Till min stora glädje finns det fler med samma avoghet inför den moderna överanvändningen. En journalist på SvD, Lotta Lundberg, skrev så här i en krönika:
Magiskt säger mig absolut ingenting. Det brukade betyda att en trollkarl skruvade världen i ett sken som tog andan ur publiken Hittade kaniner i en hatt. I dag är vartenda glas rosévin magiskt. Tillika fötter i solnedgång. Ordet magisk har förlorat hela sin magi.
Det känns väldigt bra att åtminstone någon mer reagerar. Åt mig rycker många på axlarna. Och då menar jag axlarna. I radio häromdagen beskrevs någon företeelse av en annan journalist så här: ”Synen är så vanlig att många inte rycker på ögonbrynen”.
Man hamnar i filosofiska djupdykningar. ”Att rycka på ögonbrynen” låter som en svår konst eller ett sjukdomstillstånd. Att ”rycka ögonbryn” skulle man till nöds förstå, även om min mor sa ”plocka ögonbrynen”. Det är i och för sig vanligt, om det nu är vad många gör för att sedan måla dit svarta, jättetjocka streck som skapar brutala utseenden.
Kollar min handordbok från 2003 som bekräftar mitt ålderdomliga och konstiga (ironi) språk: Man höjer eller lyfter på ögonbrynen när man vill uttrycka förvåning. En människa kan även rynka/ på/ ögonbrynen när den är fundersam eller arg. Däremot visar den som ”rycker på axlarna” att den inte bryr sig om vad-det-nu-är. Eller skiter i det, om de orden känns lättare.
