”Kommer att” finns inte snart och kanske finns inte heller ”finns”

En del av oss saknar som bekant att-et i meningar som ”han kommer att klara det, de kommer att straffa oss”. I de meningarna är "kommer" ett temporalt hjälpverb. Nu talar sig samtidens språkfolk varmt för att att-et inte behövs, och det gör det väl inte, så väck med det! Kanske överväger redan meningar av typen ”han kommer klara det”.

Men nu är det ju så att ”kommer” även existerar som huvudverb: ”hon kommer hit i morgon, på våren kommer flyttfåglarna tillbaka efter att ha tillbringat vintern på sydligare breddgrader”.

Det är väl också bekant för de flesta att ett annat ”kommer” dykt upp efter engelsk förebild: ”the shirt comes in blue and green, the necklace comes in a beautiful giftbox”. Well, well, well, my friends, in the good old days – nämengud så ja gör, bara fortsätter på engelska, typ.

Så här skulle jag skriva: Ja, mina vänner, på den gamla goda tiden ”fanns (så enkelt uttryckte vi oss!) skjortan i blått och grönt. Och halsbandet levererades i en vacker presentask”.

Huvudverbet ”kommer”, har tidigare vanligen (alltid?) varit förknippat med rörelse: som i exemplet ovan med henne som "kommer hit” och flyttfåglarna som ”kommer” tillbaka. Lägg nu på minnet att allt kommer komma: halsband kommer, skjortor och gräsklippare. Diskmaskiner kommer i vitt och armbandsuret kommer i ett fint etui. Se hur de vandrar framåt över världen och kommer i än den ena färgen och storleken efter den andra!

Varför raptus angående detta just idag? Jo, undertecknad skulle köpa en enkel t-shirt. Storlek L, tänkte jag, men ändrade mig vid kassan: ”äh, du, har ni XL?” Ungdomen som stod i affären svarade: ”nej, just den där kommer bara i L som störst”. Vad jag vill säga? Jo, snart finns inte det enkla ”den finns (görs, tillverkas m fl) inte i XL”. Nej, "den kommer i L, och hör sen!"