En ask är en ask, en asp en asp, trädet kan vara hundratals år

Askbark, likformig och ändå inte

Är det en alm, undrade jag. Nej, sa kvinnan jag besökte (miljön var lantlig och gammal-industri-kulturell), det är en ask. En ask kan vara ett träd. Det kan också vara en liten låda. I den digitala teknikens barndom skrattade vi korrekturläsare ihjäl oss när tidningens ledning började slakta vår avdelning: Det finns dataprogram nu, sa makten, som tar de flesta stavfel.

Javisst, sa vi, men de här programmen kan inte tänka. De kan stava till, t ex, ask, men tänk om texten egentligen handlar om en asp? För tänk om den handlar om en asp och journalisten stavar fel och skriver ask? Eller om texten handlar om en liten låda, skribenten halkar på tangenterna och skriver asp?

Det var då, för 20–30 år sen, och det har kommit till min kännedom att AI ”tänker” bättre i dag. Men dock inte helbra, väl? I ett par inlägg har jag nu skrivit om en del tabbar som AI gjorde när informanten T ställde en enkel fråga. En språkvetare hade svarat bättre, och med det avses inte dem

som sprungit rakt in i AI-fällan.

Ännu har inte kåmpjutörn överträffat människan när det handlar om det riktiga finliret. Än så länge står människan för förvåning, ibland dumhet, kreativitet och mycket annat som inte får plats bland ettor och nollor. Särskilt inte nollorna.

Vi lämnar konstgjord intelligens till förmån för den mänskliga

De två senaste inläggen har handlat om ChatGPT:s svar på informanten T:s fråga om engelskans påverkan på svenskan. I punkt nummer sju, skriver roboten insiktsfullt (det är ALLTID skämt när bloggen använder människoegenskaper om AI-verktyg) om engelskans höga status, att det ses ”som "coolt" eller modernt att använda engelska ord och uttryck, vilket kan leda till att man överger svenska motsvarigheter. Detta kan i sin tur påverka hur svenska språket uppfattas och används i olika sammanhang”.

I en slutlig ”sammanfattning” låter roboten ungefär som dagens svenska ”språkproffs” angående den nämnda påverkan: ”Medan detta kan berika språket och skapa nya uttryckssätt, finns det också en oro för att svenskan kan förlora sin särart och vissa användningsområden”. Visst, berika, schår amor!

Till Det Berikandes tillskyndare hör chefredaktören på Språktidningen, Anders Svensson, som i en DN-språkkrönika härförleden avvisar medborgarnas känsla av att dagens journalister slarvar. Så här inleder han sin text:

Det var sämre förr. Ändå är det den motsatta känslan som genomsyrar många mejl jag får från tidningsläsare som suckar över språkfel i texterna. Uppfattningen att journalister ofta slarvar med svenskan är nästan lika förankrad i folksjälen som fredagsmys, midsommarrusk och ta-sista-biten-av-tårtan-ångest.

Därefter säger han, försiktigtvis, att ”detta är nog en myt”. Som underlag för att de klagande svenskarna har fel anför han en dansk studie där ”drygt 100 000 ord från artiklar publicerade 1999 och 2019 analyserades. Under den här perioden har antalet fel mer än halverats – från 5,5 till 2,4 fel per 1 000 ord”.

Det är inte bra att hålla på som jag gör ibland och citerar långa stycken, men när texter är så dubbeltydiga – vad göra? A S skriver även att det här danska resultatet ”inte nödvändigtvis” betyder ”att dagens journalister skriver bättre än gårdagens. En trolig förklaring är att olika typer av stavningskontroller fångar fler fel innan tidningen går i tryck”.

Här drabbas sbråkbloggaren av svår raptus, och efter de nästföljande raderna känns det troligt att det blir mer av A S i morgon. Så här fortsätter han nämligen: ”Någon liknande studie har inte gjorts i Sverige på sistone. Men när jag gör stickprov i DN från 1950-talet och framåt skönjer jag samma mönster”.

Dessa kommer att ställas mot de mönster undertecknad skönjer. Samt skönjt under lång tid.

AI-n och bloggaren har gått i olika skolor: vem tillhör framtiden?

Nu fortsätter genomgången av informanten T:s svar från den intelligenta pratroboten på frågan om hur engelskan påverkar svenskan. Punkt nummer tre heter ”Påverkan på grammatik och ordföljd”. Svaret får återges in extenso:

Engelskan har också börjat påverka svensk grammatik och ordföljd. Ett exempel är användningen av engelsk ordföljd i vissa meningar, som "Jag är inte säker om det" istället för den mer svenska "Jag är inte säker på det".

Javars, lattjolajban, får man säga. Om inte de båda exemplen har samma ordföljd så heter jag morfar Ginko. Och inte tänker jag förklara ”så heter jag morfar Ginko” för i de aviser jag läser, medier jag lyssnar till och tittar på, används oavbrutet och för mig okända ord och uttryck. Hur som helst bör AI-n i sitt exempel korrigera ”användningen av engelsk ordföljd” till ”användningen av prepositioner”. Svenskan översätter inte ”I am not sure about that”, och säger ”…om det” utan "Jag är inte säker på det". Det kan nog inte heller kallas ”den mer svenska” användningen utan den enda.

Nummer fyra i svaret tar upp terminologi inom områden som teknologi, affärsliv och vetenskap, där engelska termer nästan blivit standard. Det har pratroboten rätt i, men skriver också nästan lite ålderdomligt att detta faktum gör att vissa texter nästan kan upplevas som "svengelska". Kul, det var länge sen man hörde eller såg det ordet.

Femte punkten om engelskans påverkan är att den bidragit till ”språklig domänförlust”. Så har det varit länge och många beklagar att engelska allt oftare blir ”arbetsspråk i internationella företag”, respektive ”undervisningsspråk på högre utbildningar”.

Sjätte punkten gäller ”kulturell påverkan” och det märker varenda levande varelse, nämligen att ”engelskspråkig populärkultur, som filmer, musik, och sociala medier” bidrar ”till att engelska uttryck och fraser blir vanliga i svenskt dagligt tal”. AI-n skriver vidare: ”unga människor plockar ofta upp slang och nya uttryck från dessa källor”. Som mänsklig varelse vill jag tillägga att ”plocka upp” är ett av dessa uttryck, sen länge "upplockat" från ”pick up”.

Det blir mycket, det här, punkt 7 samt sammanfattningen får anstå till morgondagen då åsikterna hos ChatGPT-n ska jämföras med dem hos en människokollega, som är lite inne på samma spår, chefredaktören på publikationen Språktidningen.

Så här svarar den artificiella intelligensen på intrikata språkfrågor

Ja, jag säger då det. Denna sbråkblogg skulle somna in och av om det inte vore för ett antal informanter med huvudet på skaft. Denna gång är det T som mejlar följande kommentar: ”Jag frågade AI, alltså ChatGPT, om engelskans påverkan på svenska språket och fick nedanstående svar”. Mycket intressant, på min ära, som man la till förr, lite förstärkande sisådär. Här ska nu ChatGPT:s svar i sju punkter genomharvas:

Den första gäller lånord och nya uttryck. AI-n ger några exempel och skriver: Ibland anpassas de engelska orden till svenska böjningsmönster, som "att mejla" istället för "att maila". Eftersom vi människor hela tiden ökar kunnandet hos AI-n så hoppas man att den lär sig att det inte är "böjningsmönstret" som ”anpassas” i exemplet med maila/mejla: det är stavningen!

Den andra punkten kallas ”kodväxling”, ett uttryck man är fajn med och tyvärr faller för själv (fajn i denna mening, t ex). Men angående typiska kodväxlingar skriver AI-n sitt tank- och aningslösa: Till exempel kan någon säga "Jag ska ta en fika, men sen måste jag finisha det här reportet." Ja, det gick ju anmärkningsritt fram till ”reportet”. 

Glen Beck och Becky Snyder programmerar ENIAC*

Själv äger jag andra ordböcker än AI-n och de säger att engelska ”report” (substantivet) betyder ”rapport”. Om AI-n tror (nej, då, den tror inget…) att rapport heter report även på svenska måste den läras att genus för ord som slutar på -rt vanligen är vad som förr hette reale, numera ”en-ord”: ärt, ort, stjärt, infart. Det föreslagna reportet borde imitatören (Chat GPT-n) i så fall kalla reporten. För kongruensens skull.

