Förr var det alldeles för lätt att missa artiklar om japanskt mode

I papperstidningen ryms inte hur mycket som helst: en av många anledningar till att den snart dör. Några av oss som kommer från den analoga världen inser i efterhand att vi borde ha varit tacksamma för medvetna redaktioner som s a s ”valde” material åt oss att läsa.

Många i dag skulle tycka att det inte fanns objektiva urval, att vi missade mycket och andra invändningar. I viss mån är det sant, men hur stort urval orkar en människa med? Man missar väl ännu mera nu? Mängden är ju stor som himlens stjärnor är många.

Men tidningar på webben får plats med mycket. Själv tycker jag att detta faktum suddar ut de olika bladens karaktäristika. Skvaller och kändisjournalistik som icke platsade i vissa tidningar förr stoppas nu in för att – ja, för vadå, egentligen?

I en av de tidigare seriösa morgontidningarna går exempelvis att läsa om artisten som driver ett skönhetsmärke (är det NÅGON artist som inte är har ”varumärken” där allt krängs?) där idén är att få mer eller mindre vuxna kvinnor att ut som småflickor. Allt enligt japanska mönster som haft uppsving de senaste decennierna.

Den amerikanska artisten hade någonstans (följdriktigt) utbrustit: ”herregud, jag är japansk och jag visste inte om det.” Då säger kritiker att hon ”approprierar den japanska kulturen”. Artisten försvarar sig med att det ”borde vara okej att inspireras av andra kulturer, om vi inte tillåts det är det att splittra folk, inte sant?”.

Hade inte denna högintressanta artikel tagits in i en gammal papperstidning hade vi – förr i världen – inte kunnat ana vad vi gick miste om.

Har hela världens alla dragshowartister rymt från sina scener?

För några inlägg sedan skrev jag om gulliga åldringar kontra kärring- och gubbjävlar. Det är bäst att handskas försiktigt med alla de beteckningarna. Men de har ju inte påverkats av tidens tand, vad som avses har inte ändrats. Även om de som ges epiteten mullrar.

I dag går man inte säker längre, som de flesta blir varse: begrepp och deras innebörder, som man trott sig förstå, kan byta ansikte över natt. I radioprogrammet Stil, enligt min åsikt ibland jättebra, ibland avskyvärt talades i förra veckan om ”bimbons” återkomst.

Det var kanske inget nytt för den som har ögon att se och öron att höra med. Bimbo är, säger SAOL ”vacker ung kvinna som väcker upp­märksamhet t.ex. i medierna (ibl. genom att spela dum)”. Det finns anledning att ändra på den beskrivningen framöver. Själv studsar jag vid ”vacker” och ”spelar”. Egentligen betyder bimbo ”liten pojke”. I Stil berättas varför en del kvinnor började kallas så (men det har jag glömt). För män finns få, om några, jämförbara ord.

Det nya i programmet var att begreppet ”bimbo” börjat approprieras* av unga kvinnor som vill visa att det går att se ut som ett våp men vara klipsk och smart. Detta faktum beskrevs som en ny feministisk hållning.

I så fall dräller det av nya feminister (i alla åldrar). Jag ser dem på gatan, i musikvideor, tv, affärer – överallt. De jobbar på sjukhus och vårdcentraler. Greppet från dessa nya bimbotjejer är lite magstarkt, kan en som varit med länge tycka.

Det märkliga är att de mest ser ut som grabbar i dragshower: det är mycket av vissa attiraljer och lite av andra. Uppmärksamhet lär de få, och går nog hem i många kretsar som kanske behöver omvändas en smula rent feministiskt. Lycka till med den klipska idén, bimbos!


* Hittar ordet i enbart SAOB (av de tre stora ordböckerna) och en artikel från 1901: ”göra (ngt) till (sitt) eget eller till sin privata egendom”

Är "passa barn" ett passande språk och bör prinsessor få finnas?

Det bloggen var inne på igår: kalla folk "söta gamla tanter och farbröder" är något man säkert får skriva på sitt eget skämskonto, alltså som synder från ungdomen. Så småningom når vi alla en ålder då omgivningen talar överdrivet vänligt till en. I alla fall så länge man inte hunnit yttra vad man tycker om ett och annat. Då kan man gå från "gullig" till "kärringjävel".

Häromdan hörde jag en mer subtil språklig variant, en sådan som ropar av tvivelaktigt innehåll, men i förstone verkar präktig. En programledare på radion förklarade sin kommande halvårsfrånvaro med orden att han nu skulle ”passa barn”.

Jo, han KANSKE skulle passa sin systers eller god väns barn, men antagligen gällde det hans egna. En fundering dök upp om huruvida en mor skulle kalla sin mammaledighet ”passa barn”.

Så avslöjar ofta orden hur ens inställning till olika företeelser är. Å andra sidan snubblar nu undertecknad nästan in på de omöjliga resonemang som pågår i dag om att byta namn och ord på det som är misshagligt, som inte passar i ”ett modernt samhälle”. 

       

Sila snacket är lättare sagt än gjort.                 Bild: Dnor, Wikipedia

Antagligen bör man vänta ut vissa namn- och ordbyten snarare än att tvinga fram dem. Att tvätta ren historien liknar sysslan som drabbar pojken i sagan. Han får prinsessans hand (fan, det måste också skrivas om) och halva kungariket om han över natten tömmer en sjö. Med en sil.

Ett PS apropå alla språkliga tillrättalägganden: Läs gärna en krönika i Norrbottenskuriren från 2017 av Maria Eriksson: ”Borde vi kalla det Sameporten?”

Det är lätt att bli arg på språkets form – ibland även dess innehåll

Internetet (jag vill gärna böja det så) har förargat en hel del av oss som sett bättre dagar (på fler sätt än ett), men samtidigt blir man ofta bönhörd när man på Google söker bevis och belägg för sina tankar. Skrev bara ”språk innehåll form” i sökrutan (man skiljer ofta yta och innehåll åt) och hamnade på en intressant sida hos Anna Eva Hallin, logoped och biträdande lektor vid Karolinska Institutet på Enheten för logopedi.

På någons fråga om varför folk har så svårt att förstå vad en språkstörning är svarar hon: ”Problemet är att de flesta tror att de vet vad språk är: 'Språk' är ju det vi talar (t ex svenska, engelska, franska, ryska)..."

Men, fortsätter hon, språk är mycket mer: det är ordförrådet, uttalet/ljudsystemet och reglerna för hur vi sätter ihop orden (grammatik), alltså språkets FORM. Det är också INNEHÅLLET: t ex att vi namnger saker runt omkring oss eller att vi uttrycker att något hände igår eller att det ska hända. Det kan också vara att vi beskriver hur en händelse leder till en annan eller att vi berättar en historia med början, mitten och slut. Slutligen är språket också hur vi ANVÄNDER orden.

Det här var en lång inledning till dagens ämne: innehållet. Allteftersom åren går kommer man i kontakt med hur yngre (föralldel även 50- och 60-åringar) beskriver någon äldre som ”en söt lite tant” eller ”gullig farbror”. Den enda smått illvilliga glädjen med att höra sådant är att tänka på när sagespersonen en vacker dag får sina kompisar (eller sig själv) beskrivna så. Alternativt bli tilltalad av någon med tillgjord stämma och huvudet på sned.

