Mer sur än bitter tar man itu med allt som kommer med ett pris

Man behöver inte gräva djupt i sitt arkeologiska jobb med att borsta fram objekt ur språkski(k)ten. När jag passerade den radio som står och går (mer än man själv gör, stå och gå är a och o för hälsan) hördes just den reporter som i går pratade om svängstater. I dag talade hon om något svenskt alternativ till begreppet, men sa sig vilja fortsätta säga svängstater eftersom det låter lite roligt.

Så kan man också se saken och inte sitta här som en gammal bitter språkväktare. Apropå bitter: det ordet tycks gå mot en mycket mildare och mesigare variant av sig själv. ”Bitter” har i min vokabulär hört till de glosor som haft känslomässigt starka innehåll. Det kan läggas till ”kränka, hata, hota, förnedra” och en del annat som idag flyger runt som vardagliga ord i den kärvare mänskliga atmosfären.

Åsikten om ”bitter” grundar sig i att en del yngre människor använt det som en synonym till sur. Sitter man bara och klagar i största allmänhet och låter irriterad kan det hända att ungdomar i ens närhet säger: ” Vad du låter bitter!” Å andra sidan klagade en annan ungdom över att ha missat ett tåg och fått vänta ett par timmar på nästa: ”Jag blev så bitter!” Vi lägger olika betydelser i det ordet, den saken är säker.

”Sur” är rätt beskrivning på vad ett knasanvänt verb som ”komma” kan göra en. Eller rättare sagt är det ”come” det gäller. Ska inte dra exemplen ”när det kommer till” och "tröjan kommer i blått och grönt”, ty det har skett ofta nog. Nej, här har vi en ny tävlande i ”kommer-genren”: Allt som ”kommer med ett pris”. D v s ”it comes with a price”, för att tala vårt nya huvudspråk.

Om reportern ovan tycker svängstater är ett kul ord, ska här återges något ännu roligare i språkväg. I en dokumentär om flygande tefat sa filmaren/journalisten: ”Att dedikera sig i ufon kommer med ett pris”. Här sitter man och minns en gammal svenska där det gick att säga att något ”kostar på” (med betoning på ”på”, ett s k partikelverb). Det har nog även gått att säga ”det här intresset kostar mig mycket” – även om inte enbart det rent pekuniära avsetts.

Men att något ”kommer med ett pris” – där har vi en hel och lånad fras snodd ur engelskan utan ett uns av skamkänslor. Googla och bli varse hur etablerat det är! Eller kolla i KB:s dagstidningsdatabas – från ingenstans dök det upp och bidrog till vad många språkvetare kallar naturliga språkförändringar. Bitter? Joråvars. Och förresten är "dedikerad i" varken engelska eller svenska.

Ambitionen är att enbart konstatera, inte klaga, men lyckas detta?

Det ska bli intressant att se hur undertecknad klarar av det perspektivbyte som gårdagens inlägg handlade om. Hädanefter ska jag ju se mig som fornminnestecknare, eller utgrävare, eventuellt. Ilskan över sakernas tillstånd måste mildras: när man inser hur inibänken mycket som avlägsnats ur det språk som var vårt gemensamma fram till för några decennier sen är det nära att man tappar det!

Som väl de flesta erfarit betyder numera ”tappa det”, från engelska lose it, ”tappa/förlora förståndet, bli galen/knäpp i skallen, få fnatt/spatt/nippran/snurren/spader”. Säkert finns fler synonymer till det konstiga ”tappa det”, som är en idiomatisk fras på engelska. Hur många gånger har jag skrivit ”idiomatisk”? Ordets bokstäver är snart utnötta på tangentbordet.

 
Från utgrävningsplatsen: En journalist som rapporterar från USA säger att ”båda kandidaterna crisscrossar genom hela USA, genom de här svängstaterna”. Långt ner i det djupa svenska lagret ligger frasen ”kors och tvärs”. Till och med ”härs och tvärs”, tycks beskriva den rörelsen. Svängstater, då? De verkar närmast vara "vågmästarstater". Jag säger bara "swing states".

En kollega till nyss nämnda reporter sa att ”man skulle kunna flippa delstaten New York”. Under tidigare dagar var ”flippa” (jag gräver…) ungefär samma sak som ”tappa det”, i alla fall var det betydelsen av ”flippa ut”. Ett sökandet efter en nutida variant kan ge ”spegelvända” eller ”volta”. Och översättningar av ”flip states” säger ”vända stater”.

Nu ska konstateras att den som skriver dessa rader inte är lika besatt av USA-valet som av det egna modersmålet. Vore så fallet skulle väl inte ”flippa” vara ett problem. Antagligen är det svårt att kräva svensk exakthet av reportrar som till stor del använder engelska som arbetsspråk. Men likafullt är de svenskar som ska rapportera till landsmän.

Även om beslutet (mitt) från i går var att enbart gräva, så smyger sig tankar in om att det förväntas väldigt mycket av svensktalande vad gäller att förstå mediernas språk. Det känns som ett demokratiproblem, men nu överdriver jag väl ändå?

Följ framväxten av en fornminnestecknare som ger upp samtiden

Denna blogg måste främst ses som ett bloggarens resonerande med sig själv. Naturligtvis (upprepar: NATURLIGTVIS) kan inte andra bry sig så ini helskotta mycket om språkgrejs, det är förståeligt. Den egna gamla sysslan, korrekturläsarens, la givetvis grunden till denna besatthet ("intresse" är nog ett alltför svagt ord) kring, framför allt, modersmålet.

Det tycks hur som helst tydligt hur lite språkbehandling betyder för moderna människor. Den nonchalansen, det ointresset, skrämmer mer än hur folk faktiskt talar och skriver. Det som sker här och nu (guuuud vad tjatigt det uttrycket är! Liksom där och då!) är bara någon som skriver om ett språk som funnits och nu dör sotdöden. Det gäller f ö antagligen hela världens språk.

Sotdöd, tänker man (jag) först, är det förresten ett bra ordval? Och hade det inte med lungsot att göra, funderar den vidare som har sitt ursprung i en annan tid och värld. Men just den här världen svarar lugnande via Wikipedia, som dock påminner om att artikeln om ”sotdöd” behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. 

Så pass mycket får vi dock veta, att ”sotdöd (eller dö i sotsäng) betyder ungefär död på grund av sjukdom”. För av ordets två delar betyder ”sot” detsamma som sjukdom (där kom lungsoten). ”Död” betyder att sjukdomen leder till döden (ja, det var en tydlig upplysning). W fortsätter:

Rökstenen. Bengt Olof Åradsson, Wikipedia

Sotdöd kunde även betyda att någon dog av svaghet, oftast i samband med hög ålder. Enligt asatron kom de som dött sotdöden till Hel medan de som dog i strid kom till Valhall. Numera används ordet sotdöd som metafor om institutioner, företag och diverse företeelser som tynar bort.

”Företeelser som tynar bort”, var det. Är det nåt som tynar bort så är det språken. Ska man sluta rya om samtiden? Och istället kalla sig historieskrivare? Som har synonymen ”hävdatecknare”? I SAOB ges för ordet ”hävd” bl a, och dessutom, betydelser som ”fornminne, fornminnesmärke”.

Fornminnestecknare får det bli, en som anammar den moderna tolkningen av Rökstenens budskap som lär handla om ” hur skriften ger oss möjlighet att bevara minnet av våra döda” (säger en källa, det finns fler...).

Sbråk ska bevara minnet av ett språk. Och hör sen.

En tur förbi datasystemfel och någon gletscher leder till glassen

Se gårdagens inlägg. Glitch. Sa programledaren att det uppstått i datasystemet. Man kan se på den saken på två sätt: 1) Folkbildningsvarianten. Det beskrivs exakt vad som hänt, en glitch är felet. 2) Nu skiter de flesta i såna ord, de inser att det betyder ”vajsing”, eller i alla fall ”fel”. Den som googlar finner att glitchen inte har svensk stavning, vilket skulle vara ”glitsch” (som inte heller finns i svenskan) men Wikipedia är ofta flerspråkig och berättar initierat:

En glitch är ett programvaru- eller maskinvarurelaterat problem som oavsiktligt uppträder i elektroniska system. Felet kommer sig av felaktigt eller bristfälligt utformad programvara eller maskinvara som ger upphov till felaktiga resultat eller signaler.

