Är "passa barn" ett passande språk och bör prinsessor få finnas?

Det bloggen var inne på igår: kalla folk "söta gamla tanter och farbröder" är något man säkert får skriva på sitt eget skämskonto, alltså som synder från ungdomen. Så småningom når vi alla en ålder då omgivningen talar överdrivet vänligt till en. I alla fall så länge man inte hunnit yttra vad man tycker om ett och annat. Då kan man gå från "gullig" till "kärringjävel".

Häromdan hörde jag en mer subtil språklig variant, en sådan som ropar av tvivelaktigt innehåll, men i förstone verkar präktig. En programledare på radion förklarade sin kommande halvårsfrånvaro med orden att han nu skulle ”passa barn”.

Jo, han KANSKE skulle passa sin systers eller god väns barn, men antagligen gällde det hans egna. En fundering dök upp om huruvida en mor skulle kalla sin mammaledighet ”passa barn”.

Så avslöjar ofta orden hur ens inställning till olika företeelser är. Å andra sidan snubblar nu undertecknad nästan in på de omöjliga resonemang som pågår i dag om att byta namn och ord på det som är misshagligt, som inte passar i ”ett modernt samhälle”. 

       

Sila snacket är lättare sagt än gjort.                 Bild: Dnor, Wikipedia

Antagligen bör man vänta ut vissa namn- och ordbyten snarare än att tvinga fram dem. Att tvätta ren historien liknar sysslan som drabbar pojken i sagan. Han får prinsessans hand (fan, det måste också skrivas om) och halva kungariket om han över natten tömmer en sjö. Med en sil.

Ett PS apropå alla språkliga tillrättalägganden: Läs gärna en krönika i Norrbottenskuriren från 2017 av Maria Eriksson: ”Borde vi kalla det Sameporten?”