Folk som jobbat inom tidningsbranschen skulle (välvilligt) förstå ”reportet” som ”reportaget”, vars genus åtminstone är neutrum: ett ”ett-ord”. Ja, det var två punkter av sju, gissa vad det blir imorgon? Men, lugn, de tyngsta invändningarna en mänsklig varelse kan ha mot maskinen finns i de tre första punkterna. Resten är inte så farligt. Men gås igenom ska svaret som T fick!

* ENIAC lär vara världens första elektroniska datamaskin (1940-tal). Bilden från Wikipedia

Ett inlägg där Brechts Verfremdungsteknik måste användas

Kanske hör man inte till dem som talar med små bokstäver, men desto oftare om små ord. Prepositioner, exempelvis (kanske även adverb då och då), hör till ordklasser som börjar bli riktigt problematiska för pöbeln (ja, menigheten då, om det låter bättre).

Det är redan länge sen som människor började söka sig till yrken där de jobbade mot barn och ungdom och jag, inkännande som få, tänkte (också redan då) att det inte är snällt att jobba mot barn, ej heller mot ungdom. Samma ”mot” användes av en mänsklighetens tjänare som talade om ”vård mot de allra mest utsatta i samhället”.

Här blir i detta NU ett plötsligt avbrott i denna text. Lite Verfremdung, för den som vill! Prepositionsvreden byts mot en annan ilska. Den riktas mot det egna jaget. I den Wordfil jag sparar allt konstigt jag sett och hört, fanns ytterligare två extraordinärt vrålbra exempel på idiotisk prepositionsanvändning. Dem raderade jag nyss av misstag och gjorde taffliga försök till ”återställning”. Misslyckades. Egen återställning med hjälp av minnet funkar inte heller.

Men så är det nu en gång för alla, åldern sätter sina spår. Får väl ta annat prepositionsjox, då! Som det nya och ymnigt förekommande ”från” som inte har någon funktion alls. Ett exempel: ”Israel förbjuder utländska journalister från att vistas i Gaza”. Och ”Stoppar 1 000 misstänkta spioner från OS”, vad gör man med en sån mening?

Lite halvt ur balans p g a en jäktig dag tillgriper jag en kommentar från en radiopsykolog: ”Man kanske blir lite mer filbunke”. Nu är själva sammanhanget inte med i mina anteckningar, men antagligen handlade det om att man som äldre beter sig mer behärskat än yngre. För egen del omformas meningen just denna dag till ”man borde bli lite mer filbunke.

Får ta till vad en av våra allt färre P1-journalister yttrade: ”Vi får dra ett streck för nu”

Sbråk inte konsekvent när det gäller skandalösa icke-nyheter

Nej, i den här världen är det ändå svårt att hålla sånt som att inte falla för frestelsen att ta upp världsomfattande händelser (stod i denna blogg i går). En av dessa beskrivs så här i en stor svensk tidning: Efter kritiken ändrar SVT upplägget för Finalkvalet i Melodifestivalen. Bland annat gör man om Finalkvalets upplägg – och släpper alla de tävlande låtarna i förtid.

Ja, man har ju undrat. Denna festival tog upp vårt gemensamma luftutrymme en vecka i början av maj. Nästan fyra månader har gått utan att medierna diskuterat den, men nu är det åter dags. Förändringen av det s k finalkvalet diskuteras i de flesta svenska medierna i dagarna.

Som äldre minns man tiden innan evenemanget svällt till en superhändelse med fluffigt innehåll. Den stora publiken växer likaså och vad det beror på vete tusan. Jo, förresten, sånt sker, men den enorma bevakningen hos seriösa medier är svår att begripa.

På samma tapet, seriösa svenska medier (läs f d seriösa), har det norska kungahusets göranden och låtanden varit. I sammanhanget lär även ett flertal nyhetsplatser grävt neråt och bakåt och rapporterat om tidigare skandaler hos samma kungahus.

Nej, det är bäst att hålla sig till de rent språkliga problemen. I samband med Melodifestivalen, när Ekots nyhetssändning i radion rapporterade om supernyheten som citerats ovan, talade någon inblandad om hur det skulle bli för dem som ”var med i första epioden". Heter det inte deltävling, eller vad talar man om för ”episod”?

I SAOL 2015 beskrivs ”episod” innebära ”snart över­gående händelse el. period, mellan­spel”. SO är Svenska Akademiens senaste ordbok (den utkom digitalt 2021) och den har därmed flest ord och begrepp vi numera med blixtens hastighet importerar från engelska. Den ger två betydelser av ordet: 1) ”(till­fällig och relativt obetydlig) händelse” och 2) ”avsnitt”. Engelska ”episode” betecknar vanligen det som på svenska länge hetat ”avsnitt”.

När ordet ”konstig” drar över världen, vad säger det då om den?

Samtidigt med den sanslöst tomma debatt som jag nu häpnat över i ett par inlägg pågick en minst lika intig viral diskussion om att någon (det var väl amerikanske vicepresidentkandidaten Tim Walz) kallat Donald Trump ”weird”. Som betyder ”konstig”.

Egentligen är det i sig konstigt upphöjt till fyratusen: vad gör att ett sånt yttrande blir en så stor grej? Folk måste ju ha kallat Trump både det ena och det andra, och föralldel har väl många kallat andra för det ena och det andra utan att det färdats runt jorden? Jo, om det hade varit uppseendeväckande invektiv eller det slags språk man hör att de kriminella som telefonlurar äldre använder, då kanske medier frestats att återge de fulfula orden.

Men ”konstig”??? För egen del trodde jag att det inte kunde bli konstigare (hoppsan, se vilken glosa jag använt flera gånger) än med det medier kallade ”demure-trenden” som handlade om att bete sig som folk. Det måste upprepas: hela världen är ju för sjutton galen. ”Galen”, kan det inte gå att ge det ordet vingar också?

Det finns fler: korkad, förståndig, snäll, välordnad, elak. Med flera. Tänk er allt människor skulle kunna säga, det är inte klokt. Klokt, t ex? Nä, det är synd det här att satir, ironi, skämt och språkligt finlir har dödats. För den som har DN rekommenderas varmt, som det heter, Katrine Kielos-Marçals artikel om fenomenet ”slop”.

På denna plats bör inte såna här utbrott ske, det är inte bra att falla för frestelsen och ta upp dylika världsomvälvande händelser. Då har man ju faktiskt svalt det bete som ingen klyftig person bör öppna käften omkring. Konstigt, är det enda som går att säga om saken.

Detta kan vara ett tecken: han har ofta ett paraply han fäller upp

I går citerades en nöjeskrönikör angående det tema även jag sysslat med ett par dar: den stora konsten att vara allvarlig och blygsam. Krönikören sa: "Sådana här trender är inte menade att vara för alltid, och när vuxenvärlden börjar få tag i skämtet är det över".
Först en sbråkanmärkning: ”är inte menade att vara för alltid” heter på engelska ”are not meant to be forever”. Tänk så nära våra språk ändå är! Men okidoki, låt oss kalla det skämt då, detta snack om sådant som handlar om mänsklighetens mest basala och självklara talanger.

Men nu är det på det viset att demure-försöket att lyfta ett Inget till metafysiska höjder redan gjorts på bra mycket subtilare och miljoner gånger mer finstämt vis. Kanske finns ännu äldre humorister i genren, men dem som här ska nämnas är fransmannen Alfred Jarry (1873–1907) som lanserade ”en egen vetenskap, patafysiken, läran om undantagen eller de inbillade lösningarnas vetenskap” (Wikipedia).

Hos oss togs patafysiken upp av bl a Claes Hylinger (f 1943) som ”är huvudlärare i vestrogotisk patafysik vid Vestrogotiska Patafysiska Instituet i Sverige samt det franska Collège de Pataphysique, och har översatt författare med patafysisk anknytning till svenska”. (Wikipedia, igen. Vad gäller de knepiga begreppen: slå upp!) Nu är det åter dags för ett långt citat, denna gång ur C Hylingers bok ”Det hemliga sällskapet” (1986) där romanens jag heter Knut):

(Ett halvår senare möts de igen på samma plats. Den lille bredaxlade mannen avslöjar nu att det finns ett hemligt sällskap och berättar i korthet för Knut om andan i sällskapet.)

Bild Craig Whitehead, Unsplash

 -Har ni några särskilda kännetecken, frågade jag. 

