En rikstidning har sedan lång tid rubriken ”Bästa kvalitetslitteraturen just nu” och sedan en lista på vad någon (antagligen på kulturredaktionen) anser vara vad som kallas ”bästa kvalitetslitteraturen” just nu.
Här får jag plötsligt en lust att yttra en av de många engelska fraser som tränger sig in i våra skallar genom det stora nöjesutbudet av musik, film o s v. Frasen lyder: ”Says who?”
Den 17 maj förra året beskärmade jag mig första gången över denna von-oben-uppmaning. Tänk om blaskan ändå en endaste gång i stället skrev ”Sämsta kvalitetslitteraturen just nu”! Listan på titlar efter en sån rubrik skulle säkert specialstuderas av många. Jag anser att kulturredaktioner inte ska hålla sig med listor eller kalla något för ”bästa”. Valet är envars. Om däremot recensenter skriver ner åsikter och tankar kan det betyda att man bildar sig en egen uppfattning. Ibland förstår jag av ”negativa” recensioner att något skulle passa mig.
En lokaltidning jag läser ibland mejlar mig sina ”mest lästa artiklar”. Samma sak där. Tänk om vad andra läser inte faller mig på läppen: vore det konstigt? Det här tillsammans med ”har du sett den här? och har du läst den här?” från delar av omgivningen som villigt gillar/ogillar vad åsiktsmaskiner manglar ut är inte nyttigt för fria människor.
Det händer att jag lyssnar på låten ”Konserverad gröt” (den med ”mördande reklam…”) av Ulf Peder Olrog. Den skrevs 1948. Världen ville bedras då, dessförinnan och framgent.
