Samtidigt som SAOL (och SO) tog med substantivet, stoppades även verbet in: ”approchera”. Det stavas väl i enlighet med någon stavningsregel, men lika lätt som engelsktalande får vi det inte. Man kunde lika gärna underlätta för dem med stavningsproblem och slå till med ”approacha” om man nu prompt ska dra in drösvis med engelska ord i svenska ordböcker.
Substantivet, det utländska, kan i vårt språk sägas som ”närmande” (samt de äldre annalkande, hänvändelse) och i sin bildliga form heta ”inställning, grepp, sätt att se”, m fl. Verbet har likaså ett flertal synonymer på svenska: ”nalkas, närma sig, komma nära, vända sig till, m fl.
Man har förstås ett svagt psyke: det går aldrig att komma över varför ord från andra språk ska in och tränga ut fullt fungerande svenska ord. Och med svenska menar jag såna som använts ganska långt bakåt och ännu är vanliga.
Letar man i den äldre och mer omfattande SAOB leds man för substantivet ”approch” till ett med stavningen ”approsch”. Året när artikeln för ordet skrevs, 1901, beskrevs det som "föga brukligt", men användes f a på 1800-talet, då främst med militär innebörd (”framryckning”).
Verbet ”approschera” (approchera) sägs också vara ”föga brukligt" 1901. Det betyder ”nalkas, närma sig” och är belagt från 1600-talets slut och ett par hundra år framåt. Det kom troligen in med franskans dåtida inflytande på svenskan.
Det är egentligen komiskt att många ord med rötter i latin ramlade in i svenskan – ofta och förstås med hjälp av högre makter, höll jag på att säga, men menar högre klasser. Nu strömmar åter en massa latin in, men detta inflöde är mer demokratiskt, det sköts av adel, präster, borgare, bönder och resten av oss. Till morgondagen finns mer på min to-do-lista.