-Javisst, vi säger 'goddag' när vi hälsar.
-Men det gör väl alla andra också?
-Just det. Men detta är inget bra ställe att prata på. Får jag bjuda er till en lunch på måndag med några av sällskapets medlemmar?
Och han nämnde en restaurang på vänstra stranden.
Han var på väg ut, så jag skyndade mig att kasta på mig min rock och göra honom sällskap nedför trappan.
-Men hur känner man igen en medlem av det hemliga sällskapet?
-Tja, om det regnar till exempel, så ska ni se att han ofta har ett paraply som han fäller upp, eller också tar han på sig en regnrock.
-Men det gör ju alla andra också!
-Ja, sällskapet är mycket svårt att upptäcka - och samtidigt mycket lätt, som ni förstår.

Vad skrev jag nyss? Jo, om något som lyfts ”till metafysiska höjder”.

Jag går in i en roll men vill även vara respektabel och omtänksam

I den text från TT som tog en tur runt många av Sveriges tidningar stod: 

Ordet ”demure” har använts för att beskriva kvinnor och betyder ungefär anständig eller blygsam. Men i sociala medier har Lebron (se Sbråks inlägg i går) och hundratusentals användare världen över använt uttrycket för att beskriva sig själva eller situationer på ett lekfullt sätt – allt från hur man sätter sig på en stol till hur man äter mat.

Medveten om att jag själv sprider viktig information vidare måste fler upplysande stycken ur TT-texten citeras:

I dess korrekta mening betyder "demure" ungefär anständig eller blygsam, och används framför allt för att beskriva en reserverad kvinna. Nöjeskrönikören Fanny Svärd kallar trenden för en lek med femininitet och könsroller och menar att man driver med kvinnoideal.
– Själva kontrasten i det hela är ju att kreatören är en rasifierad transkvinna som kanske egentligen inte skulle beskrivas som blygsam. Hon går in i en roll i de här videorna, och alla andra gör det också, säger hon. – Men samtidigt som man driver med det finns en generell vilja att vara respektabel och omtänksam.

Detta uppseendeväckande beteende har fått Spotify att se ”en stor ökning av spellistor där ordet finns med. Bland artisterna som förekommer där finns Lana del Rey, Billie Eilish och SZA”.

Och hör här (mer från Tidningarnas Telegrambyrå):

Även kändisar som Lindsay Lohan, Lizzo och president Joe Biden har hoppat på trenden, något Fanny Svärd inte tror är till dess fördel. – Sådana här trender är inte menade att vara för alltid, och när vuxenvärlden börjar få tag i skämtet är det över.

Det måste m a o redan förklaras vara över, här har en trendig samt åldrig sbråkbloggare snott skämtet. Och man är inte ensam om att vara gammal, förutom Joe Biden nämns även två äldre sångerskor, 38 respektive 36 år. Fast förresten, skämtet är inte helt över. Det var inte jag som "fick tag" i det, utan "skämtet" som slog sina klor i mig. Det blir mer av det modesta, blygsamma och reserverade imorrn!

Medveten, anständig och blygsam person plitar ner sina tankar

Många tankar far kors och tvärs i ens huvud dagligen. Kommen från en mycket enkel tid, lika enkel uppväxt och bakgrund får man ta till luktsaltet flera gånger om dan. Fast vid närmare eftertanke var det knappast det enkla folket som använde luktsalt. I Läkartidningen (2021) finns en text om vissa gamla läkemedel och där står: Under 1700-talet introduceras i Europa även luktsaltet för att uppväcka personer, främst korsettsnörda kvinnor, som svimmat.

Enligt pandemiprincipen har nu medier, däribland de flesta svenska, tagit upp att en amerikansk transkvinna och influerare, Jools Lebron, kastat ur sig några rader som ”trendat”. Hon las upp på Wikipedia på stört, numera går det undan. Och hur kom sig denna vrålsnabba berömmelse? Sajten QX skriver om J L:

Genom flera videos berättar hon om hur man är ”demure” i olika sammanhang. Ordet, som enklast översätts till svenskans ”blygsam” eller ”anständig”, används när Jools vill förklara hur man exempelvis klär sig till jobbet, hur man sitter i kollektivtrafiken och hur man beställer en kopp kaffe.

Man bör inte tala om utseenden, men J L ser ungefär lika ”demure” ut som väldigt (oerhört) många kvinnor i dag: krigsmålning runt ögon, tjocka svarta korvar som ögonbryn och väldigt ofta (svårt att säga dock i detta fall) läppar som står ut i ordens konkreta bemärkelse.

Det riktigt intressanta med denna viralhändelse som gått runt i västvärlden på kortkort tid är något annat: Hur kan så många, undertecknad, exempelvis, ens läsa om vad som kan tävla i intighet med själva Intigheten? Och som förmedlas av medier som förr ansågs vara respektabla, anständiga och, varför inte – "demure"?

Det lutar åt kommande inlägg som mer djupdyker ner i undergångsfilosofi än idkar bloggens vanliga plaskande i den ytliga invasiva språkpesten. Apropå det: i samband med upprustningen av ett utomhusbad utlovade en politiker en ”splashpark” för barn. "Plaskdamm", som det hette på den gamla onda tiden.

Hur gör egentligen Kamala Harris när hon går efter företagen?

Först av allt en komplettering till det som i går kallades ”larvig femininändelse”, d v s när man trycker dit ett -a efter nästan vad som helst som ska beskriva en kvinna: mönstret är ”slarva, klanta, tanta”. Yrkesbeteckningar som slutar på -ska och -inna har dock inte stört mig till skillnad från många andra som ogillat dem. ”Skådespelerska” säger inget annat än att yrket innehas av en kvinna, detsamma gäller ”lärarinna” m fl.

Ambitionen att använda -are-formen för alla möjliga jobb och sysslor, må väl vara förståelig, men intressant nog beskriver den att yrkesutövaren är man, på samma sätt som att kokerskan är kvinna. Lite sökande efter vad modern tid säger om saken leder bl a till skriften KÖNSNEUTRALT SPRÅK i Europaparlamentet. Där står mycket riktigt att ”den maskulina varianten har blivit könsneutral (till exempel ”skådespelare” i stället för ”skådespelerska”)”.

Detta om detta. Nu ska här gås efter ”gå efter”. Det idiomatiskt engelska ”go after” letar sig in i svenskan alltmer och lägger en annan innebörd till våra mildare varianter. ”Gå efter något” i betydelsen ”hämta” är kanske den vanligaste. Och så finns naturligtvis den rent rumsliga och talspråkliga innebörd som kan ersättas av ”bakom”: Jag går efter henne i det höga gräset.

Vad vi inte har/haft är, såvitt jag vet, det frasen står för på engelska: ”jaga, ge sig på, förfölja, försöka få”. Vad polisen gör med brottslingar, exempelvis, kan vara att ”go after them”. Men häromdan sa en svensk USA-expert att Kamala Harris förväntas ”gå efter företag som har oskäliga prishöjningar”.

I Svenskt språkbruk (från 2003) tyder inget på att "gå efter" kan användas som sin engelska motsvarighet, likheten gäller enbart formen! Svenskt ”gå efter” får i den nämnda handordboken exempel som ”vart hon än går så går lillebror efter, jag har höjt min röst, nu måste fler gå efter och göra samma sak, fönstret gick inte att stänga så hon gick efter vaktmästaren”.

Tyvärr kommer ”gå efter” – på svenska – snart att innebära sådant som ”förfölja” och ”jaga”. Fast det är väl skit samma om man måste gissa vad medier säger, den s k trovärdigheten är ändå på fallrepet till såväl form som innehåll.

En judoka visade sig vara något annat än en lantlolla eller tanta

Ringa sportintresse kan man ha, men det finns ändå alltid nåt av lära allt. En av de svenska OS-medaljerna gavs till en judoka. Är det en sån där larvig femininändelse? var min första tanke. Som i en gammal ”tanta”. Det har funnits många såna a-n och jag har aldrig gillat dem. Antagligen för att de använts som nedsättande beteckning på kvinnor och uttalats av personer med egenutnämnd högre ”moral”.

I min barndom brukade en kvinnlig släkting inte kalla vissa kvinnor slampa (som dock ännu används av dagens högtstående individer) utan ”lolla”: den där lollan! Nu fanns förstås även lantlollan som inte nödvändigtvis var lika illa däran som ”lollan”. Jag känner folk som trycker dit ett ful-a i tid och otid på allt möjligt, t ex ”din klanta”, trots stränga blängar. 

     

Men ”judoka” kommer från ett annat språk, japanskan, och betyder ”person som utövar judo". Man lär sig som sagt saker även från områden som vanligen inte faller en på läppen. 