Ja, se på fanken, ett fel, alltså – för oss dödliga. Stavningen är ett litet problem, men äsch (äch?), vi har redan och sedan länge engelska lånord som match, sketch, bitch (numera etablerat, tyvärr), hotchpotch och stretch. Så in med glitch i våra ordböcker bara! Annars, och det är säkert tyskans fel, finns ett par hundra ord på -sch och ett mindre antal på -tsch. Några av dessa är ljudhärmande: kitsch, klatsch, ritsch, ratsch, rusch, vinsch, affisch, plansch, krasch.

Bland ord som slutar på -tsch har vi bl a ”gletscher”, märkligt nog närvarande i de tre ordböckerna från Svenska Akademien. Usrprunget lär vara latinska glacies, som betyder is. Glass heter Eis och ice cream på tyska och engelska, och glassen är släkt med gletschern. Sen vete 17 hur det är med adjektivet ”glatt”, som bl a kan betyda ”halt, slätt och jämnt på ytan”. Ett annat "glatt", en böjning av "glad", är en annan femma. Nu blir det ofta väldigt glatt hos dem som får glass, men då är vi ute på språkmarker som t o m ligger långt från de folketymologiska! SAOB:s förklaring till ordet folketymologi är synd att undanhålla just folket, och den lyder:

på god tro gjord, av yttre ljudlikhet föranledd folklig (icke vetenskaplig) anknytning varigenom ett ord felaktigt hänföres till ett annat ord; oftast om förändring av ett ords form (stundom av dess betydelse), förorsakad av dyl. felaktig anknytning; stundom äv. konkret, om det sålunda förändrade ordet.

Hur sexiga är skolor, hur många älvor/alver bor i datasystemen?

Kanske har varenda människa ord som den känner till, hör ofta, men aldrig använder. För egen del skulle jag aldrig på allvar säga eller skriva adjektivet ”sexig”. Utom nu, förstås, när det är under lupp. Det har konnotationer som stör en normalbegåvads hjärna. Konnotation, undrar någon kanske? Här Wikipedia:

Konnotation (av medeltidslatin connotatio med betydelsen nedskriva, antyda, ge bibetydelse åt) är den associativa bibetydelse som hör ihop med en språklig term eller enskilt ord. Ett ords konnotation är inom språkvetenskap mängden av bibetydelser som ordet syftar på inklusive associationer präglade av känslor.

Låt det räcka så. I Sbråks exempelsamling finns några citat ur den verkliga världen (nja, radio och tv…): ”Så blir boken sexig”. Exempel två: ”Jag tycker länsindelningen känns lite osexig” (båda yttrades i pratprogram). Det tredje, slutligen, handlade om att få elever söker till vissa gymnasieprogram på en skola: ” Vi kanske inte klassas som lika sexiga som…” (Skolledare, intervjuad i lokaltidning)

Förvånad åser och åhör man betydelsen (förutom den gamla pinsamma): ”bildl. spännande, intressant” (SAOL) samt SO:s uttömmande exempel: 1) en sexig kropp; sexiga under­kläder; en sexig skåde­spelare som ofta får rollen som förförare 2) ibland äv. all­mänt positivt om (andra) före­mål; en sexig sport­bil; före­taget har försökt göra sin image lite sexigare.

Nu hör det ju inte till de ord jag använder, men den vidare betydelsen, den som kallas ”all­mänt positivt om (andra) före­mål”, kom in i ordlistan (SAOL) först 2015. Bläh, typ liksom.

Annat man hör är hur modersmålstalande svenskar stoppar in ett engelskt ord i en mening och sen översätter det. Även motsatsen finns och ett vanligt svenskt ord översätts till engelska. Egentligen är det så konstigt att man inte vågar gå in i själva tankeproblemkomplexet (jaja, larvar mig förstås). I dag sa en biskop: ”…/om det finns avsikt – alltså, om det finns intent”.

I samma radioprogram uppstod en kort tystnad – allt oftare stör små eller stora fel oss numera i vår högteknologiska tillvaro – och programledaren bad om ursäkt för att det uppstått en glitch i datasystemet. Zabraker, ygritter, elrohirer och notter – man är beredd på allt, så varför inte också glitcher som ställer till det. Eller stavas den lille filuren Glitsch?

Åter adresseras förut adresserade språkproblem av knäppa slag

Grynet, en tv-personlighet från 00-talet, gjorde frasen ”ta ingen skit” känd. Den var avsedd att stärka främst flickor, och betyder det vi förr kallade ”stå på dig!” Det är en lisa att denna uppmanings dagar tycks vara förbi och att saken uttrycks och utövas på bättre sätt. Medan frasen var känd – och nästan befann sig i ”var mans mun” – sa en ung manlig bekant följande:

”Man hör ständigt det där om att inte ’ta nån skit’, men i min familj tar vi skit, vem skulle annars ta den?” Det lite småskojiga uttalandet var riktigt roligt första gången, sen gick det in i hela ”ta-ingen-skit-konkarongen, men så här i efterhand går det att småle åt. Anledningen till att en sån här urgammal (20 år!) anekdot dyker upp i ens minne har ingen förklaring. Därför: ett lappkast till nästa ämne.

Och det är inte nytt: prepositioner. Hur många gånger exempel som ”varna/förbjuda någon från något” skrivits i bloggen – det går inte att räkna. Stup i kvarten dyker de här fel-prepositionerna upp. Men det är ju jag, här och nu, som det heter, som tycker så, antalet personer med svenskar som modersmål tycker annat.

En politiker talade om något nyligen inträffat och sa att man inte "bara ska peka finger på polisen”. Spelare som man är, skulle det vara lätt att sätta en hundring på att det heter ”peka finger åt polisen”. Men  spel och dobbel i språkfrågor skulle inte göra en rik, ty i dag går det att säga lite hur som helst. Väljer gör man själv.

Näste man till rakning var en journalist, man eller kvinna (eller hen m fl), och den påstod att någon ”förlitar sig till” vad-det-nu-var. Jag har alltid ”förlitat mig på”, men har med tiden insett att det ligger ett egenmäktigt förfarande bakom valet av ”på”.

Så till det engelska inflöde som alltid får sig en skopa i denna blogg. Någon okänd med medicinsk bildning – radioprogrammet handlade om vanliga sjukdomar – sa att det inte behövs någon forskning ”som adresserar förkylningen i sig”. Ordet adresseras utvidgade betydelse, får man väl kalla det, togs in i SAOL först 2015. Den dag man "adresserar" en förkylning är det dags att skriva in sig i någon absurdistisk organisation eller rörelse.

Det blåser en vind från flydda dar, hos Strindberg stormar det*

Inte för att man är nån vidare språkhistoriker, men ändå en språkarkeolog i det något kortare bakåtperspektivet kanske. I går skrev jag ”förallandel” i texten – jag liksom kände för det, skulle en modern person kunna säga. Det krävs en liten utgrävning: finns ordet ens?

"Stormigt hav" av Strindberg 1892

Jodå, det gör det, men man hamnar mest i texter som är drygt hundra år gamla. Förutom dem sitter det ett par gamla bloggare som man själv och skramlar dit ett ”förallandel” i sina epistlar.

Det är alltid svårt att veta om ett sådant ordval hör till region, samhällsklass – ja, eller tidsålder! Och det visar sig att man är i sällskap med andra tiders författare, bland dem Strindberg, som dock delade ordet i tre, ”för allan del”, i sin novell Taklagsöl från 1906.

Det här föranledde andra bakåtblickar mot sådant folk sa i ens barndom och som kanske inte var stilmässigt comme-il-faut (som i sig självt varit lite mer stilmässigt). Man minns att en del sa ”ensammen”. Och, se! 

Det finns i SAOB, om än med tillägget ”numera blott starkt bygdemålsfärgat”. Beläggen visar att vi fortfarande rör oss i 1900-talets första decennier, och delvis pratar som de sedan länge döda.