Unga vet inte att den gulliga lilla farbrorn haft ett liv de inte kan föreställa sig. Eller att den söta tanten är nöjd med att vara en riktig ragata, t ex en sådan som inte kommer längre med inlägget utan fortsätter i morgon.

Felaktigheter kan en vacker dag vara standard, ett "förvalt värde"

Innan svenska stoppades i en mixer (!) ihop med engelska (låt oss säga 20-30 år sedan), lyfte man ännu på ögonbrynen (dem man hade då, inte de dagsobligatoriska, rektangulära, tjocksvärtade som folk har i dag) av glosor som kändes konstiga.

Personligen minns jag ”default” som lyste i ögonen. Att reagera var inte så korkat av dem som kände till ordet ”fault” med innebörden ”fel”. Det framgår vid sökningar på ordets härkomst.

I Frågelådan (utarbetad av Språkrådet) står att engelska grundbetydelsen är försummelse, brist. Via uttrycket in default of, i brist på, har det i datorsammanhang kommit att användas om inställning eller värde i en dator eller ett program som används om inte annan inställning eller annat värde väljs. Svenska datatermgruppen rekommenderar förvalt värde som svensk term för default value.

Klart att det tagit ett tag att införliva det mer ”positiva” innehållet i begreppet. Folk i farten (de på många sätt fertila) älskar såna här uttryck och en man som intervjuades i radio sa ”per default” alldeles för många gånger – ja, så till den grad att en kvinna hörde av sig till Ring P1 och undrade vad detta ”per default” kunde betyda. Just det uttrycket (på engelska vanligen ”by default”) betyder på svenska ”som standard” – och går säkert att hitta fler synonymer för.

Frågelådan tillägger att ”default” även används ”i överförd betydelse. Man kan t.ex. säga att 'default är att man är artig mot sina medmänniskor', och då avses att det förväntade 'grundbeteendet' är att man är artig”.

Här är ytterligare en exempelmening: ”Default är att bli förbannad av fult slentrianspråk”.

Är det svårt att förstå hur inflationen ses så är Åke desto enklare

Det förväntas en hel del av dem som använder ett språk. Tidigare har jag skrivit om icke-logiken i orden klimatförnekare respektive valförnekare. Man kan varken förneka klimat eller val, sammansättningarna har givits en mer komplicerad innebörd som säger ”någon förnekar klimatförändringar som en följd av mänskligt beteende” respektive ”någon godtar inte utgången av ett val”.

Däremot är det korrekt att säga förintelse- och gudsförnekare eftersom de förra påstår att Förintelsen inte ägt rum och de senare anser att gud inte existerar.  

En problematisk mening av liknande typ var den som yttrades i P1:s nyhetsutsändning häromdagen: ”Inflationsförväntningarna fortsätter att sjunka”. Inflationen kan sjunka eller stiga. Men visst känns det knepigt att förväntningen sjunker? De flesta tolkar säkert utsagan rätt, men hamnar inte konstruktionen i diket?

För egentligen är det väl så att förväntningarna på att inflationen ska öka ökar? (Jag har kontrollerat med fler källor vad folk nu i dagarna förväntar sig angående inflationen, men i sanningens namn går det runt i huvudet.)

Går man och tuggar på den typen av meningsbyggnad är det lätt att bli extra glad över enkla budskap, se bilden. Nu vet vi förstås inte om det är Åke som skrivit sitt namn eller om någon av Åkes tillbedjare brustit ut i beundran. Men nog är det befriande.

Finland bör harangeras även om Monty Pythons sång är lite skral

Livet är en enda vacklan. Än går det si, än går det så. Ibland tycker man si. Och plötsligt så. 

I den här bloggen har det vacklats så mycket att det är det enda stabila med den.

Periodvis får undertecknad spader, skrivskriker och irriteras. Sen träder resignationen in: nämenvatusan, sitta här och klaga på mediespråk som blir sämre och sämre. Man tröttnar på sig själv, andra tröttnar på en. Men som gumman i lådan hoppar man upp, väckt av det återkommande ljuset, och börjar skrivskrika igen. Tre minuter vid en nyhetsutsändning i radion ger följande skörd, sådd av utbildade journalister:

”Gärningsmännen hotade honom att betala tre miljoner kronor”. Inte för att jag behöver så mycket pengar, men om nån hotade att betala tre miljoner skulle jag kanske inte säga nej.

En ännu mer etablerad kollega sa ”instutition” istället för ”institution”. Ska föreslå en ändring till SAOL och SR/SVT:s språkvårderi eftersom det ordet jävlas fler gånger än blir rätt. Säger ”brukarna” så här är det väl bara att köra in med de gängse ordbruksmaskinerna?

En tredje sa ”respondera” i stället för ”svara”. Här kommer ilskan farandes: DET FINNS MÅNGA ÄNNU LEVANDE MÄNNISKOR SOM INTE FÖRSTÅR DEN TYPEN AV ORD! 

Det bör väl språkvårdarna känna till, de föredrar ju annars enkelhet intill utplåning.

Apropå det senare ordet hörde jag i går ”destruera”. Det finns ett gammalt ord som vi äldre använder här: ”förstöra”. Fast det är klart, nöter man ner di gamle tillräckligt så talar de till slut detta nyspråk. En gamling jag känner sa häromdagen att något händer ”24/7”. Jag påminde om att det ofta går att beskriva som ”hela tiden”. Gäller det en butiks öppettider kan man säga ”dygnet runt, sju dagar i veckan” Knepiga ordsammanställningar, va?

Inte i svensktalande Finland dock, där hittar man som tips (https://www.mediesprak.fi/247) att undvika uttryck som många inte förstår. Jag säger som Monty Python i sin gamla sång: "Finland, Finland , Finland – Finland has it all".

Glöm farfar, mamma och HAL: nu har Alexa kläm på kunskaperna

HAL, Wikipedia

Den sekundära språkförstörelse som kommer ur samtidens fula affärsfloskler* och letat sig in i människornas umgängessamtal har haft god hjälp av alla medier. Långt ner i åldrarna talas detta plastbabbel och föräldrar blir stolta om barnen kan svåra ord hämtade från det här lingot.

     

Enkelheten och det repetitiva får folk att drabbas av hänförelse när de ser dataproducerade texter och liknanade fenomen. Egentligen ser det ut som om dataprogram mer härmar sig själva än oss – vi talar f ö samma språk nästan. Och redan.    

Alexa, snart en kroppsdel

Alexa, ”en virtuell assistentteknologi till stor del baserad på en polsk talsyntes vid namn Ivona” (eng Wikipedia), svarar på sådant man förr googlade, och innan dess slog upp i uppslagsverk, frågade mamma eller farfar om.

”Vad är det för väder, Alexa?” undrar man och behöver inte ens titta ut genom fönstret. I en ännu bättre värld är man själv hopbyggd med Alexa (hennes yngre släktingar, då) och inget behöver gå fel. Med tanke på den ljusnande framtid som är vår, kanske vi även kan få rättstavade och grammatiskt korrekta medier?

