Får ta till skåpmaten – bloggens blodpudding eller fiskpinnar – t ex det gamla att-et som trycktes in i ens barnhjärna: ”jag kommer att ta tag i det här”
Det är komisk att höra unga som får annat intryckt i sin hjärna säga ”vi kommer åka till landet i morgon”. Nyss hörde jag en yngling som sa ”Jag behöver att resa”. Att-et är flyttat, och i de nu ungas hjärna verkar en känsla finnas kvar: ”det där att är bäst att peta in nånstans.
”I de nu ungas hjärna”, ja. Apropå nu: ”Tack för nu” har sedan länge vunnit i fraser som de tidigare ”tack för i kväll, idag”, o s v. I den händelse någon missat det heter det ofta hos engelskspråkiga: ”Thanks for now”. Likaså ”bye for now”, vilket hos oss blivit till ”hej för nu”.
Äldre svenskar hör man ännu utropa de åldriga ”hej då” eller ”hej så länge”. Men de gamla är snart utdöda. Och de nu unga blir i framtiden arga på att den svenska som satt sig i deras hjärna kommer att ändras vartannat år för att sluta i en svengelsk dialekt.
Är inte ordet ”svengelska” borta, förresten? Återkommer till min teori om att när företeelser är ”fullbordade” talar ingen längre om dem. Som i fallet med ”snuttifiering”, bl a.