Ett tredje uttryck som sitter i minnet är ”ijämter”. En släkting skrev en lapp till mig (50- eller 60-tal) med meddelande om att cykeln hade ställts ”ijämter källardörren”. (Minnet är en lattjo talang, ”ijämter” ligger högt upp, däremot inte vad man gjorde i går). Och, se en gång till! SAOB har ett belägg: ett brev där någon skrev om kanonkulor som ”slå neder i jämte oss”.

Betydelsen av "i jämte" (som släktingen förbättrade med ett -r) är ”intill, bredvid”, precis som i meddelandet om cykelns placering. Brevet om kanonkulorna skrevs år 1703 och den språkvind som viner runt somligas öron kan alltså ha blåst i mer än ett par hundra år.

*Effektsökeri! Strindbergs målning, också kallad "Ruskprick" (på Nationalmuseum, Stockholm), har ingen direkt koppling till texten

Dags att åter kollationera kollokationernas korrekta kombinationer

Varför använder en stelbent och ickehumoristisk person som undertecknad e-mojier? En yngre släkting har t o m kommenterat saken: ”Du som är så mycket emot emojier (haha, emo-emo), hur kommer det sig att du själv använder sådana?” Det betyder att man nått fram med sitt budskap, inget gör människor så glada som när man tjatat och sen uppträder inkonsekvent.

Fast det är bara att hålla med: Varför? De är ju egentligen ett oskick och, höll jag på att skriva, ett verk av satan. Men det är att ta i litegrann. I alla fall är det svårt att förstå vitsen med glada eller arga ansikten – jo, förresten, kanske just de är de enda man kan förstå vitsen med. I den här bloggen har de kommit till användning ett par gånger för att markera ”skämt/ironi”. Annars tror väl läsare att man är tokigare än man redan är.

Men de som sitter i värmen och trycker dit en sol-emoji, de som äter en korv och illustrerar med en korv – i dessa tusentals lägen ges ingen pardon. Men vill man underkänna språket som bärare av betydelse så förallandel! Vi lämnar bildspråket emojier och kör det som är lite vanlig dynga i bloggens skottkärra.

Kollokationer är något att alltid påminna om. Det låter värre än det är. Urban Östberg (1955–2020), tidigare citerad i Sbråk, skriver i finska språkinstitutets Språkbruk:

Åsyna vittne och rungande applåd är båda exempel på fasta fraser eller kollokationer, dvs. två eller flera ord som har en tendens att uppträda tillsammans. Kollokationerna ovan är synnerligen starka – en svensk kan med nästan hundraprocentig säkerhet förutsäga att just dessa ord kommer att kombineras.

Men det skrevs 2002 och den hundraprocentiga säkerheten är nog inte längre hundra! I åratal har svenskar sagt  ”göra åtgärder”. Likaså ”fråga frågor” och, det senaste i min samling, ”vad har det hänt för förändringar?” I min värld har förändringar brukat ”ske”. Men eftersom nyss nämnda värld upphört är det bara att stå ut. Och med det menas stå ut som i uthärda och inte ”stå ut” som i ”sticka ut” eller som man sa förr: ”märkas, synas, hävda sig, vara iögonfallande, frappant, uppseendeväckande”. Med flera, som tyvärr får skratta (😄) åt förgängelsen.

Tänk om alla finge ägna sig åt endast språkets krigföring (utan s)

Del av Paolo Ucellos "Slaget vid Romano" (ca 1456), som finns i National Gallery, London. Wikipedia  

Att-en kommer och går, ett importerat ”kommer” består! Och s-en halkar omkring. Det är en del av språkutvecklingen. Av tusentals att-lösa meningar i tidningstexter, rubriker osv är det ingen idé att ge några exempel, sådana står som spön i backen överallt. Det märkliga, vilket en och annan torde ha uppmärksammat, är att de ”att” man själv plockat bort från äldre tid delvis är tillbaka, exempelvis ”det började att blåsa”. Kanske är det som med mycket annat och att summan av alla ”att” är konstant.

Informanten M får spatt av krigsföring. Dock inte min stavningskontroll, tydligen. Med så mycket krig (apropå summan av enstaka storheter) borde åtminstone de som kallas experter veta att det heter ”krigföring”, anser M. Det är djärvt att sticka ut hakan och tala om rätt och fel i språket, det förstår man av alla förtretade språkliberalister.

Tack och lov då för andra som vågar. Se! Den som står bakom sajten Ordräknaren.se törs. Och skriver: ”Den korrekta stavningen är krigföring, det är alltså felaktigt att skriva krigsföring”. Hos byrån Språkkonsulterna får man hjälp med regler för foge-s i sammansättningar:

…om den första delen i sig är en sammansättning ska vi i de flesta fall lägga in ett foge-s. Det är därför vi förstår att skolboks-hyllan är en hylla för skolböcker medan en skol-bokhylla är en bokhylla i skolan. Det heter alltså väder-station men oväders-moln, skåp-mat men kylskåps-mat. Regeln är enkel att komma ihåg och har väldigt få undantag.

Vad var det då med verbet ”kommer” i första meningen? Jo, det är något som en del av oss (åtminstone en) tänkt nöta in i alla tusen som läser denna blogg: På engelska säger man ”when it comes to”, men på svenska ”när det gäller/handlar om/rör/är frågan om” plus flera andra synonymer i stället för det översatta ”när det kommer till”. Det finns bara ett utryck som avviker från bruket när det kommer till kommer (😉): ”När det kommer till kritan”.

Dixi.

Vissa dagar väcks frågor om såväl det oblika som det siffersatta

Här fortsätter ämnet ”Varför känner man inte längre igen sitt modersmål”. De flesta yttranden (och yttringar, haha) man är obekant med brukar komma från engelskan och de är ganska lätta att identifiera. Ett sådant dök upp i skriven form (stor dagstidning) och handlade om att någon nått ”punkten utan återvändo”.

Nu är uttrycket som vanligt knyckt samt är en engelskidiomatisk fras, ”point of no return”. Men ”återvändo” har vi förvisso i vårt land! Och man kan undra hur moderna människor med ett annat språk som ligger och lurar i bakgrunden, klarar av ett så gammalt ord som ”återvändo”.

SO ger den tydligaste förklaringen till ordet: i vissa ut­tryck möjlighet att åter­vända konkret el. abstrakt; nästan en­bart i nekande samman­hang. Man skulle alltså kunna säga ”det fanns ingen återvändo” i stället för att trassla in ”punkten” utan återvändo.

SAOB berättar att ”återvändo” ursprungligen är en "oblik" form. Det kunde man slå sig i backen på. Oblik förklaras i sin tur av Wikipedia som säger att det antingen är en samlingsbeteckning på kasus som inte är nominativ, eller namn på det icke‑nominativiska kasuset i ett system med två kasus (bortsett från vokativ, om det finns)..

Det kan den som så önskar grubbla på. Att det handlade om något kasusjox – det var det som man kunde slå sig i backen på. Men sen tog det slut, för Wikipedias förklaring är lite svår att föreställa sig för den som inte bekantat sig med så många kasus.

Dagens andra exempel är kanske icke-engelsk, men säkert mycket bekant för de flesta. För en del av oss övriga  händer det att uttryckssätt har gått en helt annan väg än dem man själv tagit. Plötsligt formas ens nylle till ett frågetecken. Så här sa nyheterna: ”Några siffersatta lönekrav kommer inte nu”.

Siffersatta? Kan tänka mig ”bestämda, uttalade, specificerade lönekrav”. Bäst att göra som alla medier säger sig göra: ”ta nyheterna djupare och ett steg längre, analysera och fördjupa”. 

Letar som en galning och hittar mängder av ”siffersatta mål, avtal, siffersatt individgaranti”. Siffersatta grejer verkar gamla, använda och invanda utan att man någonsin sett/hört dem.

Det finns även ”sifferlösa” avtal. Själv är man mållös.

