En annan känner av stor trötthet orsakad av våra dagars innehåll

Man är inte ofelbar, även om tanken infinner sig varje dag. Även omgivningen sitter fast i samma tänkande. Inte om mig, utan om sig själv. Den här bloggen handlar sällan om egosynder som personliga tillkortakommanden – mer om hur man hanterar det svenska språket. 

Här har en annan gått, fast efter tavlans tillkomsttid

Eftersom mina öron och ögon är mer än uppmärksamma på det fenomenet kan inte blickarna riktas enbart utåt. Här sitter t ex en annan och skriver allt möjligt som vore fjärran för andra att uttala eller skriva. ”En annan” är en sån sak. 

Frasen är antagligen jäääättegammal. Sajten Slangopedia kallar den Stockholmsslang. Väldigt gammal sådan, förmodligen, den ingick i mina äldre släktingars ordförråd.

Men denna blogg är en frizon, här går det att använda vilket språk som helst mitt i klagandet på andra. Här finns inga miljoner följare, inte ens läsare. De är vanligen långt färre än hundra. Och den som skriver vänder sig inte heller till de stora skarorna som annat löst folk gör i sin egenskap av profession: kommunikatör- medie- eller infuerarskap.

Alltså: jag kräver av andra det jag inte uppfyller själv. Kackar i eget bo. Sopar inte rent framför egen dörr. Ser granden i min broders öga men inte bjälkarna i mitt eget.

När detta är utrett kommer här ett par förvånade utrop av numera klassiskt märke. Det gäller en av våra mest kända kulturjournalister som nyligen formade följande mening: ”Detta är en utmärkt utgångspunkt för bra innehåll”. Det här med ”innehåll” (en del säger ”content” på språket det kommer från) är lika enerverande som alla ”narrativ” tillsammans. Dessutom sa kulturpersonligheten även att ”vi börjar känna kändisfatigue”.

”Fatigue” har väl kommit till oss via engelska fast det skriker franska om stavningen. Vad det betyder? Jo, ”trötthet”. Det kan jag stava till, var så säker.