August Strindberg har inte direkt ropat på undertecknad tidigare även om Röda Rummets inledande meningar har återgetts här och där samt gång på gång som exempel på en livfull och händelserik (i det lilla!) början på en roman:
 |
| Carl Larsson: Aug S 1899, Wikipedia |
Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom /.../I ungdomen tvingades jag att plöja hela boken, som inte lämnade bestående intryck. Men häromdagen (det kommer att lysa åldringsspråkromantik om fortsättningen) fick jag för mig att läsa novellen ”Ensam” av A S, skriven 1903.
Tillräckligt gammal för att förstå i stort sett alla ord
och uttryck i texten, kommer en tanke farande: ska man
läsa 75–150-åriga texter för att få uppleva ett språk som
både har vacker form och fullödigt content (äsch, jag bara
ironiserar över innevarande andefattiga tid)?
