Carl Z hade på Elizas första fråga, ”Vad heter du?” svarat ”Jag heter Carl”. Eliza frågade då ”Hur mår du ”jag heter Carl”? Kåsören kallades konversationen igenom ”jag heter Carl” eftersom han, den tokstollen, bara skulle ha svarat ”Carl”.
Redan tidiga såna här ”samtal” mellan människa och maskin fick folk att tro att det fanns ett verkligt liv i datorn (jämför när jag ville göra en robot, se gårdagstexten). Nu kan jag visserligen ingenting om datorer konstrueras/programmeras, men även om man så lyckas stoppa in hela världens vetande plus alla miljarder individers ordnade eller ostyriga hjärnor i dem så kommer apparaterna inte att skrämma mig just därför.
Allt som nu sker är självförvållat från människans sida. Övertron på teknik, digitalt grejs samt fan och samtliga hans släktingar, är ömsesidig, höll jag på att säga. Människan har sprungit maskinen till mötes så länge att hon blivit en lämplig parningskandidat till den.
Folk har utan att tveka opererat in microchips som "fungerar som ett kontaktlöst kreditkort, passerkort och även tågkort. Med chipet under huden finns det inte längre anledning att oroa sig för att tappa kortet eller att bära på en tung plånbok. Men för många människor är tanken på att ha ett mikrochip i kroppen mer dystopisk än praktisk".
(Moa Petersén, 2018, Lunds universitets hemsida)
Sen kontanterna försvann orkar jag bära på min plånbok. Det blir lite till i ämnet, f ö.
Sen kontanterna försvann orkar jag bära på min plånbok. Det blir lite till i ämnet, f ö.
