I går handlade inlägget om våra luftigt fluffiga medier där oroande mycket av orden som sägs inget betyder. Tyvärr är det så med företeelser man börjat observera att de dyker upp som svampar ur jorden. Liknelsen är f ö helt konkret vet de som plockat trattkantareller: Det behövs en särskild blick, ögonen måste ”ställas in”. Har man väl hittat en hittar man massor.
Jag får sluta ha radion på, men det KAN vara ett sätt att hamna i något intressant man inte skulle ha valt i tablån. Det var inte fallet denna gång: inslaget fick mig att fundera på hur många öppna dörrar folk i medievärlden kan slå in. En stunds eftertanke: det är förstås ens höga ålder som gör att man hört och sett samma saker tusen gånger förut! Pyttesmå olikheter i en del detaljer gör att många tror sig upptäcka något nytt.
Det hela handlade om att duka festbord. Några yngre personer, i alla fall i lägre medelåldern, berättade om det roliga med att bjuda hem vänner och duka fint. Man kan göra lite som man känner för sa de (spralligt anarkistiskt), spränga de vanliga reglerna för findukning och ha sig. Man kan vara överdådig med färger, blommor, dukar och servetter. Beskrivningen av självklarheter skulle kunna bli flera mil lång så det är bäst att sluta här.
Men en sak blev, antagligen ofrivilligt, kul. En av de kreativa tänkarna som berättade om den som kommit på att göra en utställning med festligt crazy dukningar, och sa att personen ”vill sprida ordet om det dukade bordet”.
”Spread the word” är engelska och på svenska har vi sagt ”sprida budskapet” eller bara ”sprida kunskap/, känndom” etc om något. Men om detta vet nog sagespersonen ingenting. Inte heller att det finns ett stort antal ännu levande människor som ofta dukat ”lite sjukt galet”. Innan öppendörrinslagarna föddes.
