Hög ålder hålls ibland fram som ens nackdel. En sådan åsikt måste bekämpas. Är det några som har rätt att klaga på tiderna och sederna är det äldre: de har, hör och häpna, sett andra (och bättre) beteenden. Det är trist med de enahanda exemplen: jazzmusiken, dansbaneeländet och videovåldet som ska stoppas opp i plytet på en så fort man reagerar på ny skit.
Jazz och dansbanor är kanske över gränsen vad gäller klagomål (även om ingetdera är något för mig), men att det flinas nedvärderande åt folk som reagerade på filmer där det mördades och gjordes köttfärs av folk känns sisådär.
Sådant blev, som tyvärr är vanligt i jagsvaga människors liv, till allt grövre ”underhållning”. Efter flera decennier av denna anpassning sitter undertecknad och gapar av förvåning över vad folk ”konsumerar” för nöjes skull. Min tydligen oerhöört otidsenliga uppfattning är att en del dåd som begås i verkligheten får bränsle av det som många kallat fredagsmys.
När även trenden att spela såväl musik som böcker och filmer på allt högre hastighet verkar öka kan man åter, som den tråkiga gamla kärring man är, misstänka att fler delar av människornas mänsklighet går förlorade.
I en DN-artikel (2 januari) om hastighetshetsen säger en medieanalytiker att den här uppsnabbningen kan innebära ”en nedgradering av upphovspersonen, som inte skapat sitt verk för att konsumeras snabbare”. Kanske blir det framöver så att vad upphovspersoner/artister tänkt sig med sina verk ”är oviktigt, det är i allt högre grad konsumenten som bestämmer”.
En stressforskare som likaså kommer till tals i artikeln menar ”att tempot också påverkar effekten på mottagaren” och risken är att ”en låt som skrivits för att skapa starka känslor slätas ut till en kuliss om man mixtrar med tempot”.
