Det finns många sätt att telefonera men det hjälper föga

Det är inte lätt att ringa nånstans i dag. Märkligt, egentligen, om man betänker den stora mängd telefoner som finns. Nu är det redan inemot trettio år sedan eländet med ”tryck stjärna/fyrkant” började, men som bekant har det utökats rejält. Nyss fick jag förslagen att trycka 1, 2, 3 och upp till och med 6, men någon reception eller växeltelefonist fanns inte bland dessa siffror, ett vanligt fenomen. Man ska trycka sig fram och inte kunna tala med någon.

Men det är som sagt vardagsmat: Aldrig förr har så många haft så stora möjligheter till så mycket som aldrig funkar. I går var det en av alla dessa budfirmor (de heter säkert nåt annat: delivery service company, kanske) som svarade så här i telefonen: ”Ursäkta dröjsmålet. Erat samtal är köplacerat och vi tar erat samtal så snart vi kan.”

Vem hittar på såna meningar? Och spelar in dem, dessutom? Varifrån kommer denna blandning av högstämt pladder som mosas ihop med det taffligaste av talspråk? Har ni ingen stilkänsla, förgrömmade ursäktskonsulter?

Och varför alla "köplacera, efterfråga, återfå" etc? Förr kallades det byråkratspråk och vi sa istället ”placera i kö, fråga efter, få tillbaka”. Avsikten var att tala och skriva enkelt och tydligt när budskap skulle gå fram till många.

Vi tyckte t o m att det var ett demokratiskt tilltag.

Ingen kan ana vad som hänt med Måns Zelmerlöw!

Som sas avslutningsvis i gårdagens blogginlägg kan man ha mycket kul med språk. Ibland kan man bortse från språkets form, hur det är talat, stavat och skrivet, bara innehållet är nåt att ha. Men ibland, nej, ofta, i medierna, är det tvärtom. Här är ett exempel som överträffar intigheten själv i intighet:

Med rakapparaten i högsta hugg gjorde artisten Måns Zelmerlöw en oväntad förändring. Hans nya frisyr har fått både fans, följare och fästmön att hamna i chock. – Det ändrade hela hans utseende, säger hon. 

E (namnet på tidningen som publicerat denna chockartade händelse) ”har sökt Måns Zelmerlöw som valt att inte kommentera”. 

Tja, jag kan gärna göra det åt honom utan att ta ett öre i betalt. Måns Z är en förhållandevis välkänd artist. Många vet hur han ser ut. Och han har sett ut ungefär likadant sen 2005 då hans karriär började. I några års tid har han dock haft ett välansat och litet skägg – om man jämför med nutida enorma 1800-talsdito. 

Vad som nu hänt är att han snaggat sig. Håret är, efter att ha varit ca 2-3 cm långt, nu bara några millimeter. Gissa om detta ändrat hans utseende så att folk "hamnar i chock"? (På svenska heter det bli/vara chockad, på engelska I am in shock.)

Så blir det allt oftare. Såväl innehåll som form pekar på något mycket allvarligt i vår tids kultur: Bottenpunkten är nådd och överskriden med råge. Tja, det var ingen vidare bild, men det är svårt att beskriva sånt här i ord. Eller något annat heller, för den delen.

Man skrattar inte åt folks språk om de inte prompt vill det själva

I vårt ungdomsgäng fanns ett par som tidigt hade en affärsverksamhet. Han var en gammal kompis, hans flickvän kom från det Finland som har svenska som modersmål. När vi en gång i butiken frågade efter kompisen sa flickvännen att han var i ”bakrummet”. Vi bad henne upprepa och jodå, han var i bakrummet.

Vi var inga elaka typer och dessutom inte så unga att det gick att använda som ursäkt, men det räckte inte, vi kunde inte hålla oss för skratt. Vi stod där och flinade och jag minns än i dag hur flickvännen såg ut: hon ville sjunka genom golvet. Säger ni inte så, undrade hon, och vi fortsatte skratta och sa att det lät som om de hade ett bageri (verksamheten var i själva verket en resebyrå). Hade det funnits någon rättvisa skulle det öppnats en lucka under våra fötter. 

Där hon kom ifrån betydde bakrum just vad man hör: ett rum som ligger baktill i den ordinarie lokalen, oavsett verksamhet. 

Efter att åren gått och gått och gått och det blivit uppenbart vad ett språk egentligen är, kommer historien då och då knallande i minnet, och jag skäms om och om igen.

 
Finlandssvenskan har en massa såna ord som låter kännspaka. Och där var ett: kännspak betyder lättigenkännlig. Hoppeligen, förhoppningsvis, och pulpet, skolbänk, där var två till! De känns svenska men är ändå inte (modern) svenska. Dock är de inget att skratta åt. Lika lite ska någon skratta åt en annans (d v s mitt) språk med rötter som går längre bakåt än 1990.

Ett språk blir inte roligt bara för att det talas och låter olikt ens eget modersmål. När man så småningom vet det kan man dock ha mycket kul med språk.

Nämen guuud va kul, jag kan säga både "bittida" och "arla"

Det är naturligtvis lätt att hitta saker som retar en. Radioprogrammet om språk (se gårdagens inlägg) är en sådan källa till irritationer.

Vi är rätt många som anser att beteckningen ”språkvårdare” numera tycks innebära att man i sitt jobb  för allt smör i Småland inte andas om regler eller nämner ordet normativ i samband med språk. 

Om en person som leder ett språkprogram (i samband med en diskussion om frasen ”i morgon bitti”) skrattar förtjust åt det äldre ”bittida” kan väl en lyssnare få reagera? Frasen ”bittida och sent” är med all säkerhet okänd, precis som (i går, igen) "det ska böjas i tid/..."

Såväl programledare som expert uttalar också ordet märkligt, de säger bitt-tida. Så kan det ha hetat långt tillbaka, men vi är en stor grupp ännu levande som säger ”bittida” med tryck på första stavelsen och den typiskt svenska akuta accenten. 

När bisittaren talar om ”arla” är begreppet likaså okänt för programledaren som då tillägger att ”det finns kvar för det är ju ett varumärke”. Typiskt för vår tid där varumärket tagit över rollen från Gud och Skolverket.