På ren svenska: Toppen när tappen inte är toppen utan tôppen

Det krävs att man tänker själv. En bra och rättvis utsaga, kan mången mänska tycka, för i vårt samhälle måste man tänka själv. Även om det är lätt att instämma, måste samtidigt sägas att det ofta är lättare sagt än gjort. Bland de egna generationskamraterna diskuteras emellanåt huruvida man blivit dummare i huvet*, dement, eller om det, phula tanke, är så att omvärlden blivit mindre klar i sin skalle.

I dag inträffade dock en rolig form av språkförbistring. Låt oss strunta i vad det handlade om och bara läsa (lyssna) till följande mening som yttrades i ett av radions nyhetsprogram: ”Vi har inte sett tappen av konsekvenserna”. (Det var INTE en journalist, ska för transparangsens /😄/ skull tilläggas). Jag lyssnade, häpnade, lyssnade igen, och undrade vaffanken människan sa.

Lyckligtvis fortsatte denna att tala om ”hölen” i något, alltså ”hålen”. Erfarenhetsmässigt gissar man på värmländska. Personen menade ”toppen” i stället för ”tappen” och det hela blev förståeligt, även om ”toppen av konsekvenserna” inte heller är så himlans bra heller.

Värmländska, tänker man, googlar och finner den roliga bloggen ”Swedish nomad”.  Alex Waltner som skriver den tittar, i sin egenskap av nomad, ut över hela världen och denna gång Värmland. Om han har någon egen koppling till det landskapet är svårt att få fram, inlägget heter i alla fall: ”Värmländska ord och uttryck – Stor lista för nybörjare”. Här skriver han:

Ingen annan dialekt har så mycket ”ö” i sina ord och uttal. Istället för att säga huvud, säger man Hôvve och istället för korv, säger man Kôrv. 

Jo, man minns slagdängan ”Få’nte ja en kôrv så hôppe’ ja i älva”. Gott om ”ö”, så sant. Men vad blir då essensen och/eller resultatet av det här? Jo, att det är mycket uppmuntrande med något man inte fattar och som inte har nyordsamerikanska som ursprung. Tôppen, för en gångs skull.

 

*hôvve, med cirkumflex

Predikaren har förstås rätt, inget är nytt, upprepningarna haglar

Intet nytt sker under solen, skriver Predikaren (1:9), och talar nog om ett mycket långt perspektiv, men en del av oss är så gamla att vi redan ser en hel del upprepningar. Intill leda. Så t ex diskussionerna inom medier hur man ”ska få fler unga att läsa nyheter”. UR:s Fabriken, en förhållandevis nya podd, sägs i sin presentation vara en satsning på mediakunnighet (som längre fram i texten skrivs som det mer korrekta ”mediekunnighet”).

Det senaste avsnittets rubrik lät lovande: ”Ålderskris eller anpassning? Om mediehusens jakt på den unga publiken”. Innehållet blev dock det bekanta, en återkommande karbonkopia (det var här jag kom på Predikaren…). De medverkande (i lägre medelåldern) kom fram till att man måste skriva om sånt som slimmas för att intressera ungdomarna. Det gick som vanligt ut på anpassning till dödens bleka blekhet.

Vad får en lägremedelåldersgeneration att upprepa det här om och om igen? Det har väl aldrig fungerat när man försöker servera det man tror att andra vill ha. En bra jämförelse, om än lite barnslig, är talande: Om man föreställer sig hur ens reaktion skulle bli om någon frågade "Hur vill du att jag ska vara för att du ska gilla mig?" Skulle man inte springa och gömma sig då?

Redan utgångspunkten att vända sig till unga med särskilda tilltal och ämnesval är att placera sig själv på en ”bättre-vetande-nivå”. Jag känner tonåringstiden rysningar och minns ännu den sortens välvillingar. Usch. Men tänker ändå upprepa för alla som intresserar sig för tecken i tiden att lyssna på detta avsnitt. Om inte annat så för språkets skull.

Här följer ett osorterat axplock, lösryckta fraser, av hur dessa välvillingar talar. Citaten är inte totalkorrekt återgivna, men äsch: släng eder neder i detta media(e)kunnighetens välde!

Många myter har man kunnat debunka (eng ”debunk” = avslöja, s,ga sanningen om), vi jobbar mot alla målgrupper, man ska kunna känna sig representerad, vi ska göra en svensk "take" (version, variant, tolkning) på nyheten, man får se vad som flyger (blir läst), vi lyckas inte locka och paketera nyheter som de unga vill ha, de vill veta det viktigaste som händer, hur berättar vi nyheter så unga vill ta till sig dem?

Det är inte slut än:

De unga älskar det korta vertikala, i bästa fall hittar de en snygg explainer (”förklaring”, antagligen), en ung kan tänka ”jag vill inte ha de här kurerade löpen där andra bestämmer vad jag ska ta del av”, det är viktigt att ge de här teasersarna (eng ”teaser” betyder lockbete, valet av "svenskböjd" form är inte klok) och även peka mot fördjupning, nyheterna ska gå på djupet och ta saker steget längre. Om ingen vill ta del av det vi erbjuder, då är det massiv fail.

Teasersarna. Massiv fail. Tänkte skriva en slutsats här, men hittar ingen.

PS På nätet finns "massiv fail, massive fail, massivt fail". Och norrmännen verkar skriva "fejl"

För ett ord som "hjärtekrossande" är inte ursprunget svårfunnet

Bild Julia Eagle, Unsplash

Medveten om att många av de ord jag skriker om cirkulerat i minst ett decennium skriker jag vidare. Mja, enligt en varannandagsprincip: Ena dan jättearg, andra dan uppgiven och så vidare. Men ibland kan de här två känslorna samsas. Så t ex gällande det ord som användes ironiskt i förrgår: "hjärtekrossande". Alltså! Vi har under lång tid haft hjärtekrossare och hjärtekrosserskor.

Nya är däremot hjärtekrossad och hjärtekrossande som inte kräver stor etymologisk insats för att hitta ursprunget till: heartbroken/heartbreaking.

Vad de ovan nämnda hjärtekrossarna anbelangar så är innebörden enkel. Vad en svensk säger i stället för "heartbreaking" är dock knepigt. Det används ofta om att något är mycket rörande eller gripande.

(Det mer neutrala ”rörande”, som i ”åsikter rörande tv-programmet”, hör inte till detta resonemang), ”Hjärtknipande” och ”hjärtnupen” finns i svenska ordböcker, men dem kan man förstås inte använda, de är ju inte översatta från engelska.

Den dag man inte hör något alls i den här vägen är de dagar man inte sätter på radion, teven eller öppnar en tidning. Från dagens passiva radiolyssning har jag ”vi måste levla upp”. Vad gjorde vi innan vi levlade upp? Växlade upp, kanske?

Och så dagens UR-program Fabriken, det borde fler än jag lyssna på. Aktivt, för att få en inblick i hur mediearbetare talar. Så här presenteras just detta avsnitt:

Svenska ungdomars primära nyhetskälla är TikTok, enligt senaste rapporten från Maktbarometern. Att få unga att ta del av nyheter är en utmaning som alla mediehus står inför sedan sociala medier kom in i bilden.

För att klara av ambitionen ”skriva kortare inlägg” skjuter jag härmed upp det jag vill säga (om det programmet) i dag till morgondagen.

De problem och annat förargligt man duckar bör snarare undvikas

Gårdagens inlägg: ooooo, så långt. Det är ett problem för undertecknad. Långa och babbliga texter är trista, varför kan man inte tänka på det när man själv skriver? Å andra sidan är väl inte särskilt många särskilt intresserade av den här bloggen för att nu vara realistisk.

Men äh, man får ducka faktum. Fast egentligen: varför duckar folk saker och ting, varför duckar de inte FÖR saker och ting? Det finns ett självklart svar på den frågan: på engelska säger man bara ”duck” utan preposition. Diverse översättarsidor översätter f ö ”duck” till svenska med synonymer som ”hastigt böja sig ned, böja sig, väja undan, huka sig, dyka ned”. Dessutom anges ”undvika” som synonym till ”ducka för”.

