Någon sa att den skulle "sovra" terrängen. Det är ett vanligt typiskt feluppfattat ord och personen menade förmodligen "sondera". Sådana glosmisstag bör man passa sig för att flina elakt åt, en vacker dag är det man själv som haft ord/uttryck fel för sig i många år.
 |
| Bild: Mike Blank, Unsplash |
Man ska känna folk väl för att korrigera sådant.
Jag sa inget när en kompis fick till den vanliga felsägningen "apparation". Min tystnad berodde på ett mellanting av lite illvilja och dito godhet. Den kompisen var nämligen väl snar att påpeka andras fel, och mitt beteende blev därför dubbelt.
”Tids nog märker du att det heter apparition”, tänkte jag, men ville även undvika bli en petimäter som klagar på andra. I alla fall: säger man "sovra" men menar ”sondera” kommer det en dag någon som inte kan låta bli att rätta en.
Då är det svårare att stå ut med blabb-blabb-pratarna. En av dessa, politiker eller journalist, var med i ett debattprogram i radio och uppvisade ett språk bemängt av de uttryck som får många att se ut som frågetecken. Eller frågetäcken, man ligger som under stora sjok av frågor (kring innebörden) man önskar att åtminstone någon kunde ställa.
Det lät så här: ”Detta är en konkret potentiell konsekvens, jag pratar om signalvärdet här”. Vidare talade hon/han om något som var ”processuella frågor” och ”potentiellt avgörande”.
Och så mitt i smeten något jag själv skulle kunna skriva under på, om än med helt andra ord:
”Jag är genuint förbluffad över att man inte adresserar saken”.