Påfallande är hur det fnissas och tramsas åt allt gammalt roligt språk – som undertecknads vardagsdito t ex. Utan vetenskaplig bakgrund törs jag anta att mitt språk ännu delas av väldigt många svenskar som, tro det eller ej, kan tala om ”bittida” och ”arla” morgonstund, just like that, som svensken säger. Utan att samtidigt falla i skratt. 

I morgon kommer det att handla om sbråkmakarens misstag som gör att blamageguden ännu kommer på besök. Om denne inte är bekant, slå gärna upp!

Det går att slå upp det mesta här i världen, Mumins hus, t ex

Vi gick en promenad några gamla pangschisar. Två av dessa talade om sin fritidssysselsättning schack. De jämförde sina handikapp, eller vad det kan heta. (Det jämfördes vanliga handikapp också!) A sa sig helst spela med duktiga schackspelare, såna som vanligen vinner. ”Saken är ”, sa A, ”att de lyfter mig så att jag själv blir en bättre spelare”.

En smula Muminhuset: Fridtjof-Nasen-Haus, Göttingen

Ja, så är inte fallet med radioprogrammet Språket. Här ska lyssnaren dras ner till småbarnsnivå (vill tillägga att jag inget har emot riktiga småbarn!).

Efter en fnittrig och töntig inledning kommer programledaren och experten, en professor i nordiska språk, in på första frågan från lyssnarna. I samtal kring denna tar professorn upp ett känt ordspråk/talesätt: Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli. "Det kanske du hört", säger professorn. Nej, det har inte programledaren, som ofta verkar ovanligt okunnig

Som lyssnare undrar man varför. Förmodligen går programidén ut på att man ska identifiera sig med programledaren. Lyssnaren kan ju vara renons på ALLT och får inte skrämmas bort! 

Denna tendens går genom hela vårt förbenade samhälle. Man tror inte att det är möjligt, men på detta vis byggs skolor, universitet, medier: Utgå från att varenda människa är en tabula rasa!

Vet inte läsaren av dessa rader vad tabula rasa är så går det att slå upp. Det är ett knep jag begagnar mig av själv. Med framgång. Alldeles nyss ville jag påminnas om hur Mumins hus ser ut då det kom en bild skickad från en närstående som var i Göttingen. ”Är det inte likt Mumins hus?" sa han. Och då slog jag upp det. Visst finns där likheter.

PS Jag ber om ursäkt till alla som inte vet vem Mumin är, men det går också att slå upp.

Vi är många som känner av en viss segfärdighet

”Båda två är stora fans av superhjältar.” 

Bortsett från att en sådan mening kan verka innehållsmässigt undermålig för en som inte är ett stort fan av superhjältar så är ”fans av” en tråkig konsekvens av engelskan. Och en gammal käpphäst för undertecknad. Det vore bra mycket bättre med ”Båda två är stora superhjältefans” men en sån ordbildning skulle väl kunna få modern språkvård att tappa hakan. 

Det förekommer en stor hoper småskit i den vägen. Och räkna med att mycket blir otydligare framöver när det gäller att förstå innebörden i ett normlöst språk! 

”Det här är det enda jag har på henne”, sa rösten i radio och menade (vilket trots allt framgick av sammanhanget) ”det här är det enda jag ’vet om’ henne". Annars brukar denna konstruktion användas om något entydigt negativt. En sådan mening kan yttras av en polis i en kriminalserie, som exempelvis: ”Vad har du på honom?” Då menas att man undrar vad för brottsliga handlingar och liknande en person har på sitt tidigare kriminella cv. 

Med tanke på det ökande bruket av språkliga märkvärdigheter känner man av en viss segfärdighet. Och jodå, just det ordet användes i radio av en person som borde veta bättre, nämligen att det inte finns. Å andra sidan är det en jätterolig kombination, jag behöver ju inte vara surskallig jämnt!

PS Det är en himla tur att man inte har någon kommentarsfunktion!

Det är väl inget kul att handla när allt går i svart?

Vartenda ord av det som skrevs i bloggen för exakt ett år sedan har precis samma bäring (som nog kan läggas till gårdagens uttryck, dem vi inte kände till för några decennier sen) på den dag som i dag är: dagen efter Black Friday.

Inte nog med att ytterligare ett år inte gjort någon större skillnad beträffande samtidigheten med fler klimatvarningar OCH ökande köphets: En oerhört stor mängd trycksvärta har också gått åt till gårdagens papperstidningar.

Inte nog heller med att skiten heter Black Friday – något som borde leda tanken till tråkigheter – en MASSA småannonser med rabatterbjudanden gav en kolsvart (en modern människa skulle kunna skriva kålsvart, vilket kanske inte är så fel när det nu finns svartkål) upplevelse vid bläddrandet.

Eftersom det inte går att hejda konsumtionen så skulle jag gärna se den i gladare färger. Kan man kanske kombinera köpgladheten med regnbågsdagar: Pride & Buy!
Hälsar managmentkonsultcopywritern.

Att vara på överblivna kartan och att vara övergiven på kartan

”Det finns inte på kartan”, sa K om något, vad det nu var, men fortsatte: ”hur länge har grejer 'inte funnits på kartan', egentligen?"

Förmodligen lika länge som folk varit ”på G” samt mycket annat som vi just då inte kom på.

Vad gäller ”på G” (eller som jag nog hellre skriver: ”på g”) så lär det vara en förkortning av ”på gång”. Vad man nu tjänar på det, såväl ”g” som ”gång” har bara en stavelse. Det är väl förstås nån tongivande person som börjat säga så, får man förmoda.

Beträffande kartuttrycket är det svårare att få fram, men man hittar andra med samma nyckelord: ”Sätta något på kartan, hamna på överblivna kartan”. Det första bereder inga problem. Det andra förklaras på Wiktionary med ett postalt förfarande där ”karta” har betydelsen "förteckning över postförsändelse. ’Överblivna brevs karta’ var en till allmänhetens tjänst uthängd förteckning på överblivna, d v s icke-avhämtade, postförsändelser vid en postanstalt. Redan på 1700-talet började man skämtsamt förknippa listan med en ogift kvinna.”

