I dag var det tänkt att fortsätta lamenterandet kring samtidens fula och grova språk (och då avses inte det som i ens ungdom kallades fult och grovt språk). Men så föll mina ögon på en man med ett buddhaliknande utseende. Han satt liksom jag på bussen och hade säkert österländskt ursprung, men det hade inget med min reflektion att göra: det där inåtvända leendet kan man se hos vem som helst som sitter försjunken i sin mobiltelefon.
Jag har sett minen många gånger, men det verkar sällan vara så att personen själv pratar och ler samtidigt – den kanske lyssnar på någon annan som pratar, sjunger eller spelar. Och förresten, talar man själv frambringas det ”arkaiska leendet” inte så lätt.
Bilden invid, från en wiki (fråga inte), visar ett av några berömda exempel på detta leende, Rampinhuvudet (ca 560 f Kr), som suttit på en ryttarstaty.
Texten vid bilden säger: ”för tittare som är vana vid realism är leendet platt och ganska onaturligt”. Även i ”Konsten” av H W Jansson, står att ”vi måste vara noga med att inte lägga in någon psykologisk betydelse i detta ’arkaiska leende’, ty samma leende uttryck förekommer i hela 500-talets grekiska skulptur”.
Senare kom Mona-Lisa och log på liknande vis, men det blev mer ståhej kring henne. Och här skriver jag om mobil-Människan: fånigt flinande eller gåtfullt smilande?
