Allt fler uppvisar olika grad av dylik påverkan. Vanligt är också att man översätter sig själv till endera språket: man använder samtidigt glosor ur såväl svenska som engelska. I samband med nyheten om en nationell kommitté (Blue Shield Sweden) som ska skydda kulturarv i händelser av krig och naturkatastrofer, talade en av de sakkunniga om vikten av att i sådana lägen ”upprätthålla motståndskraft, resiliens”.
Det uttalades som resilians, vilket jag själv trodde att det hette eftersom det stavas ”resiliance*”. Vilket också var fel! Det var förstås ens franska uttal som ledde fel (nej, här kans ingen franska…) Engelska "resilience", lär ursprungligen betyda ”elasticitet”. I min gamla engelsk-svenska ordbok ges även varianten ”återstudsande” och SAOL har ”förmåga att återhämta sig”. Återigen har en konkret betydelse (”som en boll kommer jag tillbaks till dig”, som M A Numminenen sjunger i sin hitlåt) trätt över gränsen till det bildliga språklandet.
Det blir tröttsamt med alla dessa exempel, imorgon ska det handla om svenska svenskars svårigheter med den vanliga del av modersmålet som är äldre än tjugo år eller så.
* Slutar f ö inte fler engelska ord på -ance än -ence?