På en bild från Wikipedia, upplagd av ”Franklinbaldo” syns ordet judo ("Den följsamma vägen") skrivet på kanji, ett av tre japanska skriftspråk, bestående av skrivtecken lånade från kinesiskan. 

Porträttet (också från Wikipedia) visar Jigoro Kano (1868-1938) som ”skapade budoarten judo ur äldre kampstilar”.

Ibland går snacket i cirklar, därav att man kan hamna hos sig själv!

Det finns de som anser akademiskt språk vara flådigt. Det KAN det vara, men ibland drar flådigheten iväg för långt. Från ett universitets sociologiska institution kommer denna text:

Trots detta är äldres sociala exkludering ett ämne som ännu inte fått tillräcklig uppmärksamhet, varken från forskarsamhället eller från politiken. Det finns därför betydande kunskapsluckor vilket leder till en avsaknad av evidensbaserad policyutveckling på området. Därav att forskningsprojektet CIVEX (en förkortning av engelskans Civic Exlusion) kombinerar grundforskning med tillämpningsbar samhällelig påverkan i syfte att brygga dessa kunskapsluckor.

Nu har visserligen påverkan av svenskt nysråk satt det lilla jag vetat/kunnat i gungning: osäkerheten växer! Men tredje meningens inledande ”Därav att” ska väl vara ett enkelt ”därför” eller ”på grund av detta” – och så lite omstuvad ordföljd?

Hittade samma ordval på en kommunhemsida:

Guppen placeras där fotgängare och cyklister tryggt ska kunna röra sig bland bilister, därav att korsningar och övergångsställen prioriteras hastighetssäkring.

(Jag skulle skriva ”därför prioriteras korsningar och…”) 

Och så till Försvarshögskolans ”därav att”:

Det har tagit tid att verifiera bakomliggande underrättelseinformation och äktheten i detta, därav att informationen går ut först nu.

Ytterligare ett universitet, juridiska institutionen:

Det övergripande syftet med projektet är därav att analysera det korsvisa skyddet utifrån företagsnamnets perspektiv…

Har jag nu fattat allt fel och alla dessa ”därav att” inte alls bör ersättas med ”därför” bedes härmed om tillgift. Slutligen hänvisas till Sbråkbloggen den 3 februari 2022 med rubriken ”När rätt oansenliga ord övergår till att bli dekorativa stilmarkörer”.

De uppfinningsrika svenskarna har hittat på sitt eget ”snooza”

Att träna ödmjukhet kostar på. Omgivningen har ibland roligt åt denna blogg. Fast kanske mer åt den dåre som sitter här och skriver nästan varje dag. Misstänker att denna omgivning tror att det mest handlar om bagateller, och det är här träningen kommer in.

Varje människa kommer under livets gång i kontakt med vad andra gör – förutom att arbeta för sitt uppehälle eller på sin karriär: De stickar, syr, påtar i trädgårdar och spelar schack. En del sitter och slöar framför en tv eller dator, tittar eller går på otaliga sportevenemang, andra sitter med näsan i sociala medier. Den fantasifulle läsaren kan nog komma på fler sysslor.

Här skriver en som inte roas av nämnda saker, ej heller överdriven bokläsning eller filmtittning som handlar om andras leverne eller skeenden av tusende slag. Medmänniskornas intressen kan verka förvånande för en själv, men förmodligen gör de vad som roar dem eller vad de anser vara nyttigt. Jag tränar på att förstå dem.

Därifrån till en vetenskapsjournalist på radion som yttrade en märklig mening: ”Snooza kommer med fördelar”. En ytlig koll (som kan vara fel, men mjae) visar att svenskar med ”snooza” menar ”somna om en eller ett par gånger på morgonen”. SAOL, snabb på bollen, tog in verbet redan 2015 och förklarar det med ackuratess: vakna efter­hand genom upp­repade väckningssignaler var­vid man ofta stänger av de första.

Alla engelska ordböcker jag konsulterat skriver att ”snooze” innebär ”ta en tupplur”, på engelska även ”take a nap”. Det finns ofta en ”snooze-knapp” på väckarklockor, men verbet i sig tycks inte i första hand innebära vårt ”somna om”. Och den mycket engelska formuleringen att något ”comes with” med betydelsen ”innebära”, borde aldrig skrivas som ”kommer med” på svenska . Han ”kommer med sin bror” är en helt annan sak!

På engelska hittar Google mest exempel där ”snoozing comes with” följs av "varningar, problem, komplikationer" och "snooze", som sagt, betyder ”ta en tupplur”, inte ”somna om”. 

Vi har importerat det engelska ordet, tycks det, och gett en egen innebörd. Ganska underligt.

Ett av "comes with"-exemplen har en positiv ordalydelse: ”Often do we hear that the best snoozing comes with a big sized teddy bear!” Toppenbra tupplur med teddybjörn, alltså.

Tågvagnar eller fester spårar vare sig ur eller ut, de bara spårar

Det kan hända att ens kristallkula överdriver, men det är tyvärr inte troligt: de många tecknen pekar på att svenskan undergår en snabbt ökande förändring. Hur privatpersoner talar och skriver bör man inte lägga sig i, men vartåt det barkar hörs tydligt.

En ung människa sa ”… och på kvällen spårade det”. De flesta av oss hade nog sagt ”spårade det ur”. Nu verkar det även så att saker – bildliga historier eller konkreta tåg – ofta ”spårar ut” för en del svenskar. Men kör i vind för det, även om jag skulle välja ”ur” så är det kanske svårt att hävda skillnaden mellan ”ur” och ”ut” i de här fallen.

Medhåll finns dock i internetforumet Familjeliv där gnälligare messerschmittar än man själv skriver. Signaturen Rondellen svarar i tråden Det heter faktiskt... (Tråd för besserwissern),

där folk skriver vad de retar sig på i språkväg:

 

När folk blandar ihop ut och ur.
Ex. "tåget spårade ut". NEJ! Det spårade UR!

Tillbaka till enbart ”spårade” utan vare sig ”ur” eller ”ut” efter verbet. På nätet finns en mängd exempel som ”festen spårade totalt” eller ”han spårade fullständigt”. Man frågar sig givetvis hur det här uppkommer. Engelska ”spåra ur” heter ”derail” och så här tror jag (varvid en hopar människor sågar teorin): eftersom ”derail” är ett enda ord ersätts det på svenska med ett enda ord, även om förleden ”de-” rymmer vår motsvarighet ”ur” i sig.

Som bekant sker motsatsen med prepositioner – massrörelsen av onödiga prepositioner började som jag tror med ”upp” för några decennier sen. Det första många då noterade var ”öppna upp” som ”startade upp” det epidemiska fenomenet. Ett exempel som tidigare inte nått mina öron är ”lagra upp”. Lattjolajban, hur man kan lagra MER än lagra är svårt att förstå. Här gällde det hö som skulle lagras upp.

Sedan tidigare var jag bekant med ”testa på”, som förr i världen täcktes av ”testa, pröva (prova)”. Men nu pratade en journalist eller forskare om metoder som skulle ”testas ut”. I den ypperliga ordboken Svenskt språkbruk finns bara ett exempel med verbet testa och där ”på” ingår: ”testa något på någon”. Men herregud, den boken är ju från 2003! Och ni vet ju vad språkproffsen säger till en: ”Språket förändras, förstår du!” Sen lägger de till ”över tid”, en översättning av ”over time” som betyder ”med tiden”.

Det är inte bussigt att gå runt och slå dalkarlar i medmänniskorna

I förrgårsinlägget avslutades texten med en hänvisning till ”den gubben går/gick inte”. Betydelsen är klar för de något äldre svenskarna: ”Nehej du, det där gick jag inte på!” Söker man ursprunget på nätet kan man få lite olika bud. På ett ställe hänvisar någon till Nobel och dynamitgubbar. Stubintråden på en sådan slocknade ibland och skulle ha gett upphov till ”den gubben gick inte”.

Men kanske är SAOB:s förklaring mer sann. Ordet ”dalkarl”, vanligen om en man från Dalarna, har även haft en annan betydelse, nämligen ”lögn, något lögnaktigt”. Det stycket ur ordboken ska här citeras i sin helhet. Texten skrevs 1906, så se det som en träning i att läsa en 120 år gammal svenska! Vissa förkortningar är knepiga, bet. står för betydelse, l. för ”eller”, stavning med f, fv eller hv står ofta för v, och lite annat smått och gott. Litteraturen som årtalen hänvisar till tog jag helt sonika bort, de gjorde texten ännu svårare att läsa. Men SAOB finns på nätet så det går lätt att slå upp "hela" dalkarlen!