* På Farbror Torstens Humorsajt kan man under rubriken Corporate Bullshit och affärsfloskler läsa lite skojsvenska

                                                                                                                                        

                                                                                          

                                                                                                                                                                                        

                                                               

”Jag heter Carl” hittade tidigt svagheter i psykolog-Elizas program

För många år sedan skrev en (jättebra) kåsör, Carl Z, om datorprogrammet Eliza, skapat redan 1966 av en skämtare till professor i datavetenskap. "Psykologen" Eliza imiterade folks frågor eller kommentarer, speglade dem, kan man säga. Om en person skrev in orden ”jag är ofta så ledsen” kunde Eliza svara ”du känner dig alltså inte glad?” (De här exemplen är inte autentiska, men konversationerna lät ungefär så.)

Carl Z hade på Elizas första fråga, ”Vad heter du?” svarat ”Jag heter Carl”. Eliza frågade då ”Hur mår du ”jag heter Carl”? Kåsören kallades konversationen igenom ”jag heter Carl” eftersom han, den tokstollen, bara skulle ha svarat ”Carl”.

Redan tidiga såna här ”samtal” mellan människa och maskin fick folk att tro att det fanns ett verkligt liv i datorn (jämför när jag ville göra en robot, se gårdagstexten). Nu kan jag visserligen ingenting om datorer  konstrueras/programmeras, men även om man så lyckas stoppa in hela världens vetande plus alla miljarder individers ordnade eller ostyriga hjärnor i dem så kommer apparaterna inte att skrämma mig just därför.

Allt som nu sker är självförvållat från människans sida. Övertron på teknik, digitalt grejs samt fan och samtliga hans släktingar, är ömsesidig, höll jag på att säga. Människan har sprungit maskinen till mötes så länge att hon blivit en lämplig parningskandidat till den.

Folk har utan att tveka opererat in microchips som "fungerar som ett kontaktlöst kreditkort, passerkort och även tågkort. Med chipet under huden finns det inte längre anledning att oroa sig för att tappa kortet eller att bära på en tung plånbok. Men för många människor är tanken på att ha ett mikrochip i kroppen mer dystopisk än praktisk". 

(Moa Petersén, 2018, Lunds universitets hemsida)

Sen kontanterna försvann orkar jag bära på min plånbok. Det blir lite till i ämnet, f ö.

Det finns några av oss som nästan var med när ROBOTEN föddes

I min barndom fanns en man som min mor kallade ”släkt till släkten”. Bara det kunde man grubbla ihjäl sig på. Han hade dessutom ett mycket ovanligt förnamn, Lambert. Men mest fantastiskt med honom var att han tillverkade saker på ett sätt ingen annan av oss kunde. Hans miniatyrhus i kartong – de var förresten inte pyttesmå, kanske 1,5 till 2 decimeter höga – var så lika riktiga byggnader att vi häpnade.

Jag ville kunna göra samma slags hus och såg farbror Lamberts verk framför mig samt satte i gång med skokartonger. Inte gammal nog att förstå hur hantverk/konstnärligt arbete gick till, vände jag dem upp och ner samt började rita på fönster och dörrar. Kartongens botten blev tak, husen hade fyra väggar, men ändå såg de inte ut som farbror Lamberts hus.

Hustillverkningen övergavs snart, men kvar fanns samma okuvliga inre idé om vad som skulle vara möjligt att skapa. ”En robot”, tänkte jag, ”ska väl gå att göra”. I det som kallas skrivande stund undrar jag förstås hur länge man talat om ”robotar” (min egen tillverkning skedde på 50-talet) och hittar en Wikipedia-artikel om författaren Karel Čapek och hans bror Josef. De lär ha varit inblandade i robotens ”födelse” på 1920-talet.

Som barn hade vi förstås hört om robotar som var halva sagoväsen för oss, bemängda med en massa underliga, övermänskliga, funktioner. Jag hittade en tjock brädlapp och skruvade i krokar och skruvar som öron och antenner (!). Ögon och mun målade jag dit med vattenfärg. Slutligen skrev jag namnet ”Robot-Kalle” på baksidan och väntade.

Det gick precis som med skokartongerna som inte liknade hus. Robot-Kalle förblev en brädlapp som inte kunde utföra ett skit. Efter den här erfarenheten försvann övertygelsen om att kunna blåsa liv i död materia. Det skulle visa sig att man inte var ensam om idén och önskningen, även om andras Robot-Kallar blev lite mer kraftfulla. Spännande fortsättning i morgon.

Från psalmboken till våra turer i den massmediala centrifugen

I 1937 års psalmbok finns inte "Var jag går i skogar, berg och dalar"

Man är ett offer var man går i skogar, berg och dalar. Googlar man de inledande orden i psalmcitatet som jag skojade till det med, ”Var jag går i skogar etc”, kommer Youtube upp som en tidig träff med innehållsbeskrivningen ”låt av Christer Sjögren”. Det är

en sanning med s k modifikation, korrektare vore att skriva ”låt 

med C S”. Den här ”låten” skrevs snarare av Carl Olof Rosenius (1816–1868), men är bearbetad

för 1986 års psalmbok (den som numera använda) och i den har nummer 251. För melodin stod Oscar Ahnfelt (1813–1882). Fast detta är ett stickspår. Offer, skulle det handla om.

Hur mycket undertecknad än sitter och hoar över världens förfall så åker hon själv in i centrifugen. I bloggen beskrivs ständigt hur samtiden skapar oss lika, hur våra hjärnor görs strömlinjeformade. Fillers och operationer har redan fått stora skaror av f a unga kvinnor att se ut som varandras systrar – likhet och likriktning sprider sig med stor hastighet.

Nu till självkritiken: Nyligen skrev jag om ”berättelsen”, om litteratur som blir allt ytligare och använder en massa tricks för att inbringa de stora pengarna. Samma resultat blir det av ämnet för gårdagen: att litteratur, filmer och musik snabbas upp på ett sätt som möjliggör samma typ av bulimiska konsumtionsmönster för allt det som förr krävde tid, tålamod, stillhet, eftertanke och andra vackra saker.

Varför skrev jag nu om dessa företeelser? Jo, för att de valsat runt i de medier jag tagit del av: radio, tv och ett par riksblaskor. Man är med andra ord lätt ett offer för exakt samma typ av tankar inom loppet av en vecka, eller ännu kortare tid. Att inte dras med bör vara ens motto.

Det är inte bara materiella ting som människor vill överkonsumera

Jag är inte snabb på bollen. Som folk säger numera. Uttrycket används nog oftare i överförd bemärkelse, riktiga bollar jag f ö aldrig varit snabb på. Men trots det är det ingen idé att enbart sjunga långsamhetens lov om man inte heller är särskilt tålmodig, men det finns bekant ofta något mitt emellan det mesta!

Hög ålder hålls ibland fram som ens nackdel. En sådan åsikt måste bekämpas. Är det några som har rätt att klaga på tiderna och sederna är det äldre: de har, hör och häpna, sett andra (och bättre) beteenden. Det är trist med de enahanda exemplen: jazzmusiken, dansbaneeländet och videovåldet som ska stoppas opp i plytet på en så fort man reagerar på ny skit.

Jazz och dansbanor är kanske över gränsen vad gäller klagomål (även om ingetdera är något för mig), men att det flinas nedvärderande åt folk som reagerade på filmer där det mördades och gjordes köttfärs av folk känns sisådär.