Ducka för bollar och annat som kommer farande och hotar att träffa ens skalle – det är en sak. Men när det gäller bildliga saker man vill undvika – välj då ”undvika”! En sådan uppmaning kan man bara rikta till dem som redan har ett solitt ordförråd. Det vore kanonfinemang om de med skapligt språkbruk tänkte på det som kallas uppväxande släktet!

Barn och ungdomar som får lära sig det halvspråk som Sverige talar kan man inte lasta. Det var hjärtekrossande (skämtar, se morgondagens epistel) att höra en ungdom (i radion) berätta om sina svårigheter i skolan. Dessa tvang honom/henne/hen (SAOL m fl anser att ”hen” även är objektsform) att gå i någon slags anpassad undervisning, vilket i sig inte var dåligt.

Nej, tragiskt var hur detta barn talade. Skolformen gjorde det svårare att ”socialisera” (d v s umgås) med andra skolbarn. Dessutom sa den här unga människan: ”jag är mycket sensitiv för ljud”. I mina öron är socialisera och sensitiv (som betyder ”känslig”) exempel på det nya Sveriges språk. Det låter som byråkratprogrammatiskt reklamsnack, översatt från engelska, och det sabbar möjligheten att göra sig förstådd hos äldre generationer. Mor- och farföräldrar blir i sin tur inte heller förstådda, så konstigt som de pratar!

Kopplingen till en tveksam företeelse är denna gång "allt för nu"

Tog i går en utväg som de flesta svenskar unnar sig allt oftare: den plötsliga engelskans. Men nu gällde det ett särskilt uttryck, guilt-by-association (med eller utan bindestreck), som många känner till innebörden av, men som inte är enkel att sammanfatta kort. Wikipedia skriver:

Associationsskuld är en vanlig typ av argumentationsfel, som begås då en part påpekar en likhet mellan motpartens åsikter och ett referensobjekt (som är klandervärt) och därmed antyder att motpartens åsikter i andra frågor är klandervärda. Det kan även vara att en person eller organisation kan associeras med någon klandervärd eller något klandervärt och därför själv är klandervärd. Associationsskuld är en typ av genetisk argumentation. Motsatsen kallas associationsheder.

Man drar efter andan (genetisk argumentation?). Men den som söker finner intressanta grejer. En stor grupp professionella översättare utgör sidan ProZ.com. Där ligger en koncis översättning (upplagd av Mats Wiman): ”misstänkliggörande genom koppling till (tveksam/

brottslig företeelse)”. Man ska påminna sig att det ”där ute”, som svensken säger (efter att ha snott ”out there”), sitter mängder av hängivna översättare som sliter med det som nu slits sönder, nationalspråken. För att inte tala om världens alla minoritetsspråk.

Slut på det seriösa föreläsandet, vi övergår till de banalare (men dock!) irritationsmomenten: det ogenerade översättandet av engelskans ”for now”. Uppriktigt sagt känns det mycket märkligt att inte riksmedier skärper sig i dessa fall. Man hör dagligen och stundligen: ”Därmed lämnar vi diskussionen för nu/Så fick det bli för nu/Tack för nu/Hej för nu".

Men skiter riks- och gammelmedier i saken, så gör inte folket detsamma. Vi äger visserligen inte Finlands respekt för sina språk, men ibland är vårt språkråds Frågelådan något att ta hjälp av. Allt som oftast hamnar jag i just den när ett av alla möjliga spörsmål dyker upp.

En person ställer frågan så här: "Kan man säga det var allt för nu på svenska eller borde det vara t.ex. det var allt för i dag? Svaret lyder:

Många reagerar på det här uttrycket, som med största sannolikhet är ett översättningslån från engelskans that’s all for now. Det kan passa mer eller mindre bra i olika sammanhang, men uppfattas troligen som något vardagligt. Det är rätt naturligt att växla mellan olika uttryckssätt alltefter situation: (allt) för tillfället, för i dag, för denna gång, för den här gången, för närvarande – och ibland även för nu. Det är ovanligt att prepositioner (som för) får styra adverb (som nu). Men det är inte unikt, jämför till exempel detta har pågått ända fram till nu.

Tyvärr halkar Frågelådan här ner i acceptansdiket genom att beskriva (i sitt sista exempel) att formuleringen ”för nu” VISST kan dyka upp på svenska. Men vad tusan: klart att det finns tillfällen när ”för nu” är rätt. Men den som ställde frågan menade ju precis det ”for now” som jag retar ihjäl mig på och som är en annan femma. Att det ska vara så känsligt alltid!

Dagens kulturbevakning är profanerande och bagatelliserande

Kulturnyheterna i SVT berättade om operan ”Giovanna d’Arco” (av Verdi) från 1845 som nu spelas i Malmö. Programledaren inleder en mening som ska beskriva verket om Jeanne d’Arc så här: ”Verdis take på Frankrikes nationalhelgon…” Nu är förstås Verdi jättedöd och har ingen chans att invända mot användandet av ”take”. Men möjligen hade han inte gillat att beskrivas med detta amerikanskklingande begrepp.

Vad det hetat på franska under Verdis tid är vi få som vet, lika lite som vad en nutida fransk människa skulle säga, men ”take” vore det knappast. Det är redan underligt att en svensk säger ”take”, särskilt som det finns fullt fungerande inhemska ord: "tolkning/ tappning/version ”.

Men en svensk tiger (mja, inte alla) och fortsätter titta. Lite senare kommer ett inslag om filmmogulen Harry Schein. Programledaren utbrister i detta: ”Att ingen gjort en biopic om Harry Schein är underligt". Wikipedia som ofta är ens enda räddning säger: Biografisk film, eller biopic (förkortning av biographical picture), är filmer som gestaltar och dramatiserar historiska eller levande personers liv.

Själv säger jag: Vad i sat—s hel—tes jä—ars (fyll i passande bokstäver) är det som händer? Många av oss är så enkla att vi skulle kunna förstå ”en film om Harry Schein” bättre än en ”biopic” om honom. Inte bara är vi enkla, vi är även förstörda av att ha fått läsa och höra om en annan slags konstyttring som förvånat oss stort: ”dickpics”. Det blir som en ordens guilt-by-association*: Biopic låter inte bra.

Ingen fredad plats. Kulturbevakningen håller ingen fana högt. Och varför skulle den det. Den (kulturen) har ju själv svällt och blivit en enda stor tingel-tangel-marknad där man blandar skit och pannkaka (som en kollega brukade säga sa).

Kulturupplevelser är numera sånt man ”bockar av” (fast man då säger ”check på den”) på sin bucketlist (se inlägg 6 oktober). Den heter inte "hinklista" hos oss (se igen 6 oktober). Dock blev häromdagen en sådan förteckning kallad ”upplevelselista”. Det gällde en kulturpersonlighet som framträtt och som är en glädje för många att ”bocka av” på upplevelselistan. Enligt en kulturskribent. (Jag ska inget skriva om månglare och tempel, jag ska bara tänka det…)

*Orkar inte banna mig för att använda uttrycket guilt-by-association. Någon dag ska jag se om det finns en vettig svensk variant.

Man kan inte annat än lyckönska Litauen till ett bra språkbeslut

”Jag tar min tid och jag skriver vidare”. Så sa årets Nobelpristagare i litteratur och det gjorde hon med all säkerhet på engelska. Flera svenska medier hade exakt den ordalydelsen. Precis som i en mängd meningar och uttryck ljuder engelskan där bakom. Den högen av just såna formuleringar växer oroande snabbt. Inte tusan har en svensk sagt ”ta din tid”!

För flera år sedan började expediter i affärer säga ”ta din tid” om man vill tänka ett tag, välja färg på ett plagg eller vad det kunde vara. Redan då började jag undra över vad man sagt innan? ”Ta god tid på dig”, kanske. Eller nåt helt annat: ”det är ingen brådska” – folk sa olika saker. Nu säger de samma sak: ”ta din tid”. På FB skrev en författare i ämnet:

Nyss skyndade sig kunden före mig att rafsa ihop påsar och varor, för min skull. Och jag ville stressa ner hen, då jag är på ett strålande humör och har tid och tålamod. ”Tag din tid”, sa jag och det hela avlöpte fint, med leenden och trevlig helg, osv. Sedan insåg jag att man oftast säger ”ta den tid du behöver” eller liknande, på svenska, och att jag nog gjorde mig skyldig till en anglicism. Jag, som normalt brukar vara mycket precis med mina formuleringar.

