Jodå, det kanske är att ta i, men innan den tekniska revolutionen var människor skeptiska mot att känna sig infösta i fållor. Whatever, som svensken säger, nu var det de här olika slags kamraterna som skulle skrutineras (lägg ordet på minnet för kommande skrutinering).
Att jag kallat kompisar kompisar beror nog på ursprunglig social hemvist och den ungdomstid som i mitt fall varade förhållandevis länge. Folk med liknande uppväxt har ofta även ”polarna” som kompisar. Nåt säger att det vanligen är män som har polare, men det kan vara en fördom.
Ett annat intressant minne är att vi använde kompis för båda könen (det fanns bara två i offentligheten), medan yngre i dag pratar om sina tjej- respektive killkompisar. Och vad beträffar väninnorna kan man göra en annan intressant iakttagelse. Använder man (jag, t ex) personbeteckningar som författarinna och skådespelerska ses omgivningen rynka på näsan. Det är dock ofta samma omgivning som inte tvekar att kalla sina kompisar väninnor.
Som Sbråk tog upp nyligen är -ska och -inna bara feminina ändelser medan -are är en manlig, så det perfekta könstänkandet stöter på problem hur man än gör. Slutligen, ”kamrater” är lite svårt att uttala utan citattecken kring (såna kan höras, jodå). Kamraterna sitter antagligen i de flesta äldres huvuden som en beteckning på politiskt färgade polare. Just nu sa en man i tåget följande i sin telefon: "Jo, jag har träffat ditt fruntimmer". Om fruntimret finns mer att säga.