 
 

Dalkarlen och skådespelaren
Lars Hjertner. Wikipedia

"[uppkomsten af denna bet. är dunkel] grof o. mer l. mindre påtaglig osanning, lögnaktig historia som man dukar upp på skämt l. för att sätta ngns godtrogenhet på prof; jfr DALMAS 2. Den dalkarln gick inte i mej. Det är .. för mycket begärdt, att vi .. skola svälja sådana Dalkarlar. (1847). — särsk. [jfr sv. dial. slå dalkarlar i någon, ljuga någon full (1841)) samt narr dalagobbar i någan ( (1904))] i uttr. slå (förr äfv. plugga) en dalkarl l. dalkarlar i ngn. Min Hustru lär söka til at plugga en Dalkar i mig. Sv. nitet 1738, nr 13, s. 7. Dalkarlar slår han / i gästerna. (1873).

Anm. Ngn gg förekommer ett af dalkarl afledt adj. dalkarlsk. Den .. dalkarlska accentuering, hvarmed han deklamerade från predikstolen eller talaretribunen. (1861). I ä. nysv. anträffas äfv. formen dalekarlisk, som dock snarast är att anse ss. en försvenskning af nylat. dalecarlicus, adj. till Dalecarlia, det latinska (t. ex. hos Olaus Magnus förekommande) namnet på Dalarna, l. ss. en afl. till det försvenskade DALEKARLIEN. Dalekarliska Fjällen. (1773)."

Apostrofer i ”på’rom så’rom blö’r” är nödvändiga, "genitiv-'s" icke

Ett svenskt ord med engelsk genitiv, apostrof + s, fick mig att hoppa högt (gör inget annat än sitter här och hoppar dagarna i ända) samt gripa efter närmsta klok grammatikbok. Ordet i genitiv var förresten namnet på en bank: Nordöstby Sparbank’s tjänster. (Den observante inser att Nordöstby är påhittat.)

Det är inte första gången man ser svenskar använda det engelska skrivsättet, det är den biljonte. Boken som låg närmast var Gösta Åbergs Handbok i svenska, utkommen under forna tider, 2001. I ett kort avsnitt, ”Apostrof”, får sig läsaren till livs allt som behövs om fenomenet:

På engelska föregås genitiv-s av en apostrof, George’s hat, men inte på svenska. Det heter alltså Irmas hembageri, Kungsholmens Kemtvätt. Skrivsättet "Nisse’s Biluthyrning" är mycket vanligt men inte att rekommendera. Vill man att ens vackra firmalogotyp ska återges utan något störande genitiv-s har man andra möjligheter: EXKLUSIVs sortiment har utökats med två nya modeller.

Åberg berättar även om en del kniviga lägen och ger råd. Man skriver ”Alices kofta”, men på svenska uttalas inte genitiv-s-et, som ju sker på engelska.   

Håll med om att ögonen tåras av hängivna handboksförfattare! Nå. I kapitlet om apostrofer skriver Åberg förstås även om att dessa tecken används för att markera något utelämnat eller tillskojat, som i ”på’rom så’rom blö’r” (exemplet är mitt eget, liksom ordet ”tillskojat”). För inte länge sen brukade de flesta skriva da’n för "dagen", så’n för "sådan" etc, men för många (bl a mig) har sammandragningarna "stan, sånt, nåt" blivit normal stavning.

I just den här boken låg lustigt nog ett bokmärke jag själv stoppat dit nån gång. ”Bokmärket” utgjordes av tidskriften Vakna! som utges av Jehovas vittnen. Anledningen till att den låg där var förmodligen att jag en gång noterat att deras tidskrifter (Vakna! och Vakttornet) brukade vara ovanligt välskrivna och felfria. Det här exemplaret var från 2019 så hur det ser ut nu är obekant. Det finns nog en del att säga om den saken, men kanske nån annan dag!

Platsen för detta ovanligt stora ”bokmärke” i Åbergs bok var ett stycke med rubriken ”Sin eller hans, sig eller honom?” Jojo, om detta finns det också ett och annat att skriva.

Vissa engelska ord finner inte sin ”perfekta” svenska motsvarighet

Ett par gånger, senast i går, har jag skrivit om en engelsk glosa som tycks särskilt användbar. Det ligger förstås en privatpersonlig känsla bakom det tyckandet och som andra kanske inte delar. Ordet är ”random” och jag använder det ofta, trots den stränga anti-anglicismer-penna som skriver den här bloggen.

Det händer att man saknar ett ord när det dyker upp i ett annat språk och visar på ett slags tomrum i det egna. För länge sen (om nu minnet funkar) lärde man sig på engelsklektioner uttrycket ”at random”, som betyder ”på måfå”. Enbart ”random” har svenska motsvarigheter som ”slumpmässig, slumpartad, godtycklig”.

SAOL tog 2015* in ordet i den svenska ordlistan (vilket är rätt konstigt, trots allt) och ger det även engelskt uttal: random [rän´dom] oböjligt adjektiv• slumpmässig, god­tycklig. Vanligare under längre tid har verbet ”randomisera” varit, om vilket Wikipedia skriver: slumpmässigt tilldela; dela in på måfå, med exemplet Som en del av experimentet randomiserades vilka som fick det riktiga preparatet och vilka som fick verkningslösa sockerpiller. W skriver även att det huvudsakligen används inom forskning och vetenskap.

Ett numera vardagligt ”random” i vårt eget språk kan förklaras med att de svenska översättningarna av ordet inte funkar riktigt. Som meningen jag skrev i går: ”Det här är lite random”. Eller ”Det stod en random gubbe utanför affären. Nog låter det konstigt med ”det här är lite godtyckligt”, eller ”stod en slumpmässig gubbe”? Och ”en godtycklig tant”? Här kanske en förklarande synonym låter rimligare: ”Utanför affären stod en tant, vilken som helst”.

Svårt alltså att veta hur andra uppfattar det, men det engelska adjektivet låter helt enkelt bättre. Säger det rent av något som förut inte gick att uttrycka på svenska? Men det kan inte böjas och man kan exempelvis inte tala om en massa "randoma" människor på gatan. Liksom i plural kan ordet inte utsägas i bestämd form. Den ”randoma” gubben går inte heller m a o.

* Enligt Merriam-Webster började engelska adjektivet "random" användas på 1600-talet

Hur går det till när man förbjuder böcker FRÅN biblioteken?

Tyvärr drabbas alla av den språkliga osäkerhet som kommer sig av att miljarder människor pratar i mun på varandra. Så många med mitt modersmål finns det förstås inte, men antalet röster man hör och texter man läser som svensk kan nog räknas i miljarder. Och ställa till trassel för kommunikationerna.

Man måste rannsaka sig själv när man håller på som undertecknad och det sker också! Vissa engelska uttryck jag använder är såna som inte har självklara svenska motsvarigheter. Som "random", t ex. ”Det här är lite random som jag brukar säga”, säger jag på ett hycklande vis genom att tillägga det ironiskt avsedda ”som jag brukar säga” i slutet av yttrandet.

Å andra sidan har det nog gått decennier sen som många av oss började prata med citattecken runt meningar och ord – för att vi inte kände oss hemma i dem. Men det är så mycket annat man inte känner sig hemma i nuförtiden, så varför inte även språket?

Många är de timmar (liiite överdrivet) man får ägna åt prepositioners vara eller inte vara – eller rena innebörd. Tycker ingen mer att det är konstigt med det nya ”från”? Som i ”förbjuda vissa böcker från biblioteket”? Tja, inte vet jag som kommer från 50-talet, är avlad på 40-talet och gärna talar som folk gjorde flera decennier innan dess!

Men borde det inte heta ”förbjuda vissa böcker på biblioteket”? I något sammanhang stod meningen ”förbjuda böcker från förr”. Det är nog grammatiskt rätt fast möjligen historiskt-mänskligt-moraliskt fel. Kanske skulle nån försöka förbjuda människor från att kriga? (Är vi bara några åldringar som hör att från-et inte behövs? Kan det ha kommit in från engelskan?)

Söker man på engelska ”forbid from” dyker från nån som vill lära sig perfekt engelska följande fråga upp: I want to know the differences (if they exist) between "forbid from doing something" and "forbid to do something". Which one is correct?

Engelskläraren Riji Saurabh Nair ger ett utomordentligt svar på webbplatsen Quora. Men en svensk får väl slå på andra ställen, min googling på ”heter det att förbjuda någon från något?” fick ingen träff.