En politiker i forumet svarade så här: ”Ingen fara, jag har inte bråttom” skulle jag nog ha sagt. Enklare att säga än det lite stolpiga ”ta den tid du behöver”. 

Tänk så glad man kan bli av en politiker. Men så är hon i pensionsåldern också, många unga har inte samma hoppa-högt-känsla av stolpig svenska, de känner vill inte till nåt annat. Och, för sjuttifemte gången, det är inte inte deras fel, generationerna innan har brytt sig föga om att ge dem ett språk.

Det är sällan jag håller med Anders Svensson från Språktidningen, men nyligen skrev han en krönika (DN) om Litauen som gett sig attan på att man ska tala litauiska i landet. Föredömligt, kan man tycka. Svensson påminner om att man i Sverige ”från personal på restauranger, hotell och andra serviceinrättningar” allt oftare kan få höra ”sorry, I don’t speak Swedish”, när man vill nåt. Det är nog än så länge vanligast i Stockholm, men blir snart riksvitt.

I Litauen, däremot, klubbades häromveckan ”en lag som dikterar att företag från januari 2026 måste sköta all kommunikation med kunder på litauiska”, skriver Svensson. Litauen har tunga politiska skäl för att vilja stärka det egna språket. Vi har inga såna, det amerikanska inflytandet uppskattas snarare. Samt utgör tecken på att man hänger med. Ack.

De som värnar om hemmet bör även värdera det hemvävda högt

   

I går var det bara hemvärnet som fattades. "Men, va?" tänker någon, "en sån konstig sak att säga". Det var så här: En kompis sms-ade (det gör bara åldringar, enligt en ung släkting) och undrade var jag befann mig. Efter en kortare utflykt var jag, som jag svarade, ”på hemväv”.

Korrigerade det genast till ”hemväg” och efter denna upplysning svarade kompisen: ”hemvänd, verkar det som”. Tja, ingen direkt lysande konversation om man har stora pretentioner, men det räckte för att jag skulle intressera mig för hur många ord vi kan tänkas ha som börjar på ”hemvä”. Och det var då som ”hemvärnet” blev det enda som fattades i det storslagna samtalet.

Det förde (tyvärr) även tankarna till en låt som var poppis 1956 och framåt: ”En hemvävd stillsam tös” med Lill-Babs. Den sjöngs nog även in av fler kvinnliga stjärnor från den tiden: lätträknade, jämfört med dagens klämsjungande artister. Det kan man inte kalla Lill-Babs röst, men texten är jättekonstig.

Den hemvävda, stillsamma, fagra och fabulösa tösen är även begeistrad i rock’n’roll och bebop – en lite dubbel personlighet. Vad lyssnar då nutidens soft girls på, kan man undra: Det finns ju gott om manualer som visar passande kläd- och sminkval för såna damer. Jo, nånstans ligger en lista som kallas ”a chill aesthetic playlist to feel cute to”. Bäst att lämna ämnet.

Eller, rättare sagt och bättre tänkt: om nu de här softa hemmafruflickorna är hängivna sådana, kunde de väl åtminstone gå över till att producera mer sytt, stickat och broderat. Eller vävt. Många av oss har kilovis med egenproducerat och hemvävt material från tider när kvinnor la ner mycket tid på oerhört vackra saker som aldrig fick särskilt stort erkännande. Åtminstone kan väl softflickorna ta fram allt tidigare hemvävt och dekorera med.

Det börjar med det mest världsliga och slutar i ett utslocknande

Ofta blir man förtvivlad av språkförvirringen, ibland skrattar man. Som jag åt mig själv av rubriken ”Hemligaste svenska popstjärnan – i helgen fyller han Tele2”. I huvudet försiggick något som liknade en halv kortslutning: ”Han borde ju rimligtvis fylla trettiotvå”? Eller nåt annat på ”två”. Sanningen är ju den att Tele 2 ännu inte har tagit sig in så att det märks i mitt ordförråd, trots att den (idrottsplatsen/scenen) hetat så i tolv år!

Å andra sidan är det ingen idé att lägga namnet på minnet, den 1 januari byter platsen namn till det lika klatschiga 3Arena. Det här har (som det mesta) riktigt businesskommersiell bakgrund och då bör man erinra sig det bästa arenanamn som existerat: Cloetta Center i Linköping. En riktig lyckoträff, vet de som kan sin choklad.

Men just nu skrider vi från de konsumistiska storheterna till det vardagliga och/eller andliga (the sky is the limit, som jag brukar säga). Så här löd någons (ingen aning om var det förekom) mening i radion: ”Det är som ett plåster på en hektisk tillvaro”. Det är rena poesin. Eller synestesin, och något som Wikipedia förklarar så här: ”Synestesi är ett neurologiskt fenomen som innebär att två eller flera sinnen är sammankopplade”. Ungefär detsamma som gårdagens ”visuella knockout”!

En ytterligare – i sin enkelhet – förtjusande mening, är den Jonas Thente (i DN) formulerade i ett resonemang om vårt naiva förhållande till nätet och hur vi låter algoritmer äta sig in i våra hjärnor och sinnen. Vår medverkan i "det digitala", och vår aningslöshet, beskriver J T på ett snyggt och förfärligt vis: ”den sortens godtrogenhet säger mycket om mänskligheten i detta skede av utdöendet”.

För mycket punsch kan orsaka punch, vi väljer ett gammalt lånord!

Liksom i gårdagsinlägget står en kultursida för ännu ett intressant ordval, denna gång handlar det inte om teater utan dans. En recensent skriver bl a så här: ”Snarare än på tragiskt djup och konflikt satsas på visuell punch, tajt igenkänningshumor och medryckande dansskicklighet”. Alla håller inte med i följande slutsats, men nog tusan måste man kunna rätt mycket engelska för att hänga med i svenska medier?

Kanske många förstår – för andra är det inte så. Äldre har nog inte problem med punsch, med punch kan det vara sämre. Eller gör jag nu det som är avskyvärt: skriver folk på näsan? Njae, trots allt vågar jag påstå (med min bakgrund i ryggen, hehe) att punch kan låta underligt i sammanhanget: Visuell punch.

En nätkoll visar att engelska ”visual punch” är ganska rikligt förekommande. Men vad kallar man på svenska denna ”punch” som i exemplets mening betyder ”slag”? Ett ”visuellt slag” låter inte så slagkraftigt (förlåt det göteborgiga). Ett ”synligt slag” låter inte klokt, trots att ”visuell” har med ”syn” att göra. Letar man på översättningssidor som Linguee, Glosbe och bab.la får man en uppfattning om hur knepigt det kan vara att finna rätt svenskt ord för detta ”visual”.

Att i ett flertal fall ändå välja ”visuell” för ”visual” är okej till nöds, men ”visuellt slag” låter som sagt inte bra. Kanske ett ”visuellt knynävsslag” ligger närmare det recensenten vill förmedla. Detta är ett svårt fall av översättning: här möts två sinnen, syn och känsel – kanske även hörseln är med!

Det händer att man överraskar sig. Det bästa här, utan att dra in ”punch”, som dessutom (elände!) är ordet för något snarlikt ”vår” punsch (även om de smakar olika, vad man förstår), är att använda sig av ett mycket tidigt lånord från engelskan: knockout! SAOB skrev sin text om ordet 1936, men det tycks ha använts i svenska sedan tidigt 1920-tal. Vas sägs alltså om ”visuell knockout”? (Och jag föreslog ett ord från engelska!)

Sällan utdelas en guldstjärna i denna blogg full av ilska och skrik

Tillåter man (jag) sig (mig) att själv bolla runt med språkliga uttryck bör väl även andra få göra detsamma? Så är det förstås, men nu vänder jag mig inte till den stora allmänheten. Det gör förvisso många som härjar runt på sociala medier, med dem vet jag inte mycket om. Det är väl främst gammelmedierna som bör vara tydliga, liksom andra som vänder sig den stora massan.

