Men åsikten om vad som är vackert, gångbart och passande kan variera från individ till individ. Tyvärr har vår tid drabbats av en sjuka som är besvärande: ett alltför detaljerat rapporterande som dryper av dålig känsla för utsatta människors integritet.
Tv och bildmedier kan excellera i just bilder, medan radio inte har samma möjlighet. Särskilt ett par radioreportrar skänker oss utförliga ”bilder”, först var det beskrivningar från Ukraina, nu kommer de som handlar om jordbävningsdrabbade i Turkiet och Syrien.
I ett avsnitt hörs ljudet av ett blixtlås, sen reporterns röst: ”dragkedjan till liksäcken dras upp, ansiktet blottas”. Man hör gråt, rop och jämranden från de sörjande. En stund senare räknar journalisten med sin dämpade dramatiska röst upp det som ligger på marken bland all bråte: ”en barngunga, lekfullt färgglad, en påbörjad stickning med de gula garnnystanen kvar/…/ en madrass, indränkt i blod”.
Det här är en skändlig rapportering, det är allt jag har att säga om genren. Antagligen har de flesta fantasi nog att inse hur omgivningarna ser ut när krig eller andra katastrofer härjat.
Den fantasin behöver inte få hjälp av ”lekfullt färgglada” gungor.
Det finns dock även de som rapporterar från katastrofområden och som tilltror lyssnare/tittare en egen tankeverksamhet, en som inte parasiterar på andras lidande.
Det finns dock även de som rapporterar från katastrofområden och som tilltror lyssnare/tittare en egen tankeverksamhet, en som inte parasiterar på andras lidande.