Sådant blev, som tyvärr är vanligt i jagsvaga människors liv, till allt grövre ”underhållning”. Efter flera decennier av denna anpassning sitter undertecknad och gapar av förvåning över vad folk ”konsumerar” för nöjes skull. Min tydligen oerhöört otidsenliga uppfattning är att en del dåd som begås i verkligheten får bränsle av det som många kallat fredagsmys.

När även trenden att spela såväl musik som böcker och filmer på allt högre hastighet verkar öka kan man åter, som den tråkiga gamla kärring man är, misstänka att fler delar av människornas mänsklighet går förlorade.

I en DN-artikel (2 januari) om hastighetshetsen säger en medieanalytiker att den här uppsnabbningen kan innebära ”en nedgradering av upphovspersonen, som inte skapat sitt verk för att konsumeras snabbare”. Kanske blir det framöver så att vad upphovspersoner/artister tänkt sig med sina verk ”är oviktigt, det är i allt högre grad konsumenten som bestämmer”.

En stressforskare som likaså kommer till tals i artikeln menar ”att tempot också påverkar effekten på mottagaren” och risken är att ”en låt som skrivits för att skapa starka känslor slätas ut till en kuliss om man mixtrar med tempot”.

Gärna två olika ”ensam”, men "årsrik" för gammal får en att hurvas

Utbrottet i går om ”berättelsen” kan givetvis få omfatta ”narrativet” som används parallellt och lika tjatigt. Narrativ står ännu som enbart adjektiv i SAOL och SAOB, men den digitalsnabba SO anger förstås även ordklassen substantiv: ett narrativ. Amerikanska Merriam-Webster skriver att ordet (i engelska med ett -e på slutet) använts som både adjektiv och substantiv sedan 1500-talet.

Ja, då ska väl inte vi sitta här med vårt töntiga ord till ”berättelse” även om det verkar ha glansdagar just nu. Story har väl mer eller mindre tagit sig in i svenskan och snart återstår ”storyn” och ”narrativet”. Orkar inte skriva mer om de här begreppen. Tja, det lär förstås hända att de dyker upp i bloggen igen, men inte i dag.

Däremot sker det faktiskt ibland att man önskar fler åtskillnader där ett ord i modersmålet inte räcker. Ett radioprogram tog upp hur engelskan finurligt beskriver ett ord som ”ensam”. Är man ensam om (att göra) något är man ”alone”.

En film som heter ”Home alone” har fått den adekvata svenska titeln ”Ensam hemma”. Den gamla Roy Orbison-låten Only the lonely (1965), däremot, ger exempel på begreppet ”lonely”: Only the lonely/ Know the way I feel tonight/ Only the lonely/ Know this feeling ain't right. Den ensamheten är inte självvald eller trevlig.

Därav den engelska exempelmeningen ”You can be alone without feeling lonely”. Håll med om att det är tragikomiskt: Vi tar över en massa engelska ord, knölar in dem i vårt språk och slänger ut väl fungerande svenska varianter. Men i ett sånt här fall: när vi behöver två ord för hur man kan vara ensam – ja, då kommer inga språkmänniskor farande med exempel.

Å andra sidan skulle sådant kunna öppna en flod av tveksamheter. Tänker man på det påhittade ”årsrik” för ”gammal”, hurves man. Hurves är ett fint (norskt och nordnorrländskt) ord för småfrysa, darra och rysa.

De banala "berättelser” som klistras ovanpå verkligheten är sjuka

Bilden från Unsplash, upplagd av Adhy Savala

I dag ska ett par fantastiska upplevelser rekommenderas! Haha, den enkla gick väl ingen på, det här är ingen kulturbevakning som hos något av de medier som vill oss alla så väl.

Men någon gång hör man till sin glädje sådant som ger en vatten på sin kvarn och det – om något – måste meddelas till pöbeln. Särskilt som det förekommer så sällan i den kör av röster som leder oss i riktning mot samma slags upplevelser: läs den här boken! Se den här filmen!

Till saken. I går, den 17 januari handlade radioprogrammet P1 Kultur om det begrepp man hör till leda var dag: BERÄTTELSEN. För egen del sitter jag stum av förvåning (näe, förresten, stum är fel ord) angående hur ALLT kunnat bli till berättelser: Man själv har sin berättelse, fiket på hörnet har sin, politikerna håller på att skapa berättelsen om Sverige. Etc.

Den här tendensen, smeta ny verklighet på en vanlig enkel gammal banal en och kalla den berättelse, är sjuk, som ungdomen säger. Jag menar dock ”sjuk” på riktigt. Med den här mängden ”berättelser” omkring oss, med de vanligen bildsatta historier som manglas in i hjärnan: filmer, bilder, videor, kattklipp, Tiktok-skoj, hinner vi knappt med vår frukost, duschen, tur till jobbet/affären/promenaden, fikningen med kompisen och annat som har karaktär av mänskligt liv över sig.

En hel del i radioprogrammet var inte min tekopp, precis, men diskussionen som fördes kan i alla fall sätta igång de få hjärnceller man fått behålla i träskmarken av underhållning. Än mer intressant är en debattartikel (DN 2 januari) om i stort sett samma ämne: hur litteraturen kommit att hanteras. ”Berättelsen som handelsvara har segrat över litteraturen; språket, nyanserna och komplexiteten har trängts undan av massproducerad banalitet”, skriver Gunnar Nirstedt (förgrymmad redaktör och förläggare) i sin artikel.

Mycken litteratur skrivs (det kan erfarna läsare märka) på ett sätt som gör den lätt att omforma till serier eller filmer, kanske dataspel. På många förlag, inom det Nirstedt kallar ”berättelseindustrin”, bör följaktligen en riktig berättelse ”kunna ge avkastning i samtliga led, från inbunden bok till Netflixserie, dess essens ska obehindrat flyta vidare i nya kanaler”.

Inte för att man lever i det blå – mer då i det grå och mörkvita

Häromdagen såg jag ordet orange böjt i plural: orangea. Det såg rätt underligt ut även om SAOL och SO föreslår böjningen. De flesta struntar helt sonika i det och skriver "orange dräkter" (t ex). Detsamma gäller förstås beige: ”beigea fåtöljer” ser skumt ut.

Beige är f ö en färg som får klä skott för sin obetydlighet, ordet används även ”som symbol eller metafor för tråkighet och allmän likgiltighet” (Wikipedia). Från barn- och ungdom kan jag inte minnas att den extrabetydelsen fanns, men den är ju rätt självklar egentligen.

För något decennium sen var den rätt vanlig bland yngre som på ungdomens vis tyckte att mycket var beige. Eller b, som likaså uttryckte att något inte var förstklassigt. Lustigt nog ger de nämnda ordböckerna enbart uttalet [bääsch] medan många (de flesta?) säger [beesch].

Färgordet torde ha kommit från franskan för länge sen och att det ursprungliga uttalet ändå kvarstår i ordböckerna är lattjo.

Färgen i sig beskrivs ibland som ”ljust grågul”, ibland ”ljusgrå”. Men är det verkligen rätt? Det är inte utan att jag föredrar vad sportjournalisten Bengt Grive lär ha myntat – och blev hånad för: ”mörkvitt”. Tror det var en beige konståkningsdräkt han beskrev så. Det är inte dumt om man tänker efter. Han hade tydligen också ”ljusvitt” på sin ordpalett.