Ja, haha, allt som uppfattas negativt är ju mycket roligare när det handlat om kvinnor.😒

Det här med att saker inte finns på kartan är inte svårt att förstå i en föränderlig värld. Men det verkar inte vara stulet från engelska, konstigt nog. ”It’s not on the map”, tycks bara innebära något helt konkret som, t ex, ”this village is not on the map”.

 

Det hör till vanligheten nu för tiden att det är mycket som inte längre finns på kartan  

Gå för att göra mål är väl lite slappt ändå? Spring!

I många sporter är det viktigt att göra mål. Nu är i och för sig inte ämnet – sport – min starkaste gren, men det känns ändå lockande att skriva om hur det talas om MÅL.

Här ett par exempel ur min samling Konstig svenska: ”Vi går för att göra mål”. Eller bara ”vi går för mål”. Meningarna får säkert inte den sportintresserade att lyfta ett ögonbryn, men hur låter det? Man går i allmänhet inte för att göra mål, man springer utav bara den. Eller åker.

Första gången jag såg de här meningarna tänkte jag, som så ofta: Va? Va? Va?

Svaret ligger bara, som det brukar heta, ett knapptryck bort. Man googlar ”go for goal” och där är det. Ibland chansar jag lite vilt och vågar – utan att kolla – lova att det inte finns en enda träff på ”we go for scoring a goal” (vi går för att göra mål).

Det är svårt att avgöra vad som låter värst: när man översatt engelska till något som inte blir svenska eller att svänga till svenskan i största allmänhet. Det känns som om det är tillräckligt att man" kämpar för att göra många mål" när man spelar en match. Måste det uttryckas märkvärdigare än så?

Mycket blir som det blir nuförtiden och ”vi går för mål” låter både jättekonstigt och överdrivet självklart. Att försöka få in mål är väl hela grejen om det nu  finns en målbur och en boll eller puck i leken?

Returnera cheesecakes, sprid glädje och varför inte även smör?

I sin iver att sprida ordet blir man tyvärr en som upprepar sig. Och här sitter jag och funderar på om ”sprida ordet” varit med i bloggen. (Antagligen.) I Svensk handordbok (1966) och dess efterföljare Svenskt språkbruk (2003) ges tips på mycket man kan sprida – förutom de rent konkreta som ”sprids ut”: leksaker, gödsel, kläder. 

Enbart ”sprider” gör man ”information, meddelanden, kunskap, nyheter”. Och även ”rykten, skräck, fasa, glädje, missnöje och lögner”. Ingenstans sägs något om att ”sprida ordet”.

Det engelska, idiomatiska uttrycket ”to spread the word”,  ges i Merriam-Webster, som självt kallar sig America’s most-trusted online dictionary, synonymen/förklaringen ”to tell others".

Detta spread är, som hörs, släkt med sprida, och används även när man brer en smörgås: ”spread butter on bread”. Det är säkert bara en tidsfråga innan vi ”sprider” smöret på mackan. Då försvinner det svenska "bre/breda". Eller, som många i dag säger, ”bre” slash ”breda”.

Varför kan man inte översätta ”slash” som man gör med ”spread”? Och säga ”bre alternativt breda”? Men dessa lån av ord/betydelser från engelska följer inte någon tydlig linje. Det som stöper om svenskan nu sker helt random. Eller "randomly", som det heter på engelska när ordet är adverb. På svenska motsvaras -ly av ett -t: godtyckligt.

Det är förstås att göra det enkelt för sig med exempel som det som nu följer, men det är bra att bekanta sig med det maskinöversatta språk som kommer att kräva mer och mer av vår möda och fantasi när man inte längre kommer att betala för översättare.

Ibland blir det riktigt poetiskt:

Returnera cheesecakes i pannan och sprida smör, kan vara i pannan, och det är möjligt att cheesecakes och liten smeta det (jag föredrar just en sådan metod dessutom impregnerade cheesecakes)

Är det verkligen så att karaktär spelar någon roll?

Det händer att jag får gå länge och tugga på en mening jag hör eller ser. Följande uttalades i samband med ett program om teater: ”Det här tillför mycket till hans karaktär”.

I mina språkskadade – eller språkfriska! – öron låter inte detta som en svensk mening. Även om man bortser från det faktum att ”roll” (det skådespelare jobbar med) numera kallas "karaktär" (på engelska används ”character” oftare framför "role", har man en känsla av) så ljuder denna utsaga av en mycket tråkig nusvenska. "Det här tillför mycket till hans karaktär”.

Jaha, och vad vill då en petmoster att man ska säga? Jo, kanske ”Det här bidrar till rollens karaktär”. Och se, där använde jag "karaktär", men med en lite annan innebörd!

Ja, så där går dagarna, i ett muttrande-översättande av allt som hörs runtikring en. Förresten kan "runtikring" skrivas som ett, två eller tre ord. Ett sådant faktum känns bra. Det gör däremot inte svaret en person fick i en frågespalt om varför ”tillslut” ofta skrivs ihop (i en värld som annars ser särskrivning som sin huvuduppgift!). Det gällde alltså inte verbet ”tillsluta” utan det som är en variant av "slutligen": "allt blev bra till slut”. En språkvårdare svarade att man givetvis särskriver "till slut", men att det ”kanske kommer att skrivas ihop i framtiden”.

Hm, hm, hm, man bör inte andas om en dylik möjlighet - ens beträffande "framtiden". Om man lyssnar på hur ”tillslut” respektive ”till slut” uttalas, så finns där exempel på de två accenter som gör  svenskan karaktäristiskt sjungande och innebär att vi  har finfina särskiljande ljud i vårt språk. Känner man till detta vet man om man ska skriva isär eller inte!

Inget är dödligare eller dödligast, men viktigast kan det vara!

”Bränderna i Kalifornien”, läser jag, är ”nu de dödligaste i delstatens historia”. Sorgligt som det är undrar man ändå hur det är möjligt att komparera ”dödlig”? Dödlig – dödligare – dödligast? Mja, här har vi en luring. Man kan inte alltid lita på Wiktionary (det har ju sammanställts av dödliga) men här står ändå till ens glädje (jag skrev inte oförställda glädje, det ska sparas på vissa uttryck som ligger nära klichébranten) skrivet: ”kompareras inte”.