Kanske är det njuggt att hoppa högt av ett ord som ”barskrapad”, Nej, så här är det: ordet i sig går inte att invända mot. SAOL och SO säger att det betyder ”utan till­gångar”, respektive ”som har förlorat alla sina (ekonomiska) till­gångar”. Såvitt det går att bedöma är SAOB inne på samma betydelser, även om texten från 1899 är lite svår att tyda.

En recension i en av våra största tidningar skrev om ett teaterstycke att intrycket var ”både barskrapat och pråligt på samma gång”. Ja, vem är väl jag att protestera? Men det kan inte hjälpas, konservativ som man är: tankarna på "barskrapad" handlar om ekonomi. Kan skribenten mena ”sparsmakad”? Det är ju ett återkommande ord på kultursidor.

Ekonomisnacket går vidare. Just i dag fanns en artikel (från någon byrå, en sån som återfinns i större delen av svenska tidningar som dragit ner rejält på egna medarbetare) som handlade om ved. I sista meningen tipsas om att köpa en fuktmätare för att kolla om veden är torr nog när man börjar elda. En sådan mätare kan, står det i texten, införskaffas "till en alltför stor peng".

Att en skribent glömmer ett ”inte” är inte ovanligt och som modersmålstalande svensk inser man att det fattas. Och fel kan låta roliga ibland, särskilt när man vet att tolka texten i fråga, men i princip är det inte så bra att ofta stöta på hinder i läsningen. Särskilt inte hos de medier som anser sig förmedla god journalistik. Texter bör alltså läsas igenom på redaktioner.

Guldstjärna från Wikipedia skapad av Solkoll

Men vad vore ett inlägg utan engelskgnäll? Här en gammal goding som blivit så vanlig att den inte längre är en goding utan ingår i det dagliga språket: 24/7. Varifrån det kommer vet de flesta. På svenska säger man det inte så komplicerade ”dygnet runt”. Eller ”alltid, ständigt, hela tiden”. Jag säger MORR. En guldstjärna till sajten Mediespråk för sitt:

Undvik uttryck av typen "bemanning 24/7". En lämplig motsvarighet till 24/7 är exempelvis dygnet runt, sju dagar i veckan, nonstop, utan uppehåll.

Gud give att också mediefolket läser det.

Ska man ändå pudla bör det rimligen vara med rätt sorts pudel

Man kan inget annat än pudla när större krafter än en själv talar SAOL ger följande exempel på hur verbet ”missta” (bloggen ryade om saken i förrgår) kan användas: ”​hon miss­tog honom för en annan person”. I mitt huvud skriker detta ”översatt engelska”. Jag kan ha fel, eller så har ordlistan (det händer ofta) gett upp eller accepterar saken som ”naturlig” språkförändring. Ja, vad sjutton vet en annan, som bara sitter här med sitt ålderdomliga språk och möglar. 

Här kommer storpudeln med nedlagt villebråd Wikipedia

Äsch, så trist, alltså: det är m a o dags att göra en ännu större pudel, en kungspudel*. Samma exempel ges nämligen av Svenskt språkbruk (2003), full av ”konstruktioner och fraser” och som annars inte faller i farstun för snabba moderniteter.

Besynnerligt nog är det inte första gången just det här uttrycket gäckar undertecknad. Förmodligen har det stått precis samma sak i bloggen för nåt år sen, får skylla på stela ådror och alltför raka  vindlingar i den eventuella hjärnan.

Å andra sidan (man är en envis typ ändå!) fanns i 2006 års upplaga av SAOL inte formuleringen ”missta ngn/ngt för ngn/ngt”. Där stod ”missta, äv. åld, misstaga, böjs som ta miste; missta sig: ha fel, ta miste”. I senaste SO (2021), som vanligen brukar anamma engelska uttryck och översättningslån snabbare, uppges den här misstänkt utrikiska formuleringen även innebära ”förväxla”, fas det då betecknas som ”mindre brukligt”.

Jomen, jamen, säger någon, varför detta tjat? Jo, det begås oavbrutet stora eftergifter åt ett språk som mest faller över oss i form av underhållning och – tja, varför inte ta i med det enkla ”amerikanisering”. De envisa av oss är inte säkra på att det här kommer att förenkla framtida ”globalt” kommunicerande heller. Många länder kommer att få ett påvert blandspråk, men föralldel, för en AI-värld blir det väl perfa, som jag säger lite vilt och galet (wild and crazy).

* ”Storpudeln kallas ofta populärt för kungspudel, hämtat från tyskans königspudel”, säger Wikipedia. Herregud, vi kan väl inte använda ett sånt begrepp, det är ju lånat från tyskan…

Vem är hög, vem är låg, frågan gör en galen. Kreti, pleti, pöbeln?

I går använde jag uttrycket kreti och pleti. Det gör jag ofta i tal och i skrift: det är en bra sammanfattning för ”alla, varenda kotte, hög som låg”. Men stopp och belägg! ”Hög som låg” anses nog inte passande i dag. Kanske inte heller kreti och pleti. Här måste gås till botten.

”Hög som låg” är för undertecknad en lite omständligare variant för ”allmänheten, folket, pöbeln”. Det senare används likaså i denna blogg, dock inte i med den nedsättande innebörd det haft under lång tid. Ursprunget, säger etymologin, är latinska ”populus” som betyder ”folk”.

Det tidigare nedsättande tonfall ”kreti och pleti” ansetts ha haft har försvagats. SAOL, som inte alltid är lätt att hålla med, ger enbart (2015, redan) innebörden ”blandat sällskap, vem som helst”. Frågelådan från Språkrådet är lite försiktigare och svarar på en fråga om ursprunget att det står för:

"personer av blandad, huvudsakligen lägre, social ställning”, ibland ”folket” och ibland bara ”vem som helst”. Det har i regel en nedsättande biton. Uttrycket har använts i denna betydelse åtminstone sedan 1769. Uttrycket går tillbaka på en biblisk benämning på två folkslag som ingick i konung Davids livvakt, kereteerna och peleteerna.

Det är för svårt att söka i bibliska texter efter dessa två folks karaktäristiska kynnen och lynnen, var de lurkar och skurkar? De jobbade ju som livvakter! Wikipedia håller sig också lite neutralt genom att säga att ”Kreti och pleti är en i vardagligt bruk nedsättande beteckning för ’allehanda löst folk, den breda allmänheten, vem som helst’”, för att sen lägga till det småförsåtliga ”eller som det står i Nordisk Familjebok: personer utan börd, bildning eller samhällsställning".

Det är helt säkert en gammal upplaga av Nordisk Familjebok, då, för i fjärde upplagan (1951) beskrivs uttrycket enbart avse ”vem som helst”. NF är inte lika generös vad gäller ”pöbel” som sägs betyda ”slödder, pack”. Hm. SO säger att ordet beskriver ”föraktade personer ur de lägsta samhälls­klasserna med ton­vikt på (förment) brist på moral, förfining och dylikt”.

Själv fortsätter jag använda kreti och pleti, pöbeln samt hög som låg. Vad gäller de senare är det allom bekant att det råder olika meningar om vem som är hög respektive låg. Det finns ju även personer ur de ”högsta” samhälls­klasserna som uppvisar ton­vikt på (förment) brist på moral, förfining och dylikt.

Upprepar man saker som inte finns, spelar man kanske opp dem?

Ja, hjälp oss alla milda herrar (som det f ö är ont om i dessa dagar), så konstigt allt är. Ett antal gånger har denna formulering återkommit hos kreti och pleti: ”vi har också inga/jag kan också inte”. Ursäkta en petig jäkel, bär det emot att säga ”vi har inte heller/jag kan inte heller”? Jo, det är klart det gör, talar man översatt engelska så gör man. Formuleringen kan även komma från tyskan, men av nån anledning är det svårt att tro.