Om händelser, saker eller människor kan beskrivas som beige om de är trista eller likgiltiga, så kan väl även en dag vara beige om den är innehållslös. En grå dag, däremot, betyder vanligen att man vill framställa den ur ett vädersperspektiv.

Undertecknads dag har varit både beige och grå. Händelselös och med ihållande regn. Men nu tillkommer ytterligare en färg, det är nämligen blå timmen.

Vi måste toppa oss själva inför konversationen med utomjordingar

En mycket påträngande fundering är den om hur och varför så många ändrar sitt tidigare språk till den anpassade och konstiga variant som vinner terräng i vår tid. Snabbt.

Även om vi alla syndar och faller för fula fraser och formuleringar så är det intressant att försöka begripa hur det går till. En jämnårig kompis (vilket betyder 70 plus) sa apropå något bra jag gjort (har glömt vad): ”Hur ska du toppa det här?” Toppa? Överträffa, heter det väl? Eller nåt annat. Nu har jag redan ett horn i sidan till all ”topping” som används inom bakning och matlagning så jag är dåligt vaccinerad mot topp-orden.

Sbråkbloggen brukar sällan blanda in det absoluta nuet i babblet, men det händer att den omgivande informationsvärlden överträffar (toppar!) ens simpla språk-klagomål. I radion pågår just ett inslag (som multitaskare skriver och lyssnar jag samtidigt) om hur vi ska kommunicera med utomjordingar.

Det är mer en fråga om när de kommer än om. Det här påminner om första gången en tv-kanal började sända program där medier gick runt och ”städade” ut spöken i hemsökta hus.

I min privata samling av tankar ligger en stor hög av nyandlighet och skräpar, liksom annat som kom och störde en relativt stabil egen världsbild för sådär fyra årtionden sen.

Det mesta kom från en stor nation i väster, det var f a en s k nöjeskultur som skrynklade ihop den egna kartan (jag talar med häftiga symboler här!) och stoppade in för mycket skit i huvudet. Dit hör i dag bl a människors oförmåga har att förstå varandra. Detta faktum bottnar i ett genomindividualiserat språk som blir alltmer odugligt för samspråk.

Att då höra funderingar över hur man ska kommunicera med utomjordingar (i ett nästan allvarligt samtal i P1) får lätt en människa att skaka av samtidig gråt och skratt.

En heads up om hur man tar sig samman utan att blanda in britter

Det är bäst att sluta inbilla sig att vissa medier, radio- eller tv-program, skulle stå för en mer invändningsfri svenska än andra: såna man själv misstänker vara lite slarvigare. Nu är även de något seriösare (höhö) medierna med på tåget mot ett knepigare modersmål.

En politisk redaktör berättade häromdagen att hon fått en heads up av vem-det-nu-var. Eftersom jag hört uttrycket x antal gånger i engelskspråkiga program/filmer, har jag skapat mig en egen uppfattning av innebörden, nämligen ”uppdatering”. Begreppet är minst lika engelskt och kommer från ”update”, men det har väl gjort sig mer hemmastatt i min hjärna än det nyare heads up.

På sidor som påstår sig översätta stod svenska ordet ”varning”. Det låter lite för allvarligt, så jag håller fast vi mitt uppdatera. Hjälp från språkvårdande instanser tycks man inte kunna hoppas på längre. En liknande historia var det med den (politiker, tror jag) som sa: ”Det är svårt att ”get our act together”, som britterna skulle uttrycka saken. Nu fanns visserligen britter med i sammanhanget, men näppeligen hade – om det handlat om Finland – personen sagt ”Det är svårt att ’toimimme yhdessäh’, som finnarna skulle uttrycka saken.”

Google Translate ger översättningen ”ta oss samman” så meningen på svenska skulle kunna lyda: "Det är svårt att ta oss samman". Utan att blanda in britter.

En annan känner av stor trötthet orsakad av våra dagars innehåll

Man är inte ofelbar, även om tanken infinner sig varje dag. Även omgivningen sitter fast i samma tänkande. Inte om mig, utan om sig själv. Den här bloggen handlar sällan om egosynder som personliga tillkortakommanden – mer om hur man hanterar det svenska språket. 

Här har en annan gått, fast efter tavlans tillkomsttid

Eftersom mina öron och ögon är mer än uppmärksamma på det fenomenet kan inte blickarna riktas enbart utåt. Här sitter t ex en annan och skriver allt möjligt som vore fjärran för andra att uttala eller skriva. ”En annan” är en sån sak. 

Frasen är antagligen jäääättegammal. Sajten Slangopedia kallar den Stockholmsslang. Väldigt gammal sådan, förmodligen, den ingick i mina äldre släktingars ordförråd.

Men denna blogg är en frizon, här går det att använda vilket språk som helst mitt i klagandet på andra. Här finns inga miljoner följare, inte ens läsare. De är vanligen långt färre än hundra. Och den som skriver vänder sig inte heller till de stora skarorna som annat löst folk gör i sin egenskap av profession: kommunikatör- medie- eller infuerarskap.

Alltså: jag kräver av andra det jag inte uppfyller själv. Kackar i eget bo. Sopar inte rent framför egen dörr. Ser granden i min broders öga men inte bjälkarna i mitt eget.

När detta är utrett kommer här ett par förvånade utrop av numera klassiskt märke. Det gäller en av våra mest kända kulturjournalister som nyligen formade följande mening: ”Detta är en utmärkt utgångspunkt för bra innehåll”. Det här med ”innehåll” (en del säger ”content” på språket det kommer från) är lika enerverande som alla ”narrativ” tillsammans. Dessutom sa kulturpersonligheten även att ”vi börjar känna kändisfatigue”.

”Fatigue” har väl kommit till oss via engelska fast det skriker franska om stavningen. Vad det betyder? Jo, ”trötthet”. Det kan jag stava till, var så säker.

Det börjar bli gränslösa grejer i svenska medier kan man säga

För den språkligt känsliga finns det mycket att må illa av i våra dagar. Sällan blir man överraskad och glad, men det kan även hända. Däremellan reagerar man kanske på uttryck men varken jublar eller kräks. Så är det t ex med den nya betydelsen av ”svängig”. Det svängig jag själv använt har mest handlat om musik: svängiga låtar.

Ännu tycks sajten synonymer.se ha samma svängningstal som undertecknad, där ges synonymer som ”rytmisk” och ”medryckande”, bl a. En ny innebörd handlar inte om samma skojiga saker, SAOL ger även betydelsen ”med tvära förändringar, om­växlande” och exemplet är något man ändå sett ofta: ”​en svängig dag på börsen”.

Nu har ordet oftare förekommit med dessa negativa innebörder, mycket i sportvärlden är svängigt, börsen, som sagt, samt opinionen. Och det är inte bra. I alla fall inte stabilt. Det betyder visserligen ”omväxlande, något som går med tvära kast hit och dit”, men utan dansens eller musikens glada virvlar som huvudingrediens.

Ett annat sammanhang ”svängigt” användes i (fast jag har glömt hur) var i ett pratprogram (P1) där boken som prins Harry skrivit (ingen har nog missat detta) togs upp. Tror mig inte ha hört ett så ett otäckt vältrande sig i kändismaterial någonsin.

Här är några yttranden ur programmet. Kommentarer är riktigt överflödiga.