Med lika stor glädje (somliga är lättroade) ser man (om man googlar) att superlativen ”dödligast” är rätt begränsad till sin användning.

Det hindrade dock inte SVT som var avsändare till rubriken ovan. Intressant är att SVT:s motsvarighet i Finland, Yle, på sin svenska nyhetssida förra året (när det likaså brann i Kalifornien) skrev att bränderna dittills var de ”värsta” i landets historia.

Med risk för att vara tjatig: Den finlandssvenska språkvården samt medvetenheten om språkets valörer, innehåll, form – vad man vill – tycks vara mil från de svensksvenska motsvarigheterna. Och därifrån är det lätt att ramla in på de finska skolresultat som brukar vara utmärkta.

Här kommer en tanke utan några direkta belägg: Tänk om Finland värnar mer om sina modersmål än andra länder gör? Tänk om modersmålets roll är en av de viktigaste faktorerna i skolan? Tänk om alla ämnen i de flesta skolor bedrivs på modersmålet och om detta kanske också är viktigt för all slags inlärning? Kanske t o m viktigast – en superlativ som finns.

Fult damplagg som blivit politisk ”markör”, del 3

En medveten knutblus som återgäldar sympati? Ja, vad vet en egentligen?

Forts från gårdagen.

Ingen går fri. Naturligtvis fick Emanuel K kommentarer för sin ”folkföraktande snobbism”. Det han skrev om stavningen togs inte väl upp av dem som sitter och väntar på att ”kränkas” och ”förnedras”, dessa urholkade ord som numera används när man blir lite putt. 

Svårt att se något folkförakt i hans text, det är vanligt att folk stavar fel. Han konstaterade bara faktum och skruvade till det lite småkul. 

Faktum är att om hanteringen av språket – av vem det vara månde – inskränkte sig till enstaka stavfel så vore det ingen stor sak. Hur folk i allmänhet skriver och talar finns det anledningar till. Att däremot gammelmedier skriver och pratar som krattor är något att se över.

Att Sara D genom hela programmet sa knutblus, det var konstigt. Och att en så stor del av knytblusmaffian själva kallade den knutblus var lite skumt. 

Om min kompis hade rätt i att det var en sympatiyttring inför de knytblusklädda som stödde henne och i sitt sociala medier-flöde skrev fel, och att Sara D då så att säga också anammade felaktigheten, då är det ännu konstigare. Som en ”markering” från Sara D – gentemot vad? – skulle jag nog själv anse den tam, på gränsen till intig. 

Men vad vet man. Eller ”vad vet en” som den moderna människan lite käck-dialektalt ofta skriver och säger.

Fult damplagg som blivit politisk "markör", del 2

(Forts från i går) Där satt jag vid radion med spetsade öron: jodå, hon sa knutblus hela tiden.

Detta i mina ögon rätt fula plagg skulle bli upprinnelse till en hetsig ordväxling mellan undertecknad och en kompis som lyssnade vid samma tillfälle. ”Hör du!” sa jag. ”Hon säger knutblus och det heter knytblus!”

Nu ska gafflandet mellan mig och kompisen förkortas, såååå intressant var det inte, men mynnade ut i följande: Jag tyckte att det var märkligt att just Sara D inte visste vad bluseländet heter när hon nu ändå gjort den till "sin". Kompisen menade att detta måste vara var en s k markering, att Sara D mycket väl vet att det heter knytblus, men att hon hade en baktanke. Denna skulle kunna bestå i att återgälda den sympatiyttring som blusmanifestationen utgjort.

Dessutom hade följande hänt tidigare i våras:

Journalisten Emanuel Karlsten skrev i GP att ”Hundratals, kanske tusentals, skriver ’knutblus’ i sociala medier och backar Sara Danius genom att posta bilder på sig själva i plagget. Det är en smula ironiskt eftersom det tydliggör behovet av Svenska akademiens kanske viktigaste verk, ordboken (det stavas knytblus!).”

Han övergick till att diskutera symbolvärdet hos blusen ifråga i sin krönika som beskrev det då aktuella förloppet och där han uppenbart stod på metoo-rörelsens sida.

Avslutningsvis redogjorde han för de starka känslor dramat i akademien väckt: ”Trots att en minoritet vet vad de aderton sysslar med eller vad konflikten i sak handlar om. Det enda vi bestämt vet är att ingen kvinna längre ska offras för en mans brott. Tills akademien också förstått det står felstavade knytblusar utanför deras port och kräver förändring.”

De ”felstavade knytblusarna” skulle EK få äta upp. Fortsättning följer.

Fult damplagg som blivit politisk "markör", del 1

Efter att ha hört hur slipovern (se denna blogg 12 nov) i ett radioprogram kallades ”ställningstagande och markör”, slog mig en språkligt intressant och udda grej från tidigare i år. Svenska Akademiens förra ständiga sekreterare Sara Danius talade i programmet Sommar bl a om det som blev något av hennes signum vid tiden då det begav sig.

Hon bär/bar ofta knytblus. Plagget behöver ingen beskrivning, av namnet går det att lista ut hur en sådan blus kan se ut även om man aldrig sett någon.

 
Sprungen ur 1800-talets senare del, med en popularitet som därefter gått upp och ned, slog den även till ca hundra år senare. Då bars den av personer som inte direkt bekände sig till någon slags vänsterståndpunkt. Man kan nog kalla knytblusen en karriärs- och/eller klassmarkör. 

Sara Danius, aningens för ung för att ha fått nog av plagget under 1980-talet, återtog (det svenska ordet för ”reclaim”) det och denna blus kom att bli en symbol i den kris, eller strid, som uppstod i Svenska Akademien i våras. På en given dag uppträdde många som sympatiserade med henne, klädda i just knytblus, och den blev till ett sådant ”ställningstagande” som då och då dyker upp i vår ombytliga tillvaro. 

Själv ytterst ljummen inför den sortens manifestationer fick jag ändå skäl att lystra i det nämnda Sommarprogrammet. Hon sa nämligen inte "knytblus". Som lyssnare flämtade man till: En akademiledamot tillika författare! Hon sa "knutblus" (som t o m Words stavningsprogram stryker under med rött).