Stod Karin och Lasse framför sin bil eller var det nån annans?

Krig diskuteras som tv-spel, tyckte en av bloggens informanter. Och inte för att det går att veta hur länge vissa uttryck använts men det är gott om ”spelplaner” som nämns för dagens krig. 

”Hamas attack mot Israel har vält spelplanen”, är ett exempel ur en text. Gällande kriget i Ukraina sa en svensk militär att de senaste händelserna ”ändrat om hela spelplanen för kriget”. En koll i KB:s dagstidningsdatabas KB (vad nu en sådan koll är värd) visar att de flesta ”spelplaner” på 2020-talet är något annat än de var innan dess – de var med av ett slags konkreta och underhållande ”spelplaner”.

Annat ämne! Vad gäller grammatiska förändringar i modern svenska känner man, förutom av det slags kongruensfel som irriterade informanten A (inlägget i förrgår), irritation över att reflexiva pronomen verkar skatta åt förgängelsen. I sin (inte hennes!!!) Evas Språkblogg, skriver Eva Sahlström om det som nu tycks vara ett stort problem: att välja rätt pronomen, SIN eller DERAS. Hon skriver: Med sin/sitt/sina skiljer svenskan ut sig från många andra språk – för oss är det skillnad om Anna går ut med sin hund, eller med hennes hund.

 
Svenska j

Bild: Bull-Doser, Wikipedia

ournalister har problem med det här. Nyligen läste jag i en av de stora drakarna följande bildtext: ”Karin R och Lasse P framför deras första plåtis 1988, en Renault Trafic”. Här tarvas först en förklaring: ”plåtisar” kallas tydligen ombyggda folkabussar och skåpbilar. Det är ett ord som funkar bra, mindre bra låter ”deras” eftersom det heter ”sin” i den bildtext om denna plåtis jag antecknade i min ”bank” för några dar sen.

Nu är det ändrat. Och det är förstås prima att någon på tidningar korrekturläser och ändrar i efterhand, men det feliga (jo, jag låtsas att adjektivet ”felig” finns) åker ut till allmänheten först och korrigeras endast om någon råkar se det. Ibland är det läsare. Första gången jag såg läsare uppmanas att rapportera felstavningar och andra misstag till diverse redaktioner var det svårt att tro de egna ögonen/öronen.

Sån är världen vorden. Men det är sant, NÅGON GÅNG är det svårt att veta när sin/sitt/sina ska föredras framför possessiva pronomen. I Evas Språkblogg ges exempel på några såna specialfall. Dessutom är Eva en mer seriös person än undertecknad. 

Men man får hoppas att redaktioner inte släpper ut allvarligare fel än pronomenmissar.

Nästan så att underhållningsspråket ramlar in i krigsretoriken

I dag ska det handla om vårt tids värsta händelser, krigen. ”Vår” tid, förresten, krig är en syssla människan sällan tar ledigt från. Men Sverige har länge varit förskonat, måste man säga. När hot om ofred rycker närmre reagerar en del på hur medierapporteringen från krig gestaltas.

Apropå ordet ”gestalta” användes det av informanten PE när några kompisar i äldre-åldern diskuterade just sådan rapportering. Här är PE:s ord: ”Jag önskar mig en gammaldags torr och saklig nyhetsrapportering, krigen diskuteras (här följer ett par svordomar) som tv-spel! Vad är det förresten för j-a ord, ’gamechanger’, som det talas om? Jag ger mig fan på att det snart går att spela på Betson angående utfallet hos de pågående krigen”. Det var inte riktigt allt, som en eftersläng kom: ”Och varför i h-e låter reportrar mer som om de ’gestaltar’ än rapporterar?”

Det här är intressant, jag anser också att journalister ofta har ett tonfall som är stötande. Antagligen vill de ha med nån slags inlevelse och medkännande i rösten. Jag vet att denna slags journalistik vinner priser, själv anser jag den obehaglig av samma skäl som PE, som förmodligen ansåg den här lite kletiga sammetsrösten vara det ”gestaltande”. Inte så att den är ondsint, men den hjälper inte människorna någonstans.

Det är mig bekant att många nutidsmänniskor tycker om det känslodrypande, men man måste inte klämma in tårar i sin röst när man, exempelvis, beskriver rester av mänskligt liv i folks sönderbombade hem. Orden i sig räcker tyvärr tillräckligt bra.

Vad gäller ”gamechanger” användes ordet nyligen om nya stridsflygplan till Ukraina. Militärexperten Joakim Paasikivi sa dock i en kommentar och med fermitet i rösten att de inte alls var en ”gamechanger” utan ”ytterligare ett komplement till de befintliga vapensystemen”.

En del av oss har helt enkelt en världsbild som brukade beskrivas i andra ord när det t ex handlade om ofattbarheter som krig och allvarliga skeenden som krävde respektfulla beskrivningar. Ordet ofattbarhet tycks f ö inte finnas i plural, men det finns gott om dem i den verkliga världen i alla fall!

Varför tjata på barnen att de ska läsa när vuxna sabbar språket?

Har läsaren av dessa rader något som helst intresse av vad som sker med språket: leta då fram en Aftonbladsartikel med rubriken ”Jag städar åt AI:n för en tredjedel av lönen”. Den har skrivits av författaren och översättaren Anna Arvidsdotter och ger en lysande samt förskräckande bild av vad som sker med vårt språk.

Informanten A mejlade mig en länk till artikeln, efter att enbart ha läst rubriken och en slags ingressrad som löd: ”Förlaget är fullt medvetna om hur uselt verktyget är”. Pinsamt, tyckte A, med ett så klantigt kongruensfel till en text om språkhantering. Själv skrattar jag ett bittert skratt: den typen av misstag märker ingen längre.

”Förlaget är medvetet”, heter det förstås, men, som sagt, kongruens är på väg ut! Den som googlar ”man är medvetna om” får många träffar. Å andra sidan kan man finna Eva Mårtensson (mediespråkslärare/informationschef) om man googlar ordet ”kongruensfel”. I facktidningen Journalisten ligger en rolig krönika av henne (2007) och där skriver hon att det stör henne

alldeles förskräckligt när adjektivböjning och pronomen inte stämmer överens med det substantiv de hör ihop med. Jag blir irriterad när jag läser uttryck som: ”Paret blev stoppade”, ”Polisen blev överraskade”, ”Personalen är oroade” och ”Laget visar att de är att räkna med”.

Jag kan lätt förstå varför det blir så. Alla de här orden rymmer innehållsmässigt flera människor, men formmässigt står de i singular. Det uppstår ett logiskt glapp mellan grammatik och betydelse, som gör att de omgivande böjningarna och syftningarna börjar slira. Att det händer i spontant talspråk – mitt eget inbegripet – har jag inga problem med. Men när fenomenet uppträder i nyhetsuppläsningar och tidningsspalter tycker jag att det skorrar falskt.

Av någon anledning har jag svårt att inta den där distanserade, avspända och förstående språkvetarattityden just när det handlar om felaktig kongruensböjning. Konstruktionerna skär i mig och får språkpolisen inom mig att famla efter batongen.

Såväl hennes medvetenhet om språkliga misstag som Anna Arvidsdotters förfärliga erfarenhet av förlagens förödande sparande på det viktigaste i sin ("deras", skulle många skriva…) verksamhet får mig att tänka på en av vår tids desperata frågor: Hur ska vi få barnen att läsa böcker? Ja, det är ingen bra idé att tvinga dem att läsa på den svenska som vi nu får oss till livs!

När en massiv börsnedgång blir till "en ordentlig bump på vägen"

Mellan Ryssland/Belarus och ett antal länder skedde nyligen en fångutväxling som i de flesta medier kallades ”massiv”. Tja, man har i flera decennier hört att detta ord blivit vanligare i svenskan: ”massiv hjärtinfarkt” säger man numera oftast om det som förr hette ”stor hjärtinfarkt”. SAOB:s huvudsakliga beskrivning av ordet är ”som alltigenom består av samma ämne". Och SAOL skriver: ”inte i­hålig, allt­igenom av samma ämne, gedigen; kraftig, skarp”. 

Sista ”synonymen”, skarp, fanns inte i 2006 års upplaga av SAOL, men skrevs in i ordlistan från 2015. Det är på så här vis många engelska ord masar sig in i svenskan för att snart uppfattas som oumbärliga. Tyvärr petar de då ut en massa jättebra och gångbara ord. Vad gäller den ”massiva fångutväxlingen" hade åtminstone ett par tidningar anställda med känsla för valörer och betydelser: de skrev att fångutväxlingen var ”den mest omfattande sedan kalla krigets dagar”.

