Vilka är dem som inte förstår att det är bättre att dom skriver dom?

Har noterat en lite lustig vändning (twist, säger svensken nu) när det gäller medier. Ofta ser man felstavningar eller grammatik-knas i en första ”upplaga” av något. De som ännu läser papperstidningar hittar många missar, liksom de som läser webbtidningar. I tv-nyheter finns ofta fel i den text som ligger nertill i bilden och är en summering av eller ”rubrik” för inslaget.

Som läsare, lyssnare eller tittare inser man att arbetet går väldigt fort, nån tid för kontroll finns inte. Men misstagen beror inte enbart på brådskan utan visar även att alltför många inom mediebranschen alltför ofta har en dålig språkbehandling.

Hur kan de då få den typen av jobb – språket måste väl för fan vara nummer ett? Det är inte snällt att anställa dem som har svårigheter: som jag förstår det korrigeras de i efterhand av kolleger, antagligen dem med bättre svenskkunskaper.

Papperstidningars felaktigheter är vanligen rättade senare, i webbversionen. Det gäller även texter från SR/SVT. Men jag fortsätter fundera kring de här första (initiala, säger svensken nu) uppgifterna som, förutom felstavningar, ibland är felaktiga till innehållet. Har inte en massa medier själva hånat en viss gubbe för hans snack om ”fake news”?

Ett radioprogram hade på webben följande text liggande flera timmar: Stockholmspolisen har kallat in pensionerade poliser för hjälpa till under den pågående våldsvågen. Vilka är dem, vad gör dem och varför kallas dem silvervargarna?

Senare hade någon skrivkunnig kollega ändrat dem till de. Kanske kom reaktionen från en lyssnare? Känns inte detta en smula bak och fram? Att ett ”att” saknas har ingen sett än.