Fortsättning följer.

Där ute? hade man tänkt fundersamt och tittat ut genom fönstret

I går skrev jag om där och då och här och nu. Om man flyttar sitt medvetande och sina tankar en fyrtio, femtio år bakåt, är det svårt att minnas att  "här och nu" och "där och då" användes på just det där sättet. Alla ord betydde mer vad de betydde. Nja, det har förstås alltid funnits mångtydiga ord, synonymer och allt möjligt, men man höll inte på och fjantade sig med småord på det där viset.

 
I ett av public service-tv:s koppleriprogram sa en programledare nyligen: "Det finns någon där ute för oss alla." En sån mening hade nog inte blivit förstådd för några decennier sedan. "Där ute?" hade man undrat och tittat ut genom fönstret. 

Engelskans ”out there” kan, förutom att betyda samma konkreta "där ute" som svenskan,  ha en mycket vid betydelse: "i tillvaron/världen/livet". Här i landet – om vi nu ska använda koppleriprogrammets honungsmening – sa vi nog förr det enkla: ”det finns någon för alla”.

Innan engelskan kom och petade sig in i småordens skrymslen var vi ännu underbart konkreta: Sa vi ”där ute” menade vi bara ”inte här inne”.

Man får ta och titta på vad som ligger på bordet där och då

Det är svårt att bestämma sig för vad som är värst: den engelska som sipprar in (omärkligt för många), eller den moderna slasksvenskan. Ordet ”slasksvenska” är märkligt nog inte särskilt välanvänt, endast ett fåtal personer har före mig känt behov av att uppfinna det.

Här ska det komma ett par exempel, varav något redan är nämnt i bloggen. T ex det citat ur en tidning som berättade om en artists ”starka förvandling”. Denna utgjordes av en viktminskning som var beundransvärd, men ”stark förvandling”? Känns inte "stark"som ett  konstigt ord i sammanhanget? Samma tidning hade dessutom den kärnfulla rubriken ”NN visar beslutet” (det gällde en annan person inom nöjesbranschen). Detta ”beslut” innebar att NN klippt håret och publicerat en bild på sociala medier som visade detta uppseendeväckande faktum.

Många ”starka” och ”modiga” ställningstaganden visar sig bestå V selfies som kvinnor tagit av sig när de först tagit av sig (kläder). Det var inte länge sen den typen av bilder bars av andra motiv, adjektiv och filosofier.

Apropå att vara modig: man måste dra ut i korståget mot detta luftiga språk. Sedan länge har ord som ”smäda, kränka, håna” och ”förnedra” dragits i smutsen. De är mycket kraftfulla ord som borde få ha kvar sin innebörd och inte användas för petitesser. Och att även ord som ”stark, modig” och ”beslut” på samma sätt kan fås att innebära i stort sett ingenting kan göra en riktigt förbannad. (Med förbannad menas i detta sammanhang förbannad.)

Förutom att dränera enstaka ord finns också en tvångsmässig lust att säga ingenting fast med MÅNGA ord. Här ett exempel yttrat av en jurist (i P1): ”Varje fall bedöms utefter de fakta som ligger på bordet där och då”.

På bordet? Där och då? Vad sägs om ”varje fall bedöms efter de fakta som finns” – vilket i sig är en självklarhet.

Är jag superkänslig? Nä, jag har bara öron och ögon, det är problemet. Tio minuter senare – i samma program men ett annat inslag – säger ytterligare en gubbe att ”det ligger förslag på bordet”. Återigen: ”det finns förslag” räcker gott och väl. Här och nu och där och då.

Men fri från klichéer är väl inte många i vårt avlånga land.

... syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom...*

Eftersom den svenska s k språkvården är så tam, på gränsen till obefintlig,  bedrivs på denna plats en alternativvård. Har man läst sbråkbloggen förr kan man ta en paus i dag (det som nu ska skrivas har sagts förr), har man inte det så är det bara att fortsätta.

En gång – kan det ha varit 70–80-tal? – sa några skolungdomar att de inte kunde läsa Vilhelm Moberg eftersom han skrev på ”gammelsvenska” .Termen ”gammalsvenska” existerar inom språkhistorien och kallas även ”äldre nysvenska”. Den betecknar perioden 1526–1732. ”Nusvenska” kallas det språk vi använder i dag och det räknas från (ungefär) 1900 och framåt. 

Det är klart att man måste flytta fram positionerna, nusvenska kan inte vara nusvenska år 2512. Språket kan emellertid inte få variera alltför mycket från år till år, för si då blir det svårt att förstå det för dem som talar det. Skolbarnen för femtio år sen borde ha klarat Mobergs texter. Detsamma gäller dagens ungdom. 

En tjugoåring i min närmsta krets gav sig på en Strindbergbok från 1880-talet. Även det går om man är läskunnig. Det tog ett tag att komma in i språket, tyckte tjugoåringen, sen flöt det på. Så kan det gå. Ungefär som folk i dag lyckats komma in i engelska. Så pass att de inte reagerar för den allt snabbare process som byter ut svenska mot engelska eller en blandad avart. 

Inte för att man måste läsa Moberg eller Strindberg. Men lite nusvenska från 1900-talets början ger ett rikare ordförråd och ett kraftfullare språk.

Typ.

* Ur den välbekanta inledningen av Strindbergs Röda rummet 1879

Vet mig inte tidigare ha tänkt på slipovern som en markör, just

Redan som barn var jag partiellt petig. En visa man ständigt tvingade oss att sjunga (med tillhörande gester) var: 

Här är polisen, som mitt i gatan står
Han visar hur man kör
han visar hur man går
Ibland blir det stopp och då är gatan fri 

Bilden av ett ställningstagande

Då kilar alla bilarna så kvickt förbi 

Det där stoppandet fördunklade barndomen: Ibland blir det stopp och då är gatan fri, då kilar alla bilarna så kvickt förbi. 

I min värld blev det trafikkaos. Där satt man och sjöng och fick inte ihop hur det kan bli stopp och fritt på samma gång samtidigt som bilarna kilade förbi.