Bump på vägen eller vanliga gupp?

En svensk finansminister talade häromdagen om något – det var väl börsen – och kallade det en ordentlig ”bump” (med engelskt uttal: [bamp], som ändrades till bump (uttalat med svenskt u) på vägen. Ministern hade kunnat säga ”gupp” och slippa gå omvägen över engelskan så där som många gör.

Nu något annat. Ibland kan man (jag) få för sig att ett ord inte finns för att man inte hört det. Inbilskt så det räcker och blir över. Följaktligen hoppade jag till när en vetenskapsperson (radio) talade om ett överlapp (av vad det nu gällde) och i bestämd form överlappet. "Överlappning", trodde jag det hette, men jag har trott så mycket i min dag.

Att försöka skapa minnen för andra är både vänligt och förmätet

Som sagt: det är inte bara de illa behandlade orden och meningarna en gammal sbråkbloggare kan fara illa av. Beträffande att ”boosta sitt kulturkonto” (gårdagens sista stycken) är det svårt att finna ord. Av erfarenhet vet jag att det inte går att förklara sina invändningar mot den sortens tondövhet. Man blir nog så lagom ”kulturell” om man försöker klä på sig upplevelser och tankar som inte har annat att bottna i än hur man ska uppfattas av andra.

Nu är det inte lätt för Människan som präglas av ekonomistiskt synsätt ända in i känslolivet. Ett av alla apotek beskrev sina prima extraerbjudanden med något som gör att ”du kan investera i familjen”. Förutom dessa investeringar ha jag i dagarna ett flertal gånger stött på en fras som återkommer (på diverse sociala ”medieplattformar”) hos yngre och medelålders föräldrar: de vill ”skapa minnen” för sina barn. Skapa minnen? Vem i fadderuttan är man när man får för sig att man kan ”skapa minnen” åt andra? Den som har vuxna barn eller andra släktingar/vänner som varit med när man själv höll i trådarna har helt andra minnen än vad de goda föräldrarna och andra vuxna eventuellt hade som ambition. Det är m a o svårt att styra över sådant.

Det mesta är uppdrivet som satan ovanpå den kapitalistiska grund som världen utgör. Men för tusan, det här är inte platsen för politik egentligen, och förresten verkar de flesta samhällsordningar/ekonomier går åt skogen hur mycket fina minnen folk än önskar sig resp får till "skänks”. Får ta till en person äldre än undertecknad för att påminna om andra råd än ekonomiska för mänsklig tillvaro (jämför boostandet av kulturkonton):

Ellen Key gjorde skillnad på kunskap och bildning ”Bildning är icke vad vi lärt utan vad vi hava kvar när vi glömt allt vi lärt.” Detta kända citat sammanfattar ganska väl Ellen Keys bildningssyn. Hon ser inte bildningen som i första hand ”nyttoinriktad”, den kan inte mätas i boklig kunskap. Bildning är snarare sammansmältningen av förståndets, hjärtats och smakens bildning

Ovanstående citat står på Ellen Key-Sällskapets hemsida. Ellen Key, 1849-1926, beskrivs som författare, pedagog och kvinnosaksideolog på Wikipedia.

Tips till folket: asså, så här gör du för att få värsta kulturkontot, typ!

Först lite börsnyheter. Informanten P skickade en rubrik från Dagens Industri: ”Stockholmsbörsen återhämtar värsta raset”. Här blir det krock mellan kulturer, vill man lova, å ena sidan en allvarlig mediebevakning och å andra en slags influerarsvenska. Talar man inte en sådan – den låter ofta som en överdriven travesti på Stockholmssociolekt –  hör man för sitt inre en flådig nutidssvensk säga sitt ”värsta raset”. Skribenten menade säkert inte att vara rolig, men så här ser det ut numera.

Till andra kulturella betraktelser: Det är för mycket stjärneglans kring ord som har att göra med företeelser som ”kultur, litteratur, konst, bokläsning” m fl i genren. Det är svårt att inte känna viss sorg över att det konsumistiska/kommersiella synsättet tar över sådant som varit viktigt för många, ja, nästan haft karaktären av något andligt över sig. Kanske kan det vara så här för dem med stark gudstro när de blir ifrågasatta. (Menar inte religioners våldsam- och fördomsfullhet!)

Vi är några som vrider oss generat av tv-program som Kulturfrågan Kontrapunkt. Man hade önskat en motvikt till allt som den lekande människan (homo ludens) åstadkommer av skrik och tjohejsan. Även gällande allvarligt (trodde jag!) syftande ”kulturprogram” i radio och tv, börjar inramningen likna annan underhållning och bli lätt fjantig.

Det är bara att upprepa: så här ser det ut. I en del av landets lokaltidningar dansade nyligen en text runt som på ett håll fick rubriken ”Så boostar du ditt kulturkonto”. Sammansättningar som kulturkonto och kulturkapital är väl ändå nån slags paradox? Nå. Man boostar kulturkontot genom att bl a läsa böcker, lyssna på klassisk musik/opera och gå på konstutställningar. Själv dånar och griper jag efter luktsaltet.

Övriga tankar om detta boostande överlämnas åt läsaren av dessa rader.

Artister, arenor m m som tidigare varit kända under andra namn

I en DN-artikel skriver den unga författaren/kulturskribenten Saga Cavallin om en ”namnbytartrend” hon t o m kallar alarmerande: ”Tilltalsnamn har gått från att vara en av få saker som är relativt  bestående till att bli ombytliga, från fasta till oroväckande förflyktigade”.

Prince 2008, Wikipedia

Hon talar även om det ”varumärkesbyggande” som pågår inom nästa samtliga områden i vår tid och nämner bl a byten av namn på stora arenor, sociala medier (Twitter som blivit X). Det är märkligt när äldre namnen redan ”satt sig” hos publik eller vilka grupper det nu gäller.

Inte nog med det, enligt S C, presenteras nu f a artister efter namnbytet med frasen ”tidigare känd som…”. Längst gick sångaren Prince som mot slutet av sitt liv använde ”namnet”/akronymen TAFKAP (The artist formerly known as Prince). Vad gäller privatpersoners namnbyten är S C både förstående samt lite raljant och anser att namnbytet snarare framstår:

motiverat av en obstinat önskan om total autonomi, som snarare än en uppfriskande protest mot varumärkeslogiken är en förlängning av den. Det är att ständigt optimera, putsa och förbättra sitt jag efter eget huvud. Folkbokföringsversionen av att totalrenovera kök och badrum varje gång man flyttar in i en ny lägenhet.

Hon skriver om ansökningar om namnbyten som mer än

trefaldigats, och säger att denna "urspårade tilltalslibertarianism"

är "djupt alarmerande i sig" och att:

Den framstår som det mest övertydliga uttrycket för en av hela samhällsekonomin påhejad, desperat strävan efter att uppnå målet om att bli en fri agent. Någon som inte tyngs ner av varken rötter, historia eller sammanhang.

Egentligen ligger väl samma tankar bakom ett allmänt bytande av namn, beteckningar och begrepp som bara putsar till ytan men inte tar bort förlegade tankar och fördomar. Det här är inget svenskt, förstår man, utan sker mer eller mindre globalt. 

Komiskt nog citerade jag häromdagen Gertrude Steins ”en ros är en ros är en ros”, och S C hänvisar till Shakespeares ”Hvad gör väl namnet? Det, som ros vi kalla,/ Med annat namn dock lika ljufligt doftar” (ur Hagbergs översättning av Romeo och Julia, 1861).

Det började så smått med blåsippor och fortsatte med Turkiet

Nja, rubriken är hårdragen: det är så att beträffande blåsippan var det första gången undertecknad fick upp ögonen för namnbyten som låg en aning utanför de vanliga. Det är f ö också att ta i, det var ju bara den latinska beteckningen som ändrades, från Anemone hepatica till Hepatica nobilis. Nu verkar vetenskapen åter vackla (hur går inte att redogöra för, det är svårlästa grejer) och möjligen får den tillbaka sitt gamla A hepatica.

Turkiet heter tack och lov som förr på svenska, men på engelska har bl a Jens Stoltenberg fått kämpa med Türkiye. Det lär uttalas ungefär [tyrkie], med betoning på första stavelsen, men de flesta tycks betona –[ie]. Må så vara med namnbytet, länder byter namn av olika skäl, fast sällan blir de så likaljudande som i det här fallet. Om det där med kalkoner är sant vete fåglarna, men det är en bra historia.

