Jag ville kunna göra samma slags hus och såg farbror Lamberts verk framför mig samt satte i gång med skokartonger. Inte gammal nog att förstå hur hantverk/konstnärligt arbete gick till, vände jag dem upp och ner samt började rita på fönster och dörrar. Kartongens botten blev tak, husen hade fyra väggar, men ändå såg de inte ut som farbror Lamberts hus.
Hustillverkningen övergavs snart, men kvar fanns samma okuvliga inre idé om vad som skulle vara möjligt att skapa. ”En robot”, tänkte jag, ”ska väl gå att göra”. I det som kallas skrivande stund undrar jag förstås hur länge man talat om ”robotar” (min egen tillverkning skedde på 50-talet) och hittar en Wikipedia-artikel om författaren Karel Čapek och hans bror Josef. De lär ha varit inblandade i robotens ”födelse” på 1920-talet.
Som barn hade vi förstås hört om robotar som var halva sagoväsen för oss, bemängda med en massa underliga, övermänskliga, funktioner. Jag hittade en tjock brädlapp och skruvade i krokar och skruvar som öron och antenner (!). Ögon och mun målade jag dit med vattenfärg. Slutligen skrev jag namnet ”Robot-Kalle” på baksidan och väntade.
Det gick precis som med skokartongerna som inte liknade hus. Robot-Kalle förblev en brädlapp som inte kunde utföra ett skit. Efter den här erfarenheten försvann övertygelsen om att kunna blåsa liv i död materia. Det skulle visa sig att man inte var ensam om idén och önskningen, även om andras Robot-Kallar blev lite mer kraftfulla. Spännande fortsättning i morgon.