 
Men så där är livet. Vagt, dubbeltydigt och förbiilande.

 
Eller som den tonåriga fotomodellen tilläts säga i en tidning:
"Jag kan knappt vänta tills ni får se kollektionen som jag har skapat." Så här är det nog: Hon hade talat utrikiska och på den sagt: I can’t wait. Det betyder inte att hon inte kan vänta, för det KAN hon. På svenska säger man ”jag kan inte bärga mig tills…” 

Fast det där är ett vanligt översättningsfel som svenska språket snart enbart består av. Tuffare är de filosofiska uttalanden

man kan höra, t ex i modeprogram i radio: 

Slipovern är ett ställningstagande och en markör

Riktigt tungt som påstående. Har man något att tillägga? Nej. Men det blir lika svårt som med stopp och fritt och köra på en gång.

När polisen inte går upp i rök har den annat för sig

För att hantera ett försvinnande gick, enligt en tidning ”polisen upp i en särskild händelse”. Jag tänker på vad jag läser: "Polisen gick upp i en särskild händelse".

Det låter inte klok. Det går att acceptera att ett krisläge heter ”särskild händelse”. Men ”gå upp i” det?  När man antagligen inte lägger samma betydelse i "gå upp i" som jag?

Men sbråkmakaren går upp i denna särskilda händelse och börjar leta. De första träffarna ger: ”polisen gick upp i en så kallad särskild händelse” och ”polisen gick upp i stab/stabsläge”. De två exemplen därefter hör mer till den icke-abstrakta världen: ”polisen gick upp i rök” och ”polisen gick upp i lägenheten”.

Mitt eget bidrag till polisens särskilda händelser låter så här: I den mån polisen ”går upp”, så är det "i särskild händelse”, som ett begrepp, liksom. Det lilla ordet ”en” får det polisiära tilltaget att låta larvigt. Däremot låter uttrycket ”gå upp i stabsläge” som något polisen kan göra utan att undertecknad lägger sig i. Men händelser ”gås” inte ”upp i”, de ”behandlas/betraktas/hanteras som särskilda händelser…”

På sajten Krisinformation.se får man följande besked: 

Vid en särskild händelse organiserar sig polisen på ett annat sätt än i vanliga fall och går upp i stab, vilket innebär att särskilda resurser och personer avsätts för att arbeta enbart med den särskilda händelsen.

Det svarar på en del av de frågor man kan ha, men nog vore det bäst för allmänhetens förståelse om polisen sa sig ”gå upp i stabsläge”?

 
Är det nån som har kontakt med polisens informationsavdelning har de en jobbsökande här. En som går upp i sitt arbete, kan tilläggas.

👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮

Sammanhang som eventuellt beror på något

Som många andra är undertecknad förtjust i att göra det lätt för sig. Man kan t ex ta en text ur en tidning, ”rakt av”, som nutidssvensken säger fast jag inte vet varför. (Stalltips: Det kan komma från ”straight off”.) Stycket skrevs strax efter valet i höstas och hade rubriken ”Varför röstar specifika områden så olika?” (Genast undrar man: specifika? SAOL säger att ordet betyder ”utmärkande” eller ”egendomlig”. Fast det var ju 2015…)

Nå, här kommer texten:

Om man tittar på stödet för olika partier ser man att det finns samband med hur det ser ut i olika kommuner. Det finns en relation mellan demografi och valresultat, bland annat i form av en tydlig klyfta mellan stad och land, berättar NN.

C, S och V får starkare stöd i glesbygden. L, MP och M får mycket mer stöd där man bor tätt. Det kan hänga ihop med hur det ser ut där man bor, men också typen av jobb på platsen och utbildningsnivån, säger NN. 

Samtidigt är NN noga med att det inte går att slå fast vad som orsakar att människor på en specifik plats röstar på ett specifikt sätt. Det går inte att veta säkert vad som orsakar vad, däremot kan man se samband, berättar NN. 

Den här texten fungerar som specifik introduktion till den specifikt nya språkvärld vi bebor. Förlåt, som vi specifikt bebor, menar jag.

Det finns de som ÄR fotboll hur konstigt det än må låta

Det blir lite andefattigt och allmäntorftigt när saker upprepar sig (ja, jag hör väl till dessa saker, kan någon tycka). Tänker främst på den nutida sjukan att kalla böcker och filmer för ”Jag är” – och så ett namn.

”Jag är Ingrid”, film om Ingrid Bergman. ”Jag är Nawras”, radiodokumentär om en kille som heter så. ”Jag är Hill”, bok om konstnären (inte fackföreningskämpen). ”Jag är Zlatan”, bok om bollkonstnären. Och så ”Jag är fotboll”, en till bok där nyss nämnde fotbollsgubbe tagit ett kliv upp (om möjligt) och blivit till själva Fotbollen. Lite åt gudahållet, så att säga. 

I alla de här fallen begagnar man sig av en engelsk presentationsfras: I am Ingrid, Zlatan, eller vad nu deras namn är. På svenska, hör och häpna, låter presentationen så här: Jag heter Hill, Ingrid eller Zlatan. Eller säger du, käre läsare ”jag är Greta” eller ”jag är Hans”? 

                                                            ⚽⚽⚽⚽⚽⚽⚽⚽⚽⚽

Så här kan man inte hålla på. 

Om vi, säg, istället för av engelska, var totalt översköljda av något romanskt språk (franska, italienska, rumänska och ett par till) skulle vi, om vi uppgav vår ålder, säga ”jag har tjugo år, jag har 57 år”, osv. Så säger dom som talar franska, spanska etc. Det gör inte vi. Och det låter skitdumt när man översätter ord för ord från andra språk. 

Här en upprepning i didaktiskt syfte: Jag är Sbråkmakaren. Låter det klokt, kanske? Jo, förresten, där kan det väl funka, -makaren anger att det inte är fråga om ett namn, utan ett jobb. Och vilket jobb, sen!

Den hala is vi är ute på blir allt halare, att hänge sig blir allt svårare

Slöglo på tv presenteras ofta som en dålig sysselsättning utförd av hållningslösa individer. Någon här som hänger sig åt sådant? 

