Beige är f ö en färg som får klä skott för sin obetydlighet, ordet används även ”som symbol eller metafor för tråkighet och allmän likgiltighet” (Wikipedia). Från barn- och ungdom kan jag inte minnas att den extrabetydelsen fanns, men den är ju rätt självklar egentligen.
För något decennium sen var den rätt vanlig bland yngre som på ungdomens vis tyckte att mycket var beige. Eller b, som likaså uttryckte att något inte var förstklassigt. Lustigt nog ger de nämnda ordböckerna enbart uttalet [bääsch] medan många (de flesta?) säger [beesch].
Färgordet torde ha kommit från franskan för länge sen och att det ursprungliga uttalet ändå kvarstår i ordböckerna är lattjo.
Färgen i sig beskrivs ibland som ”ljust grågul”, ibland ”ljusgrå”. Men är det verkligen rätt? Det är inte utan att jag föredrar vad sportjournalisten Bengt Grive lär ha myntat – och blev hånad för: ”mörkvitt”. Tror det var en beige konståkningsdräkt han beskrev så. Det är inte dumt om man tänker efter. Han hade tydligen också ”ljusvitt” på sin ordpalett.
Om händelser, saker eller människor kan beskrivas som beige om de är trista eller likgiltiga, så kan väl även en dag vara beige om den är innehållslös. En grå dag, däremot, betyder vanligen att man vill framställa den ur ett vädersperspektiv.
Undertecknads dag har varit både beige och grå. Händelselös och med ihållande regn. Men nu tillkommer ytterligare en färg, det är nämligen blå timmen.
