om den franske författaren framställs denne som periodvis mer och (jag menar ”och”, inte ”eller”) mindre galen och en av de medverkande litteraturvetarna säger: ”Nu har han tappat det”.
”Tappat?”, sa E, ”tappat vadå?” Jag skulle just förklara för den fåkunniga kamraten hur uttrycket "to lose it" översatts direkt in i svenskan till något som inte blir så bra; ”tappa det”.
Vi tråkmånstyper i detta land har sagt: "förlora förståndet, få sammanbrott, bli knäpp/tokig/galen, tappa fattningen/sansen, gå överstyr etc. Då upprepade rösten i radion antagandet om att författaren kanske tappat det.
E började nu bli en farlig bilförare. När en av de medverkande sen beskrev något som ett ”household meme”, ja, då tappade E både det och ratten (nästan) samt skrek: ”Det är uppenbarligen inte gjort för mig, det här svärord svärord programmet!" Radion stängdes av.
E började nu bli en farlig bilförare. När en av de medverkande sen beskrev något som ett ”household meme”, ja, då tappade E både det och ratten (nästan) samt skrek: ”Det är uppenbarligen inte gjort för mig, det här svärord svärord programmet!" Radion stängdes av.
Vi stannade vid en rastplats, gick en sväng och betraktade det vackra landskapet, grafiskt och explicit så det förslog. (Försöker bara använda de båda orden i andra sammanhang än vår tids brutala, se gårdagens inlägg).