Nyligen kom också nyheten om att ”forskare från hela världen har enats om att byta namn på fler än 200 växtarter. På grund av att namnen på växterna anses olämpliga och i vissa fall rasistiska” (SVT Nyheter, med sin vanliga språkbehandling). I många länder har även fåglars namn bytts ut, ibland ”beroende på att systematiken har ändrats i exempelvis familjeträden” (Natursidan.se) men även för att en mängd gamla namn bedöms som rasistiska. Det här gäller mer än växter och fåglar, förstår man.

Många har nog häpnat över mängden nya beteckningar inom HBTQ-med-flera-gruppen. På RFSL:s hemsida ligger en begreppsordlista för den som går vilse bland orden inom denna grupp och där ges: ” beskrivningar av en rad olika begrepp krig hbtqi, identiteter och de normer som finns i vårt samhälle”. Och har många problem med att få omgivningen att förstå den egna identitetsuppfattningen kan även omgivningen själv få svårt att, exempelvis, använda rätt pronomen för personerna i fråga.

Som jag förstått finns nu följande personliga pronomen: hon, han, hen, den, det och även ”de/dem”, där de senare används om en person och har importerats från engelska ”they/them” som i sin tur, om jag begripit saken, ska ha en neutral innebörd likt ”hen”. För de flesta svenskar signalerar ”de/dem” dock plural. Tycker någon att det i denna sbråkblogg allt oftare står fraser av typen ”om jag nu fattat rätt”, har denne, denna, hon, han, hen, den, det, de, dom helt rätt. Inget blir enkelt i en mångfacetterad värld.

En ros är en ros är en ros, men kan detsamma sägas om en get?

Vid sidan av de anglicismer som flödar i största allmänhet, finns de som nämndes i går: förkortningar av engelska fraser och som kanske, än så länge, mest används i ungdomars sociala medier. I en av alla pratshower i P1 togs en långt ivägdriven s k akronym upp: ”goat”. Det är i och för sig engelska för ”get”, men skrevs inledningsvis G.O.A.T. Men det blir ju jobbigt med alla punkter och versaler så om jag nu fattar rätt skrivs det som den engelska geten.

Men vad betyder det då, kan man undra och här börjar det som sagt dra iväg. Det står för ”greatest of all time”, vad en svensk tönt skulle kunna kalla ”superbäst” eller liknande i sina värstaste superlativaste ansträngningar. Det slutar inte här. Ibland skickar personen som vill meddela att något är oerhört bra en e-moji som föreställer en get. Här skulle många svenskar få problem eftersom förkortningen måste utläsas ”goat”.

Bildade mig lite vidare i detta (via Google) och fann även ”bae”, som står för ”before anyone else”. Sålunda betyder ”hon är min bae” alltså att hon är kärleken framför alla andra. Jajamensan, så är det med den saken. Dessutom finns "bae" upptaget i den stora amerikanska ordboken Merriam-Webster. Man får vänja sig. Men fan vet vad det är man ska vänja sig vid. Hieroglyferna rycker närmare!

Annars rör det på sig rejält i benämningsleden. Med det avses vad saker heter, FÅR heta, BÖR heta, vad människor kallar sig (det gäller både egennamn och pronomen). Mer om det hyperaktuella ämnet i morgon.

Den ryska kvinnan på tyska är "die Russin", även om det låter kul

Lamenterandet fortsätter. Förresten, kollade detta fina gamla ord, lamentera, i KB:s dagstidningsdatabas och fick motsatta resultatet mot dem man får för ”de facto” och ”specifik”. Under 1900-talets början fanns en hög stapel för ”lamentera” medan användandet gått ner rejält i dag. Synd, det är en användbar glosa för oss som klagar och har oss. Enligt SAOB har den latinsk bakgrund, finns på tyska, lamentieren, och engelska, lament, och hör alltså inte till de "falska vänner" man talar om vad gäller språk.
    

Wikipedia har långa listor på dessa, för engelska är ett par exempel kinky-kinkig, neck-nacke, tagged-taggad. För tyska finns ledig-ledig, Russin-russin, spotten-spotta.

Fler liknande inom andra språk kontra svenska finns på ”Lista över falska vänner” (Wikipedia).

Lamentera är inte längre vanligt, men ett bra ord. Såna bör man inte använda om man vänder sig till en allmänhet, har jag hört under årens lopp. Detta uttalande går milt sagt stick i stäv med det som sker i dag, nämligen att ett annat språkbruk – som ännu mer ”utestänger” stora grupper – föredras. Det språkbruket handlar denna blogg om, huvudsakligen.

Men jag är inte den som är den utan slår upp vad jag inte förstår av nutidslingot. Från äldre hör jag en samordnad klagan (lamentation…) om ungdomars ”sms-språk” och ”förkortningar”. Bl a skriver många ”oxå” och tjänar en halv sekund av sin dyrbara tid. En ung släkting svarade mig på ett sms med bokstäverna ”ofc”.

Eftersom jag känner till en del av nya uttryck föreslog jag ”oh, fucking cool”. Där högg man i sten, det var en förkortning av ”of course” som på svenska har många synonymer: "naturligtvis, självklart, givetvis". Jag googlade givetvis (ofc) dessa bokstäver och vet nu alltså vad de står för. Men jag har ännu inte nått den störtballa ålder då jag på allvar anammar dem.

Om föräldrar eller mor- och farföräldrar lagt sig till med ens ungdomsslang hade man fått dåndimpen. Nu sker just det, och äldres snabba "medverkan" påskyndar modersmålets uttåg.

Hur det är att vantrivas i en medievärld som vill så mycket "gott"

Det är inte mediernas fel, det är det stora internetets (ja, jag skämtar), typ (och där kom ett skämt till). Att det barkar åt skogen. Eller ska det kallas digitala revolutionen, framsteg och utveckling? Den som invänder mot ”framgångar” och ”teknikutveckling” får fan. Och visst, en del av oss bakåtsträvare vill ha varmvatten och bra kollektivtrafik, jodå.

Synd bara att framstegsvägarna ska ha parallella stigar som går bakåt – och då menas inte historien, utan förstörelsen av andra värden än de som genererar (vilket fult ord!) pengar. En äldre kan känna som om den trampar kring i ett Pompeji av ruiner (snodd versrad).

Jag prenumererar än på en stor drake, än på en annan. Och det finns visst intressanta artiklar och braiga skribenter, men det är ändå sorgligt att även mängder av annat får plats, särskilt i webbtidningar. Klart det går att bläddra/scrolla förbi, men något stort och monstruöst känns störande: skvaller, en gigantisk nöjesbevakning (för att locka unga, brukar det heta) m m man slapp i dagspress förr. Hur dessa tidningar ens kan få för sig att berätta om nordamerikanska skådisar som stämmer varann, etc, etc, är en fråga.

SvD har stått i skottgluggen (min) en tid, nu blir det DN som måste ducka och förbättra sig! Som sagt, ingen särskild kan utpekas, det är samma skit i krukan som i locket (jag har uttrycket från en skolkamrats far, Tyko). Och DN har nån vecka in på prenumerationen börjat som god representant för dessa mediers själlöshet samt strömlinjeformare. I ett mejl till mig lyder ämnesordet: ”Mer av det som intresserar dig mest”

Och jag startar dialogen de sällan får höra (utom ibland, och deras svar är förutsägbara):

Ni ska skita i vad som intresserar mig mest. Gör gärna en tidning med självförtroende, presentera en världsbild som är politiskt styrd åt nåt håll man förstår. Jag föreslår också ett och samma pris för alla, möjligen (samma) rabatt för ungdomar och pensionärer. Nu är det mera mattbasar i Orienten över prissättningen. Använd gärna ett språk så många som möjligt begriper och ha rubriker som inte tvingar en att gissa artiklars innehåll. Mer som tidningar var förr, ni vet. 

Nej, DN berättar i sitt mejl att med 

appen kan du enkelt spara artiklar, bevaka ämnen du är intresserad av och klicka i favoritskribenter du vill följa. Missa inte heller att prenumerera på några av alla våra nyhetsbrev. Nedan kan du läsa om och börja prenumerera på flera av de mest populära

Det här kommer kanske som en överraskning: jag skiter i vad andra läser. Men det en sån som jag vill ha är gånget, det har tackat för sig och visslande gått upp i rök.