Detta kan vara ett tecken: han har ofta ett paraply han fäller upp

I går citerades en nöjeskrönikör angående det tema även jag sysslat med ett par dar: den stora konsten att vara allvarlig och blygsam. Krönikören sa: "Sådana här trender är inte menade att vara för alltid, och när vuxenvärlden börjar få tag i skämtet är det över".
Först en sbråkanmärkning: ”är inte menade att vara för alltid” heter på engelska ”are not meant to be forever”. Tänk så nära våra språk ändå är! Men okidoki, låt oss kalla det skämt då, detta snack om sådant som handlar om mänsklighetens mest basala och självklara talanger.

Men nu är det på det viset att demure-försöket att lyfta ett Inget till metafysiska höjder redan gjorts på bra mycket subtilare och miljoner gånger mer finstämt vis. Kanske finns ännu äldre humorister i genren, men dem som här ska nämnas är fransmannen Alfred Jarry (1873–1907) som lanserade ”en egen vetenskap, patafysiken, läran om undantagen eller de inbillade lösningarnas vetenskap” (Wikipedia).

Hos oss togs patafysiken upp av bl a Claes Hylinger (f 1943) som ”är huvudlärare i vestrogotisk patafysik vid Vestrogotiska Patafysiska Instituet i Sverige samt det franska Collège de Pataphysique, och har översatt författare med patafysisk anknytning till svenska”. (Wikipedia, igen. Vad gäller de knepiga begreppen: slå upp!) Nu är det åter dags för ett långt citat, denna gång ur C Hylingers bok ”Det hemliga sällskapet” (1986) där romanens jag heter Knut):

(Ett halvår senare möts de igen på samma plats. Den lille bredaxlade mannen avslöjar nu att det finns ett hemligt sällskap och berättar i korthet för Knut om andan i sällskapet.)

Bild Craig Whitehead, Unsplash

 -Har ni några särskilda kännetecken, frågade jag. 

-Javisst, vi säger 'goddag' när vi hälsar.
-Men det gör väl alla andra också?
-Just det. Men detta är inget bra ställe att prata på. Får jag bjuda er till en lunch på måndag med några av sällskapets medlemmar?
Och han nämnde en restaurang på vänstra stranden.
Han var på väg ut, så jag skyndade mig att kasta på mig min rock och göra honom sällskap nedför trappan.
-Men hur känner man igen en medlem av det hemliga sällskapet?
-Tja, om det regnar till exempel, så ska ni se att han ofta har ett paraply som han fäller upp, eller också tar han på sig en regnrock.
-Men det gör ju alla andra också!
-Ja, sällskapet är mycket svårt att upptäcka - och samtidigt mycket lätt, som ni förstår.

Vad skrev jag nyss? Jo, om något som lyfts ”till metafysiska höjder”.