Den enorma gulligheten till trots – hjälper den i en brutalare värld?

Bild:Mauyr Gaia, Unsplash

För länge sen, tre-fyra decennier, kanske, fanns det gratistidningar på tåg, bussar m fl ställen. Man förutsåg ännu inte papperstidningens snara och plågsamma hädanfärd. Gratistidningarna var inga under av saklighet, etik och moral, utan en mer braskande variant än kvällspressen.

Mycket vatten har flutit under broarna sen den tiden, flodmassor. Det är att göra sig löjlig om man påstår att fler medier då ändå var anständigare än dagens. Jag ska nu göra mig lite löjlig. I ett samtal med purunga journalister (det kan ha varit på 90-talets början) var vi några som undrade varför man plötsligt måste skriva så detaljerat – och mycket – om vidriga saker.

Ungdomarna flinade och sa att vi var rädda för verkligheten. Vi gamlingar (kanske 45 då) förstod inte poängen med att gräva fram mord, tortyr och  kannibalism som utövats av enskilda långt bort i Tjottahejti. En skapligt funtad människa vet att det sker mängder av hemskheter överallt på jorden i denna sekund.

De unga vidhöll att vi var rädda för hur livet ser ut. På den tiden jobbade vi medelålders på en lokaltidning där man ännu upprätthöll regler om anständighet, respekt, känsla för integritet samt sånt även fan och hans moster stod för. Då.

Nu är det annat. Snaskigt ska det vara – eller det som med nutidens ord kallas explicit och grafiskt. Om det så gäller våld eller sex (denna ytterst privata syssla) så ska det ut, ut, ut över mänskligheten. Det här pågår i det som kallas information, i alla slags medier, eller den kanske ännu större verksamhet som heter "underhållning".

Det finns många ställen som skulle tjäna på lite överhållning: ”roliga” tv-program, filmer, serier,  kultursidor och liknande. Men för att nu ta det enkla begreppet ”anständighet”. Eller ”stil” och ”respekt”. Såg någon av oss tidningsarbetare att en sida låg färdig och ett reportage om en katastrof råkat hamna bredvid en annons för en skojig skratt-show, larmades ansvarig redaktör. Sidan gjordes om.

Nyss såg jag en artikel i en av våra stora blaskor där rubriken löd: Vittne till explosionerna: ”Såg ögon som trängt ur sina hålor”. Till texten var fogat en privat bild på vittnet. I vår tid används ofta ett sådant förfarandet och just denna bild visade en glatt leende person. Ingen skugga ska falla på vittnet, men något känns fel.

Fingertoppskänsligheten från förr existerar inte längre. Förmodligen har världens alla människor förlorat det inkännande (empatiska, säger de själva, förstås) beteende som satt ristat i mångas ryggmärg. Tiden har gjort våra sinnen brutala, hur många hjärtan folk än formar med sina händer, hur mycket de än vaggar i takt och sveper tändare eller mobiler i luften till några gulliga låtar om "tjäääärlek". Usch.