Undertecknad räcker från och med i går upp minst en hand. Det enda man kan hänge sig åt är slöglo, slöläsa och slöhöra. För att behålla Det Mentala intakt. 

Nå. Man kan förstås också mycket aktivt söka speciella filmer, böcker, tidningar och radioprogram där man vet att avsändarna lagt krut (läs: pengar) på språket. 

Undertecknad har ytterst sällan slöglott även på den enklaste underhållning, låt oss säga den som innehåller pangpang, spänning och att överlista skurkar. 

Tyvärr går det inte länge. De pengar man lägger på översättningar ger ett urdåligt resultat. Det är i rent försvarssyfte jag måste slöglo. Det senaste exemplet var en serie där slappa översättningar (från engelska, givetvis) tävlade med varann: ”han gjorde ett samtal”. På engelska: he made a phone call. ”De tog deras barn till läkaren”. På engelska: they took their child… Och man undrar vems barn? På svenska heter det ”sitt” - om de nu inte tog nån annans barn till läkare, vilket inte var fallet här. En till: ”Hon stoppade honom från att gå/.../”. Engelska: She stopped him from going/.../ Well, det heter på svenska ”hon hindrade honom att gå”. 

Det går inte att titta aktivt, d v s att också läsa textremsan. Man blir vansinnig då. Det här utsätts alla för. Särskilt de som har svårt med språket: en del av det uppväxande släktet, de som inte har svenska som modersmål, dyslektiker m fl. De har ingen hjälp att hämta längre hos gammelmedier. Och de nya är knappast bättre.

  

Det börjar kännas mer lockande att hänga sig än att hänge sig (se förresten denna drapas andra mening).

Var det inte mångfald som var bra eller har man fattat fel igen?

Hör här: ”Bryt ett ben!”. Eller: ”Ska vi köpa heta hundar?” *

Det hörde till ungdomens nöjen att översätta direkt från engelska till svenska. Vi skrattade ihjäl oss åt de knasigheter man sa på det språk som var oss mer främmande än i dag. Snart kom väl nån smartskalle på sådant som ”hålla varandra om ryggen, det är synd på så rara ärtor” och en jättemängd roliga uttryck som fanns i vårt modersmål.

Vi började förstå vad ett språk innebär. En värld, nämligen.

Ur min samling Snott-Från-Engelskan hämtar jag nu: ”he said, she said”. Trots ett ganska idogt sökande är det svårt att hitta annat på nätet än Google Translates ”han sa, hon sa”. Vilket är vad många svenskar börjat säga. (👹👺👿👾👺👾👽👹👺, lyder min kommentar till faktum.)

Vi uttrycker oss dock inte så, vi säger något i stil med ”han sa si och hon sa så”. 

Kära svensktalande som skiter i vad ni säger på dagarna (och dygnet runt, för all del): Detta är att gå dataprogram som Google Translate till mötes. Det blir inte som ni hoppas (men ni hoppas kanske inget?). Ett översättningsprogram funkar inte så att man först själv (med sin egen hjärna), pratar som vi barn gjorde när vi skojade för ett halvt århundrade sen om att det hette (exempelvis)  ”regna katter och hundar” på engelska. Hos oss har det brukat regna ”småspik”, på tyska regnar det ”i strömmar” och på franska regnar det "rep”. Ta tag i det Google Translate-projektet, någon! Det finns ca 6 000 levande språk i världen och det regnar allt möjligt i dem!

Beträffande det här ofoget kan man höra och se förstulna kommentarer i tillvaron, men snart är de borta. Tillsammans med uttrycken själva.

* Hot dogs är numera välbekanta, men kanske inte "break a leg" som betyder "lycka till" (vanligen i scenens värld)

Man får lista ut själv vad det är som folk unnar sig

Ni vet det där med att verb som måste ha ett objekt plötsligt inte har det för att det är så i engelskan? Jag tror att man kan säga att intransitiva verb tycks bli fler och transitiva färre, men min grammatiska grund är inte den massivaste*.

Vanligaste exemplet är i alla fall det som såväl kreti som pleti börjat säga: ”Hon lämnar”. Vi andra får vara så goda att lista ut för oss själva vad det är hon lämnar. På ett märkligt sätt ”slutar” människor inte längre (sina jobb, t ex), de bara ”lämnar”. Med ”slutar” är det så att det funkar för oss som ”leave” funkar för engelsktalande. Vi kan säga ut vad som slutas eller låta bli. Nu är det givetvis så att sammanhanget för "leave” också underförstår vad som lämnas, men det är inte svensk svenska att bara säga "lämnar".

Färdigsnackat om det: man ”unnar sig” även. Och där sitter en annan och undrar VAD folk vältrar sig i när de säger sitt rumphuggna: ”Jag gillar att unna mig”.

Normalt får man ju nu för tiden veta mer om folk än man vill, sådana är sederna och tiderna. Då känns det lite snopet när de bara går runt och ”unnar sig”. Fast om man inte retar sig på det språkliga är det som sagt bra att de håller inne med sina lustar.


* Bafatt (bara för att) används här ”massiv” i den äldre betydelsen som främst var ”alltigenom tät, solid, gedigen, kompakt”. I dag tycks ”massiv” slå ut det svenska adjektivet ”stor”. Man drabbas av massiv förvåning.

Här sitter en lägenhetskvinna och funderar i all stillhet

Det var söndagsmorgon och radion stod och gick som vanligt. Man borde inte kunna säga så egentligen, men alla som är lite gamla förstår. Såväl radion som tv-n kan stå på och gå. Den som skulle drista sig till att analysera vidare (och var lagd åt det hållet) skulle också kunna tillägga att den/de som var i närheten inte nödvändigtvis lyssnade aktivt.

En dator kommer alltså inte att kunna ”stå och gå” på samma sätt utan att man bett den om en film eller andra inslag från nätets alla hörn. Det här låter nog inte klokt i yngre människors öron: Vad dillar hon om, skulle de kunna tänka, i alla fall de vet vad ”dillar” är.

Alltnog. På radion talades om huskvinnan. Och då lystrade jag. En kvinna i sitt hus – det skulle kunna vara jag. Jag, en huskvinna. Men mja, om man bor i lägenhet är man kanske snarare en lägenhetskvinna?

