fredag 9 augusti 2024

Varför tjata på barnen att de ska läsa när vuxna sabbar språket?

Har läsaren av dessa rader något som helst intresse av vad som sker med språket: leta då fram en Aftonbladsartikel med rubriken ”Jag städar åt AI:n för en tredjedel av lönen”. Den har skrivits av författaren och översättaren Anna Arvidsdotter och ger en lysande samt förskräckande bild av vad som sker med vårt språk.

Informanten A mejlade mig en länk till artikeln, efter att enbart ha läst rubriken och en slags ingressrad som löd: ”Förlaget är fullt medvetna om hur uselt verktyget är”. Pinsamt, tyckte A, med ett så klantigt kongruensfel till en text om språkhantering. Själv skrattar jag ett bittert skratt: den typen av misstag märker ingen längre.

”Förlaget är medvetet”, heter det förstås, men, som sagt, kongruens är på väg ut! Den som googlar ”man är medvetna om” får många träffar. Å andra sidan kan man finna Eva Mårtensson (mediespråkslärare/informationschef) om man googlar ordet ”kongruensfel”. I facktidningen Journalisten ligger en rolig krönika av henne (2007) och där skriver hon att det stör henne

alldeles förskräckligt när adjektivböjning och pronomen inte stämmer överens med det substantiv de hör ihop med. Jag blir irriterad när jag läser uttryck som: ”Paret blev stoppade”, ”Polisen blev överraskade”, ”Personalen är oroade” och ”Laget visar att de är att räkna med”.

Jag kan lätt förstå varför det blir så. Alla de här orden rymmer innehållsmässigt flera människor, men formmässigt står de i singular. Det uppstår ett logiskt glapp mellan grammatik och betydelse, som gör att de omgivande böjningarna och syftningarna börjar slira. Att det händer i spontant talspråk – mitt eget inbegripet – har jag inga problem med. Men när fenomenet uppträder i nyhetsuppläsningar och tidningsspalter tycker jag att det skorrar falskt.

Av någon anledning har jag svårt att inta den där distanserade, avspända och förstående språkvetarattityden just när det handlar om felaktig kongruensböjning. Konstruktionerna skär i mig och får språkpolisen inom mig att famla efter batongen.

Såväl hennes medvetenhet om språkliga misstag som Anna Arvidsdotters förfärliga erfarenhet av förlagens förödande sparande på det viktigaste i sin ("deras", skulle många skriva…) verksamhet får mig att tänka på en av vår tids desperata frågor: Hur ska vi få barnen att läsa böcker? Ja, det är ingen bra idé att tvinga dem att läsa på den svenska som vi nu får oss till livs!