Det händer aldrig att jag ”tar en kaffe”, jag tar alltid ”en kopp kaffe” eftersom ”en kaffe” är snodd från ett annat språk, ni vet vilket. Äldre svenskar MÅSTE höra skillnaden på ”nu skulle det allt smaka gott med en kopp kaffe” och ”nu skulle det allt smaka gott med en kaffe”. Nejdå, läsaren bör lugnas nu: det här kaffandet hör inte till det värsta av det som nu sker med språket, men exemplet är ett av många som pekar i samma riktning.
Som det utmejslat sig i mitt medvetande (som VISST kan skilja sig från andras, man är väl ingen besatt egodåre, heller…) minns jag första gångerna den NYA världen började formera sig. Ett sådant tillfälle var premiären av en person som talade i nyheten mobiltelefon. Han skrek i den förhållandevis lilla luren, han var en viktig person med många möten och utlandsresor.
Kaffetillfället skedde när en avliden författare hamnat på en kvällstidnings förstasida och där hustrun sa något i stil med ”jag gick bara ut för en (kopp) kaffe”. Det var alltså just då maken avled. Minnet sviker lite grann, det kan ha varit en kopp te, och det kan alltså ha varit även ”kopp”, men vad som slog mig var rubrikens ”gick ut FÖR”, inte ”ut för att ta” eller ”hämta”.
Ofta säger folk till mig att jag överdriver den pessimistiska språkivern. Nej, så är inte fallet. Men det verkar som om många vaknar väldigt långsamt. Hur som helst skriver DN:s chefredaktör Peter Wolodarski i dag i sin tidning ”Vi lever genom svenskan. Digitaliseringen likriktar språket och riskerar att göra oss fattigare”.
Ett par dar tidigare intervjuade Malin Ullgren (i samma blaska) den klyftige israelen Yuval Noah Harari (känd för sin bok Sapiens) som varnar för AI-övertag i det nya verket Nexus.
Och han är ingen överspänd gammal kärring, precis.