Han tvingas nu leverera innehåll från sitt eget liv

Man vill komma till ”the juicy stuff” (på svenska ung ”det snaskiga”)

Han har ”sajnat deals” och måste ”haka på tåget” för att ”äga sitt narrativ”

Ett flertal gånger används orden ”bisarr och ”sprängstoff” samt att det är ”fascinerande att få inblick”. Ytterligare citat från en medverkande lyder: ”Han gör avböner och hej och hå”.

Jag, en mångordig babbelpanna, finner inte ord. 

Brukare av identiteter och definitioner kan välja fritt bland orden

I min ungdom – se där en början på en mening yngre oftast inte vill höra fortsättningen på. Det känner jag igen, för jag har varit ung. Men de har inte varit gamla och kan inte definiera sig som en gamling. Inte heller kan de identifiera sig med en sådan.

Däremot har det nya språket försett dem med otydliga sätt att uttrycka avancerade identifikationsproblem på. För en stund lägger vi grundföreteelsen åt sidan, vad människor anser sig vara eller inte vara. Jag är medveten om att mycket förtegs i äldre tider, med det fanns även en stor tilltro till individen. Den tilltron baserades på respekt och integritet, vad än nutidsmänniskan fått för sig.

Sbråkbloggen har alltid enkla lösningar och tycker att det skulle räcka med ”känna sig som”. Alltså: ”jag känner mig som kvinna/man”. Eller ”jag känner mig varken som kvinna eller man”. Hur man nu vet det eftersom könsidentiteterna flyter. Låt oss, som sagt, hoppa över det svåraste och gå till de två begrepp som dyker upp i sammanhanget.

”Definiera sig som” dök upp i SO först 2021. Detsamma gäller ”identifiera sig”, men här finns en olikhet som folk säkert kommer att skita i. Man identifierar sig med någon, t ex ”många barn identifierar sig med Pippi Långstrump”. Börjar barnen däremot definiera sig som

Pippi L, så blir det en, om uttrycket tillåts, djupare historia.

”Definiera sig” – frasen finns inte i SAOL. Enbart ”definiera” innebär ”an­ge betydelsen av”, säger ordlistan. Vad gäller ”identifiera” säger SAOL: ”känna i­gen en person, bestämma; betrakta som samman­fallande, lik­ställa” och ger exemplet ”den döde har identifierats”.

Här några exempel ur mina samlingar: ”Jag vill få definieras av den jag är i dag” och ”Den åtalade vill identifieras som hen"… Dessutom finns en massa kombinationer som ”se mig som den jag är, se mig för vem jag är”. Förutom ”definiera sig som” och ”identifiera sig med” dyker alltså pronomenproblem upp ”Identifierar/definierar sig personer med/som den de är eller vem de är? Språkproffsanstalterna kommer att välja enklaste vägen: Alla språkbrukare kan säga precis vad de vill.

Har man rätt färg och rätt plagg är det tillåtet att gå på toaletten

 

I dag var tanken att gå igenom de populära orden ”definiera” och ”identifiera”. Men i stället för språkspråkets nya problem betraktar vi symbolspråkets dito i könsdysforins kölvatten.

Jag visades till en dörr som det stod ”WC” på. Jag frågade ”Är det här för damer eller för herrar? De svarade mig att ”den är för alla”. Jag kunde inte tro det, men det var verkligen så det var.

Citatet är en översättning (publicerad i Aftonbladet) av vad Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov sa när han ville gå på toaletten i Sverige. Hans upprördhet var stor – vem som helst kunde gå dit! Det påminner om något informanten A sa för en tid sen när problemen med kön (nej, inte kön utan kön) på toaletter dök upp: ”På min gamla arbetsplats fanns det bara toaletter. Dit kunde alla gå”.

Han menade förstås utrymmen för endast en person – eller en och samma lokal med många toalettbås i. Det måste vara den bästa lösningen. För när man försöker göra en heltäckande karta av symboler för vilken ”mugg” som ska få användas av vem blir alternativen så många att man biter sig i svansen.

Bild: Danilo Alvesd, Unsplash

Först bilden ovan. Vad är det för slags konservativ människosyn? Rosa betyder kvinnor och blått män? Och kjol betyder kvinnor och byxor män? Jag stötte på en svensk man i kilt häromdan och kvinnor i långbyxor finns det gott om. Den som inte känner sig rätt i något kön blir lila och har både kjol och byxor. Näe. Då är väl en mångfärgad toarulle en bättre symbol: den signalerar "Toalett. För alla".

Man får ta omvägen om filosofer för att förstå det dunkelt sagda…

Det kan gränsa till det svårt filosofiska ibland, språket. Här en mening man kan grubbla ihjäl sig över: ”Det finns spärrar som saknas”. Det finns alltså spärrar. Finns är ungefär detsamma som ”existerar”. Saknas är något som lyser med sin frånvaro, alltså inte existerar. I alla fall där det ska. Meningen kan då även utläsas ”det existerar spärrar som inte existerar”.

Sånt här måste man dyka in i. OK, Sartre. ”Existensen föregår essensen” är en utsaga (ett slagord, nästan) som tillskrivs honom. På någon av de sidor i vilka jag letade finns innebörden: ”det faktum att människan finns till (existensen) föregår vad hon är (essensen)”.

Ja, det hjälpte ju föga vad spärrarna anbelangar. Exemplet borde antagligen lyda: ”Normalt finns spärrar, men de saknas här”. Jag säger det hela tiden: Man ska inte behöva ta hjälp av Sartre, Kant, Platon, Konfucius m fl, för att kunna läsa en tidning, eller lyssna på radion.

Och hör på den här då: ”Vi fortsätter att röka allt mindre”. Fortsätter röka är säker inte bra, men allt mindre låter hoppfullt. Man bör alltså välja ”allt mindre” framför ”fortsätter”.

Samma slags blandning finns (existerar) i ett annat av mina samlade yttranden ur medierna: ”Det är många färre andra farliga produkter vi får i oss”. Många färre andra. Det skulle förmodligen behöva uttryckas: ”betydligt färre andra”.

Nu får det räcka, hjärnan glöder av alla existerande och icke-existerande företeelser. Låt mig ändå avsluta med ett tröstens ord från Herakleitos: "Man kan inte stiga ner i samma flod två gånger". Han levde på 500-talet före Kristus men verkade ändå ha kläm på en hel del. I morgon stiger vi ner i en flod som liknar dagens, men eftersom den rör på sig kan det bli nya klagovisor.

”Kommer att” finns inte snart och kanske finns inte heller ”finns”

En del av oss saknar som bekant att-et i meningar som ”han kommer att klara det, de kommer att straffa oss”. I de meningarna är "kommer" ett temporalt hjälpverb. Nu talar sig samtidens språkfolk varmt för att att-et inte behövs, och det gör det väl inte, så väck med det! Kanske överväger redan meningar av typen ”han kommer klara det”.

Men nu är det ju så att ”kommer” även existerar som huvudverb: ”hon kommer hit i morgon, på våren kommer flyttfåglarna tillbaka efter att ha tillbringat vintern på sydligare breddgrader”.

Det är väl också bekant för de flesta att ett annat ”kommer” dykt upp efter engelsk förebild: ”the shirt comes in blue and green, the necklace comes in a beautiful giftbox”. Well, well, well, my friends, in the good old days – nämengud så ja gör, bara fortsätter på engelska, typ.

