För detta är en hjärnornas maktkamp! Redaktören angriper på sitt infama vis en grupp människor som på sätt och vis är mina systrar och bröder i tanken. Fast ändå inte. Snårigt? Näråvars. Ständigt kallas människor i denna grupp ”språkpoliser”. Ett mig förhatligt ord.
Men detta slags ”poliser” är en synnerligen icke-homogen grupp. Det är ibland svårt att ansluta sig till de här gammelsnutarna som häktat upp sig på "före-innan, de-dem-dom, starta upp" och ett relativt litet antal ord/fraser som ändrats på senare decennier. Därmed inte sagt att de har fel, därmed inte sagt att de inte har min åtminstone halvfulla respekt.
Men såna som lite halvstöddigt vänder sig mot vad de oavbrutet gillar att kalla språkpoliser är störande och stötande. Icke-poliserna beter sig ungefär lika envetet! I sin DN-spalt använder redaktören lite snedflinande det dammiga ordet ”språkpolis” inte mindre än sex gånger. Och i vilket syfte? Jo, för att på ett skojsigt vis argumentera mot de nämnda antagonister som klagar över hur orden ”formula” och ”formulering” (hos hårschampo bl a) används. Ja, där ser man: den grupp man själv delvis tillhör har tydligen förgreningar ut i kemins tassemarker.
Redaktören och jag känner uppenbarligen inte samma slags språksnutar. Själv har jag inte ens på långt håll hört någon prata om schampoingredienser. Det kan vara så vi språkbesatta fungerar: drar för långa och många växlar på för få bevis för våra smarta slutsatser.
