Så fort något nytt och okänt uppträder (pratar endast om språket, som sagt) kan det bli kul. En journalist som recenserade en av de miljarder (andra gången ordet används, jag vet) serier som strömmas och konsumeras till vansinne, kallade just den serien ”kackig”.
Vaba? Kackig? Att kalla något ”kackigt” var mig obekant, även om man lätt föreställer sig åt vilket håll betydelsen ligger. De tre stora svenska ordböckerna har inte med adjektivet alls. Wiktionary, däremot, säger att det är vardagligt och betyder dålig, usel, och kortfattat tillägger ”etymologi: kacka”. Man trycker på detta ”etymologiska” ord och får en smålustig förklaring:
(vardagligt, något barnsligt) göra sig av med avföring
Mamma, jag måste kacka.
Fraser: kacka i eget bo
SAOL och SO säger att verbet ”kacka” är ålderdomligt och betyder ”ha avföring”. SAOB, vars artikel om ordet är från 1935, skriver ”(numera bl. arkaiserande o. skämts.; se dock a) göra sitt tarv, träcka”. Om man är rätt underrättad brukar ”träck” ännu användas om djurbajs, kanske särskilt fågeldito.
Lustigt nog skriver SAOL och SO att även ”bajsa” betyder ”ha avföring”, samma synonym som gavs för ”kacka”. Det tycks däremot inte finnas ett ord för själva företeelsen som inte är det halvfula ”skita”, eller det barnsliga ”bajsa”.
Den som legat på sjukhus har lärt sig det finare (och konstigare) som sköterskor kan undra: om man ”skött magen”? Åt äldre ställs frågan ofta (eller var det förr?): ”Har vi skött magen”. Då blir man lätt osäker eftersom man inte vet vilka ”vi” som menas. Äsch, nu glömde jag överdriften ”miljarder”. Den får avhandlas i morrn.