Så här skulle jag skriva: Ja, mina vänner, på den gamla goda tiden ”fanns (så enkelt uttryckte vi oss!) skjortan i blått och grönt. Och halsbandet levererades i en vacker presentask”.

Huvudverbet ”kommer”, har tidigare vanligen (alltid?) varit förknippat med rörelse: som i exemplet ovan med henne som "kommer hit” och flyttfåglarna som ”kommer” tillbaka. Lägg nu på minnet att allt kommer komma: halsband kommer, skjortor och gräsklippare. Diskmaskiner kommer i vitt och armbandsuret kommer i ett fint etui. Se hur de vandrar framåt över världen och kommer i än den ena färgen och storleken efter den andra!

Varför raptus angående detta just idag? Jo, undertecknad skulle köpa en enkel t-shirt. Storlek L, tänkte jag, men ändrade mig vid kassan: ”äh, du, har ni XL?” Ungdomen som stod i affären svarade: ”nej, just den där kommer bara i L som störst”. Vad jag vill säga? Jo, snart finns inte det enkla ”den finns (görs, tillverkas m fl) inte i XL”. Nej, "den kommer i L, och hör sen!"

Om en recensent säger att en bok är bra, måste alla gilla den då?

Konsumentupplysning i all ära, svårt att ha något emot sådan. Men när allehanda medier och månglare vill berätta för mig vad jag behöver av dem – då åker stora varningstjutet på.

En rikstidning har sedan lång tid rubriken ”Bästa kvalitetslitteraturen just nu” och sedan en lista på vad någon (antagligen på kulturredaktionen) anser vara vad som kallas ”bästa kvalitetslitteraturen” just nu.

Här får jag plötsligt en lust att yttra en av de många engelska fraser som tränger sig in i våra skallar genom det stora nöjesutbudet av musik, film o s v. Frasen lyder: ”Says who?”

Den 17 maj förra året beskärmade jag mig första gången över denna von-oben-uppmaning. Tänk om blaskan ändå en endaste gång i stället skrev ”Sämsta kvalitetslitteraturen just nu”! Listan på titlar efter en sån rubrik skulle säkert specialstuderas av många. Jag anser att kulturredaktioner inte ska hålla sig med listor eller kalla något för ”bästa”. Valet är envars. Om däremot recensenter skriver ner åsikter och tankar kan det betyda att man bildar sig en egen uppfattning. Ibland förstår jag av ”negativa” recensioner att något skulle passa mig.

En lokaltidning jag läser ibland mejlar mig sina ”mest lästa artiklar”. Samma sak där. Tänk om vad andra läser inte faller mig på läppen: vore det konstigt? Det här tillsammans med ”har du sett den här? och har du läst den här?” från delar av omgivningen som villigt gillar/ogillar vad åsiktsmaskiner manglar ut är inte nyttigt för fria människor.

Det händer att jag lyssnar på låten ”Konserverad gröt” (den med ”mördande reklam…”) av Ulf Peder Olrog. Den skrevs 1948. Världen ville bedras då, dessförinnan och framgent.

Femmor som försvunnit och femfemmor som stannat kvar

Inte den sista femkronorssedeln, men heller inte den första

Nu går det inte att fortsätta med den där femman längre! Senaste inläggen har (på flit) avslutats med att något är ”en annan femma”. Förmodligen har jag sökt efter uttryckets etymologi förr, samt också skrivit om den, men det är värt att upprepa (!), så många femmor som försvunnit.

Man kan bl a tänka på femöringen, salig i åminnelse i sin grandiositet, och femkronorssedeln. Femöringen upphörde att gälla som betalningsmedel 1985, femkronorssedeln 1998.

Men exemplet "en annan femma" handlar inte om pengar i sig. Inte direkt, i alla fall. SAOB anger ursprunget vara ett gammalt talesätt (belagt sedan 1876): ”Det var en annan femma" – sa bonden, skref en sjua.

Femfemman, då? Den går också tillbaka på ett ålderdomligt uttryck (tillika okvädinsord) om en person som inte ansågs tillräknelig, och lär ha sin grund i ”1864 års strafflag där en person misstänkt för brott kunde bedömas vara psykiskt sjuk enligt 5 kap. 5 § strafflagen och därmed bli straffri” (Wikipedia).

Femfemman, använd som invektiv, har massvis med synonymer. Så när man vill kalla någon "knäppgök" eller "tokstolle" finns en uppsjö av ord att välja bland.

Tjottablängare mellan lysmaskarna för kommentar om snö!

Om man upprepar sig i tal och skrift (jag pekar nu på mig) ska man anständighetsvis inte anklaga andra för samma sak. Å andra sidan är sådan projicering ett alltför välutvecklat och vanligt mänskligt beteende, så äsch.

Med andra ord kommer det här att handla om fraser som andra människor upprepar. Det är frågan om huruvida en endaste svensktalande missat de här två: 1) Det är sommar och man beklagar sig inför någon att man just blivit förkyld. Denne någon kommer med 98 procents säkerhet då att säga: ”Vad trist! Och sommarförkylningar som är så svåra att bli av med!” Den personen kan aldrig ha varit förkyld själv under andra årstider. En intensiv googling ger vid handen att förkylningar är lika lätta eller jävliga när de än inträffar.

Andra exemplet, 2), får en att känna av mental fimbulvinter samt en ristande Yggdrasil. Det sker när man meddelar sin åsikt om snön (d v s ”usch”). Då säger samme (förmodligen) någon som i förra exemplet: ”Men snön gör ju ändå att det lyser upp!” Det gåååår att ge andra kommentarer. En enkel är: ”Tycker du det, jag gillar snö jättemycket!”

Eftersom jag här upprepar obehag av upprepningar måste även recensentspråket tas med. När en kulturskribent berättar att konstverket, filmen, men framför allt boken i fråga, ”berör” eller griper/hugger tag” eller ”bränner till” – då somnar jag av leda.

Det skulle jag även göra om jag läste den här bloggen. Skriva den är en annan femma.

Om ingen korrigerar felaktigheter blir de kvar. Klokt sagt, va?

I förrgår handlade bloggen om punkten, ett vanligt och definitivt skiljetecken samtidens människor börjat värja sig inför. Det är en konstig känsla som smugit sig in bland dem: den som sätter punkt i ett sms kan uppfattas som sur eller arg.

Författaren Tone Schunnesson beskrev detta i en OBS-essä (från 2018) i P1 om punktens roll. Förmodligen är hon inte gammal nog att mota en sådan märklig tanke. Själv är jag ännu så enkel till min natur att en punkt för mig bara betyder att en mening slutar. Men T S funderar ändå kring fenomenet och säger insiktsfullt (ja, enligt undertecknad) följande:

Punkten är bortrationaliserad när vi inte längre betalar per sms, där meddelandets ”skicka” är att sätta punkt. Skrivandets hastighet, möjliggjort av tekniken, gör att vissa av språkets allra känsligaste element går förlorade och kvar finns det grovhuggna, yttersta lagret av språk men i stället tillkommer en underhållande rapphet.

Det är precis vad man misstänker, kvar blir ett grovt språk med förenklade och osnygga ord. Nyanser som funnits har försvunnit. De som aldrig haft dem kommer naturligtvis inte att sakna dem, men vi är väl ännu en stor grupp människor som gör det.

