Visera är ett sätt att se saken, kika ett annat, något vardagligare

Det finns ännu lite rester kvar att det gamla formella språket som (enligt denna skribent) inte låter lika larvigt som det nyformella språk som talas av viktiga nutidsmänniskor. En sådan liten rolig rest är att vissa tågvärdar – de kallades förresten konduktörer tidigare – ännu använder ordet ”visera” när de kollar biljetterna. 

Det följer förstås med jobbet och kommer kanske att användas ytterligare några år. Minst lika vanligt är att denna visiering annonseras som: ”Vi kommer snart ut och kollar era biljetter” alternativt ”vi kommer snart och kikar på era biljetter".

 

I SAOL beskrivs ”kika” vara ”vardagligt” för ”titta”. En text om ordet, skriven 1935 i SAOB, säger om uttrycket ”kika in” att det kan betyda ”titta in” (på ett kort besök) med det lite märkliga tillägget ”numera bl. ngn gg starkt vard”. Det utläses: ”numera blott någon gång starkt vardagligt”. Hur ska man toka det?

I enlighet med de två tidigare Sbråk-inläggen om att medier bör lägga sig vinn om ett anständigt språk, vill jag påstå att det är något lite störande när man hör polisens talesman efter ett hemskt brott säga: ”Vi är kvar på plats och kikar på vad som kan ha hänt”. Och jadå, det är en sträng syn, men varför inte?

Lite besynnerligt är det faktum att av de båda olika verben ”kika” det ena har grundbetydelsen ”se/titta”, och det andra är samma ord som ”kikna”. Kikhosta har ju inte precis med ”glo, se, titta” att göra. De båda orden har givetvis olika ursprung och kikhostekikandet är släkt med det ljudhärmande ”kippa”, som i kippa efter andan.