Antagligen (och här fabuleras vilt, ty hur i h-e ska nån kunna förstå något alls) kommer ordet från engelska ”houswife”. Har själv hört hur sådana – om de är svenska – kallas husfruar.

Ända fram till nu har jag ansett mig ha kläm på en beteckning för kvinnor som arbetar i hemmet (eller åtminstone vistas där och inte arbetar i den gängse bemärkelsen). De har kallats ”hemmafru”. Vad en ”huskvinna” är återstår att ta reda på. Och finns det huskvinnor måste det väl även finnas  ”husmän”?

Det börjar bli knepigt nu.

Fler borde räta på axlarna och ta tag i sina liv

Ja, det finns mycket där ute numera. (Jag skämtar givetvis, ”där ute” är taget från engelska, som den uppmärksamme läsaren vet).

Informanten M fick följande lockande erbjudande från sin mobilleverantör: ”Inget förgyller mörkret som en sweet deal. Spana in våra bästa höst-treats!”

Förutom den del som var helt på utrikiska kan man undra något över ”förgyller mörkret”. Men oavsett hur detta ser ut så låter det ganska vackert.

Mindre vackert, eller nja, mindre korrekt, i alla fall, var dock uttrycket ”räta på axlarna” (i en av våra stora morgontidningar). En professor i maskulinitetsteori ansåg att detta var vad unga herrar borde göra: ”räta på axlarna och ta tag i sina liv”.

Här har det gått fel. Vad professorn sagt är ”Stand up straight with your shoulders back” (rådet ligger på Youtube) och det kan man göra på engelska. På svenska är den idiomatiska frasen (som alltså kan skrivas på listan över utrotningshotade uttryck) ”räta på ryggen”. Det finns bara ett fåtal träffar ännu på ”räta på axlarna”, men var så säkra på att det snart är vad man gör.

För mig är det inte glasklart hur man utför ordern ”räta på axlarna” medan ”räta på ryggen” sitter som en smäck.

Ojojojoj, tänker jag ofta, det kommer inte att bli mycket kvar av det språk man föddes in i. Förresten – förutom att ”räta på ryggen” kan man ”sträcka på sig”, Finfina meningar med såväl en mycket konkret som aningens abstrakt innebörd.

Det är en myckenhet som byggs på bräcklig grund, tamejtusan

De som kan minns ännu en reklamkampanj från 70-talet. Enligt den sa Socialstyrelsen att vi skulle äta 6–8 skivor bröd om dagen. Många blev jättearga, för på den tiden reagerade man på saker, vi var inte helt dränkta i mediesörja. Av de arga fanns såna som ansåg det vara ett övertramp av Socialstyrelsen att så myndigt rekommendera antal brödskivor för gemene man. Jag själv blev aldrig arg. Men om några skulle ha tagit sig in i mitt hem och tvingat i mig dessa brödskivor, då skulle jag ha blivit riktigt upprörd.

Nu var det dock inte Socialstyrelsen som annonserade. Bakom reklamen stod Brödinstitutet som på ett listigt sätt tagit del av en forskningsrapport myndigheten beställt och som handlade om fibrer i maten. Brödinstitutet gjorde en fuling och liksom ”tolkade” Socialstyrelsen utåt, "till förmån" för folket.

Det om något var en nudge(se bloggens två senaste inlägg). Men på den tiden stal man inte ord från andra språk för att förklara enkla saker med, t ex en reklamkampanj som i brödfallet. Att man nu på (exempelvis) sajten Nudging Sweden försöker knuffa folk i riktning mot ett mer miljöhållbart beteende är förstås bra. Men att som i radioprogrammet kalla det att ”nudga” folk om man uppmanar dem att 1) äta färre kakor genom att ställa kakburken högt upp i skåpet, 2) att lägga upp mat på tallriken vid spisen och ta till bordet så att man inte äter för mycket eller 3) berätta för kompisar att man bantar så man måste upp till bevis – mja, det känns inte som om ett engelskt ord med betydelsen ”knuff” måste till för dessa simpla fakta.

Det låter bara som vanliga tips, rekommendationer, råd, etc som vi ägnar oss åt dagligen. Samt som de flesta av oss försöker undkomma så fort möjlighet ges.

Denna undkommande rörelse kan man kalla ”refuse”. Det är engelska och betyder ”vägra”.

Ytterligare bokstavsmaterial ur knuff-programmet

I går försökte jag levandegöra (?) det intressanta (?) fenomenet ”nudging”.
I dag tänker jag helt slött endast skriva av meningar som yttrades i radioprogrammet om denna uppenbarligen epokgörande vetenskap.

Tanken är inte att vara nedsättande mot de medverkande även om det kan låta så. Jag vill bara odödliggöra vad som för undertecknad är ytterst svårgenomträngliga meddelanden. (Och min känsla av ”nudging” är fortfarande att fenomenet funnits länge men då kallats påverkan, hjärntvätt, reklam, rekommendationer o s v)

Reklambladet är preppat med erbjudanden 

Det här är ju inte att man använder beteendeinsikter in i designerprocessen 
Den är en etisk fråga vad man använder nudging till. Som ett högre syfte (miljön, t ex) 

Beteendestrategi fanns inte därute. Vi skapade vår egna yrkestitel 

En dålig nudge kallas sludge (engelska för ”gyttja, sörja”)
Man ska nudga till förmån för mänskligheten 

Nudgandet måste vara ärligt för den knuffades bästa
Nudging är ett alternativ till att stifta lagar
Erfarenhet gnuggar av sig (”rub off” på engelska)
Givet att designinsatsen vi nu implementerar funkar...
Det ligger i tiden att förstå sig på hur vi funkar
Hur kan man nudga till fysiskt aktivitet?
Det här är att hjälpa oss att gå i linje med vår egna vilja
Det finns en ganska stor vilja där ute
/…mänskliga saker vi trubblar in i

Fragmentariskt och svårt? Jag garanterar: även för den som försöker följa  tankegångarna är det omöjligt, man trubblar liksom in i dem.

Men se gärna denna blogg som en nudge. Eller en knuff. I riktning att välja svenska framför engelska direktöversättningar.