Det är förvånande att stora medier inte ”hyfsar” språket hos dem som inte känner av ordens nyanser. En person citerades på SVT:s textsidor och sa bl a att det var nödvändigt att ”förhindra en klimatkatastrof och storslaget lidande för unga generationer och särskilt utsatta grupper”.

Adjektivet ”storslaget” framkallar positiva känslor, men att kombinationen med ”lidande” låter absurd kan rimligen inte folk utan kännedom om ordets innebörd veta. Att en påhittad bok,  ”Ett storslaget lidande” (nämnd i en "riktig" bok), finns på Google är en annan femma.

En kommunikation som tar fram det arkaiska hos människan

I dag var det tänkt att fortsätta lamenterandet kring samtidens fula och grova språk (och då avses inte det som i ens ungdom kallades fult och grovt språk). Men så föll mina ögon på en man med ett buddhaliknande utseende. Han satt liksom jag på bussen och hade säkert österländskt ursprung, men det hade inget med min reflektion att göra: det där inåtvända leendet kan man se hos vem som helst som sitter försjunken i sin mobiltelefon.
    

Jag har sett minen många gånger, men det verkar sällan vara så att personen själv pratar och ler samtidigt – den kanske lyssnar på någon annan som pratar, sjunger eller spelar. Och förresten, talar man själv frambringas det ”arkaiska leendet” inte så lätt.

Bilden invid, från en wiki (fråga inte), visar ett av några berömda exempel på detta leende, Rampinhuvudet (ca 560 f Kr), som suttit på en ryttarstaty.

Texten vid bilden säger: ”för tittare som är vana vid realism är leendet platt och ganska onaturligt”. Även i ”Konsten” av H W Jansson, står att ”vi måste vara noga med att inte lägga in någon psykologisk betydelse i detta ’arkaiska leende’, ty samma leende uttryck förekommer i hela 500-talets grekiska skulptur”. 

Senare kom Mona-Lisa och log på liknande vis, men det blev mer ståhej kring henne. Och här skriver jag om mobil-Människan: fånigt flinande eller gåtfullt smilande?

Man kommer aldrig mera att kunna sätta punkt utan att göra fel!

Knappt har man sagt tankstreck – vilket skedde på denna plats i förrgår – förrän punkten hoppar upp och gör sig påmind. Naturligtvis är även den i farozonen, likt andra skiljetecken och typografiska dito. Ska språket demoleras så ska det.

Nå. Vi sutto, några gamla kamrater, och dryftade punktens vara eller icke vara. Det visade sig att det även bland oss åldringar (som kan skoja med verbens pluralformer på ett korrekt vis) redan fanns skilda åsikter.

Det konstiga i kråksången är att invändningar mot punkten som punkt – att den markerar slutet på en mening – visade sig vara desamma i olika generationer. Slutsatsen jag själv drar av detta är att gamlingar inte alls är ”efter sin tid”, de lär sig lika fort som yngre att vara anpassliga. (Observera skillnaden på ”anpasslig” och ”anpassad”.)

I en av P1:s alla repriser går nu en fyra år gammal serie som handlar om skiljetecken (sänd under ”OBS”, kulturessäer). I avsnittet om punkten sa författaren Tone Schunnesson samma sak som några av mina kompisar: punkten är lite för slutgiltig och meddelandet, det gäller främst sms, kan uppfattas som för ovänligt eller strängt p g a denna punkt.

Vad i helsefyr? Det är knappt man vågar knalla in i den typen av tankegångar utan att mista förståndet. Avvaktar med det. Men för att återgå till T S, så ansåg hon också att det var enklare att ersätta punkten, den enda punkt vi kände till förr, med tre – eller fyra, eller fem – punkter.

Nä nu! Nu får det sparas än mer på den vana jag själv lagt mig till med på senare år – att avsluta en mening med tre punkter. Har inte på fötter, men väl känslan av att det en gång fanns en tanke med just tre punkter. Det kan vara feltänkt. Den som letar punktkonventioner hittar sajten från Språkkonsulterna och texten ”Det är skönt att sätta punkt”. De nämner inget om mitt flaxiga beteende, det där med tre punkter som ska antyda något liksom… Men det går ju inte att veta vad, så det är bäst att ta Språkkonsulterna ad notam och sätta •

Nog märker man att det är skillnad på flugor och schimpanser

”Nånstans är det skillnad på en fluga och en schimpans”, sa en professor i nåt radioprogram som handlade om hur vi betraktar/skattar olika djur. ”Ja”, tänkte jag, ”t ex här inne i mitt vardagsrum vore det en väldigt stor skillnad på en fluga och en schimpans”. Nu förstår givetvis den tänkande läsaren vad professorn menar, nämligen ”det är trots allt/ändå/nog/ju skillnad på en fluga och en schimpans”.

Det där nånstans är nånstans oerhört irriterande för en språkrenlevnadsaktör (som ändå lattjar frivolt med ordena). Förstå detta rätt (man är f ö rätt trött på uttrycket ”missförstå mig rätt”) – det är väl klart som korvspad att vi alla syndar. Även jag, trots allt gnäll på andra som hamnar i denna spalt.

I det multimediala samhället går det inte att värja sig. Den påverkan vi utsätts för går att jämföra med ihållande störtregn. När vi hört andra säga ”nånstans känner jag att…” femtusen gånger, fast de menar ”jag tycker att…” – ja, då går det som med andra virus, det smittar.

Själv åkte jag nog dit på utfyllnadsordet ”liksom” som redan retat språkpoliser i minst ett halvsekel. Numera har det stark konkurrens av ”typ”. Det komiska med de uttryck som råkar illa ut är att de sannerligen är toppen på ett isberg. Och precis som med sådana ser kritikerna inte de gigantiska material som ligger och väntar under ytan på att släppas fria.

Liknande har skett med ”starta upp” som är det enda folk kommer på när de vill klaga på engelskans inflytande. Ja, inget mänskligt är en språkpurist främmande.

Så fogas bokstäver samman till ord och så skapas en fogsvans

Gårdagens inlägg handlade bl a om tankstreck, vars uppgift i det skrivna språket nu omvandlats till enbart dekoration. (Det är det inte ensamt om, alltför mycket har blivit till dekoration och underhållning. Blä.) Tidigare var det en konst att skilja bindestreck (divis) och tankstreck (pratminus) åt. Man kan förstås hitta uppgifter om detta på några runstensgamla texter på nätet. Om nu nån bryr sig.

T o m beteckningen ”tankstreck” är i sig exklusiv och något av en överkurs. De flesta kallar skiljetecknet tankestreck för att det låter troligast. Det roligaste stycke om detta som finns att läsa är Siv Strömquists text i SvD:s Språkspalten 9/11 2009 ("Tankemissar om tankstrecket"). Den spalten har jag säkert hänvisat till förr, en pensionärs hjärna kan ibland vara lite som en kraschad hårddisk.

Men det är skit samma, man hittar då lätt fler av Strömquists språkspalter som är mer matiga än dagens ursäktande och förklarande språkbrukarromantik. Därmed inte sagt att hon lever om och låter dömande som undertecknad, hon är en kunnig människa. En auktoritet av det slag som snart, likt tankstrecket, får hälsa hem. I hennes spalt finns mer att lära. Hur fogsvansen däremot hittade sitt hem i svenska språket, t ex.