Nå. Vi sutto, några gamla kamrater, och dryftade punktens vara eller icke vara. Det visade sig att det även bland oss åldringar (som kan skoja med verbens pluralformer på ett korrekt vis) redan fanns skilda åsikter.
Det konstiga i kråksången är att invändningar mot punkten som punkt – att den markerar slutet på en mening – visade sig vara desamma i olika generationer. Slutsatsen jag själv drar av detta är att gamlingar inte alls är ”efter sin tid”, de lär sig lika fort som yngre att vara anpassliga. (Observera skillnaden på ”anpasslig” och ”anpassad”.)
I en av P1:s alla repriser går nu en fyra år gammal serie som handlar om skiljetecken (sänd under ”OBS”, kulturessäer). I avsnittet om punkten sa författaren Tone Schunnesson samma sak som några av mina kompisar: punkten är lite för slutgiltig och meddelandet, det gäller främst sms, kan uppfattas som för ovänligt eller strängt p g a denna punkt.
Vad i helsefyr? Det är knappt man vågar knalla in i den typen av tankegångar utan att mista förståndet. Avvaktar med det. Men för att återgå till T S, så ansåg hon också att det var enklare att ersätta punkten, den enda punkt vi kände till förr, med tre – eller fyra, eller fem – punkter.
Nä nu! Nu får det sparas än mer på den vana jag själv lagt mig till med på senare år – att avsluta en mening med tre punkter. Har inte på fötter, men väl känslan av att det en gång fanns en tanke med just tre punkter. Det kan vara feltänkt. Den som letar punktkonventioner hittar sajten från Språkkonsulterna och texten ”Det är skönt att sätta punkt”. De nämner inget om mitt flaxiga beteende, det där med tre punkter som ska antyda något liksom… Men det går ju inte att veta vad, så det är bäst att ta Språkkonsulterna ad notam och sätta •
