Men sen finns uttryck som ”kommer an på” och annat med ”an”. Det hoppar vi över i dag. Liksom ”ankommen” som betyder skämd, rutten, möglig. Däremot ingår i Sbråks samlingar några ytterligare s k fast sammansatta verb som man börjar skratta när man hör. Varför är det så? Jo, för att åter vända sig till den lysande och klara Monica Åikäs som är språkvårdare på Institutet för de inhemska språken (Finlands språkvård).
Först förklaringen:
Verb som framställa och tillfoga brukar kallas fast sammansatta, medan motsvarigheterna ställa fram och foga till kallas löst sammansatta.
Och så de goda råden:
I många fall har fasta sammansättningar och motsvarande lösa sammansättningar mer eller mindre samma betydelse. Det finns dock ofta en stilskillnad, så att fasta sammansättningar är mer formella och skriftspråkliga än de lösa. Det gäller till exempel avtorka/torka av, ifylla/fylla i, inlämna/lämna in, medta/ta med, uppvärma/värma upp, utdela/dela ut. Språkvården brukar rekommendera att lösa sammansättningar av sådana verb ska användas i vanlig sakprosa för att texten ska bli ledigare.
Det här brukar folk i allmänhet känna av: det låter uppstyltat/komiskt när man i vardagsspråk säger ”skolbarnen efterfrågar annan mat”. I den meningen blir inte heller ”frågar efter” så bra. ”Önskar sig” vore bättre, och i vissa fall kan ”be om” ersätta detta nya, underliga ”efterfråga”.
Döm då om ens förvåning när man inom loppet av några dagar hör en person säga att hon/han ska ”tillskapa” något. Och sedan en som frågar sig ”vem som avföljer vem i sociala medier”. Slutligen en tredje som vill ”tillskriva någon”.
Den första, som tänker ”tillskapa” vad-det-nu-var: det finns ju inget som heter ”skapa till”. Tänk er en skulptör som ”skapar till” ett föremål! Lika illa går det med ”avföljer”. Skulle någon komma på idén att säga ”jag följer av henne på TikTok”. Däremot kan den som vill ”tillskriva” en person helt enkelt ”skriva till” den. Men det låter väl för simpelt.
