I en slutlig ”sammanfattning” låter roboten ungefär som dagens svenska ”språkproffs” angående den nämnda påverkan: ”Medan detta kan berika språket och skapa nya uttryckssätt, finns det också en oro för att svenskan kan förlora sin särart och vissa användningsområden”. Visst, berika, schår amor!
Till Det Berikandes tillskyndare hör chefredaktören på Språktidningen, Anders Svensson, som i en DN-språkkrönika härförleden avvisar medborgarnas känsla av att dagens journalister slarvar. Så här inleder han sin text:
Det var sämre förr. Ändå är det den motsatta känslan som genomsyrar många mejl jag får från tidningsläsare som suckar över språkfel i texterna. Uppfattningen att journalister ofta slarvar med svenskan är nästan lika förankrad i folksjälen som fredagsmys, midsommarrusk och ta-sista-biten-av-tårtan-ångest.
Därefter säger han, försiktigtvis, att ”detta är nog en myt”. Som underlag för att de klagande svenskarna har fel anför han en dansk studie där ”drygt 100 000 ord från artiklar publicerade 1999 och 2019 analyserades. Under den här perioden har antalet fel mer än halverats – från 5,5 till 2,4 fel per 1 000 ord”.
Det är inte bra att hålla på som jag gör ibland och citerar långa stycken, men när texter är så dubbeltydiga – vad göra? A S skriver även att det här danska resultatet ”inte nödvändigtvis” betyder ”att dagens journalister skriver bättre än gårdagens. En trolig förklaring är att olika typer av stavningskontroller fångar fler fel innan tidningen går i tryck”.
Här drabbas sbråkbloggaren av svår raptus, och efter de nästföljande raderna känns det troligt att det blir mer av A S i morgon. Så här fortsätter han nämligen: ”Någon liknande studie har inte gjorts i Sverige på sistone. Men när jag gör stickprov i DN från 1950-talet och framåt skönjer jag samma mönster”.
Dessa kommer att ställas mot de mönster undertecknad skönjer. Samt skönjt under lång tid.