Egentligen är ett av mina hatobjekt upprepningar. Kanske inte riktigt alla, men de flesta. Ett flertal traditioner och högtider hör dit. Inte min grej, som det heter. Även sånt man hör och ser i kubik: lika illa. Å andra sidan kan man upptäcka egna upprepningar och det är inte kul.

(Jag sätter därför en av dem inom parentes, hoppa gärna över! Tänker på vissa språkproffs som ännu hävdar att engelskan inte påverkar svenskan – särskilt inte vad gäller grammatik. Det är nästan så man vill säga HO HO HO, som upprepningen tomte numera utbrister. Innan dess frågade han/hon/hen/hin om det fanns några snälla barn).

Lite annat som ligger på lur (kanske även lut) är de långa översatta meningar som gör en konfunderad: Är detta svenska? Eller är det inbillning från min sida att något är översatt? Handlar allt om min egen osäkerhet? Rubrik ur tidning, ett citat av vad någon sagt i en intervju, antagligen på engelska: ”I Spanien har jag blivit misstagen för min dotters barnflicka.” Personen kan ha sagt: ”In Spain I have been mistaken for my daughter’s nanny”. Men vad sjutton vet man i förvirringens tid?

I samma tidning stod att ett förlag ”spelar ner ” fakta i samband med en författares (död sen länge) antisemitism. Jag hintade (höhöhö) i min tur faktum till en översättare jag känner som utbrast: NÄÄE! ”Play down” betyder förringa och kan därmed ges ett flertal andra varianter att uttrycka saken på. På  svenska. Spelar jag bara opp de här översättningsgrejerna?

Få har en sparka-undan-hinken-lista, men bucket-listan går hem

Det är nog bäst att dra ett varv till på uttrycket från i går: ”klickar i alla boxar”, annars är risken stor att det istället kommer ett trivialt – nej, stort – utbrott om varför det är så svårt att hitta bra skosnören nuförtiden (det senaste ”vanligen i tre ord”, skriver SAOL). De är ofta snygga och matchar skons färg, men de går upp och man måste knyta dubbelknut. Att detta får fortsätta!?

”Klickar i boxar”, sa den käcke programledaren, hittills har jag bara hört ”tickar alla boxar”. De båda måste vara synonyma uttryck. En uråldring kan få säga sitt gamla ”uppfyller alla krav/önskemål”, men ska inte räkna med att bli förstådd. ”Tick the boxes” användes först (nu fristajlar jag språkhistoriskt) om ”bocka av” och ”kryssa i” för sånt som formulär och talonger. Som svensk kan man förstås även säga att man ”bockar av” sånt man har på sin kom-ihåg-lista. Men den heter i dag ”att-göra-lista” efter ”to-do-list”.

Svenskar anammar gladeligen jättekonstiga uttryck. Ofta talar folk om sin ”bucket list”, vilket känns mycket irriterande. Att engelsktalande gör det är inte konstigt, det är en hänvisning till ”kick the bucket”, en brutal synonym för att avlida, dö. Men vi har inte sparkat bort hinken i vårt språk, så det ligger närmare till hands (stilmässigt, i alla fall) att kalla den ”kola-listan” eller ”kola-vippen-listan”. Det finns f ö hur många folkliga synonymer som helst för verbet ”dö”.

En kollega till ”klicka-i-alla-boxar-programledaren yttrade annan konstig grej: ”Du peggar upp för att jag ska tala om den!” Det går att finna ett litet antal ”pegga upp” på nätet, men de flesta ställena handlar om golf. Förstås. Men somliga använder uttrycket som programledaren: att någon ”peggar upp” för något.

På engelska finns det likaså ett antal ”peg up for” med olika innebörder. Man kan föreställa sig att pratprogramledaren menade en betydelse som ”du förbereder det här så/ du gör så/ lägger upp det så att jag ska börja tala om saken". Förstå kan man till nöds, men i svenska öron låter det märkligt. Den här personens modersmål är engelska, det måste tilläggas, men samtidigt mycket tydligt tvåspråkig, så…

För oss som inte talar eller förstår engelska till hundra procent blir det knepigt. Å andra sidan har vi marinerats så länge i det språket att vi snart får ge in (”give in”=”ge upp”).

Bloggen klickar i boxar och ropar ka-ching så det står härliga till

Som sagt: man bor i det förflutna. Det är lika svårt för unga att förstå vad äldre säger och menar, som det är för en själv att läsa av dagens vardagsprat. Ett ”okänt begrepp” nämndes i slutet av gårdagens inlägg, okänt för mig, alltså, men känt sedan länge av många.

Samma skribent som skrev om ”moshpiten” använde även ordet ”usk:or”. Slaviskt språk och nåt felslag, var min tanke. Nejdå, ”uska” togs in i SAOL för ca tio år sen och betyder ”undersköterska”. OK. Lite njuggt dock att inte ”ssk” (sjuksköterska) får vara med i ordlistan.

Det knepigamed förkortningsord, är att de inte behandlats som andra svenska glosor., fast i detta fall gör SAOL med ordet som med de flesta andra substantiv på -a: uska blir i plural uskor (som i skuta-skutor, hagga-haggor). Skribenten som nämndes igår skrev usk:or i plural och dylikt går att fastna i!

I ett sånt sökande är det lätt att stöta på Eva Sahlström som driver en ypperlig språkblogg, bl a. Hon skriver att man (vid plural av initialförkortningar) ska gå på språkkänslan för att avgöra om du ska använda pluraländelse. Och gör du det, sätt kolon mellan förkortningen och pluraländelsen: ett sms – flera sms, en cv– flera cv:n, en gps – flera gps:er.

Men det är som det är och blir som det blir. Häromsistens såg jag som plural för bostadsrättsföreningar brf:er, vilket också tycks dominera. Borde det inte vara brf:ar? Mja, det kan bara språkgudarna svara på och de lyser med sin frånvaro. Nytt ämne: 

Sa såna här ka-ching i Sverige? Bild Wikipedia

I ett eftermiddagspratprogram talas ofta ett språk som är svårt för oss som inte kan vår moshpit m fl uttryck. En av programledarna sa: ”Det är ka-ching, dom klickar i alla boxar!” Visst har man hört ka-ching ett tag nu, och vad det innebär har den här världen lärt oss, men gällande ursprunget vete tusan om en svensk skriver under på förklaringen.

Sajten Quora har en kommentar från en britt, som skriver om uttrycket att det är en imitation av en gammaldags kassa-apparat som öppnas och:”ka är tangenterna som trycks in, ching är registerklockan som ringer”. Vi använde nog inte de ljudorden, men vilka? ”Klicka i boxarna” har f ö redan dissekerats, men det kan ske igen.

Nya sysslor: somna till sjörapport eller hamna i lågintensiv moshpit

Det här är vanligen ingen tipsande blogg, men undantag sker! Apropå gårdagens inlägg om Lisa Frost, meteorolog och ovanligt tydlig uppläsare av väderleksrapporter, bör ett tips ges till dem som lider av insomningssvårigheter. Sök hos radion (eller Google) efter ”Somna till sjörapporten och lugna stråkar”.

I en första inspelning läser Lisa Frost en timme ur gamla sjörapporter som ackompanjeras av klassisk musik. I den andra läser Viktor Bergman (också meteorolog hos SMHI) under lika lång tid ur samma slags väderrapporter som likaså åtföljs av klassisk musik.

Det kan vara pretentiöst att rekommendera allt möjligt till andra personer, särskilt dem man inte känner så väl. Men äsch, här är ett till tips! Den unga författaren och skribenten, Saga Cavallin, har kanske figurerat i bloggen tidigare, då med något konstigt ord eller så. Denna gång gäller det en, som det kallas av DN, ”kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten”. Och det är bäst att gardera sig, den här är en samhällskritisk och egensinnig historia med rubriken ”Kultureliten behöver bli bättre, inte sämre, på populism”.

Inte mycket som skrivs i dagstidningar numera faller mig på läppen, även om det krävs ett par mindre ansträngningar för att förstå vad denna unga människa skriver. ”Den lågintensiva moshpiten”, hörde till ett av de knepiga begreppen i texten. Men allt förklaras i Wikipedia i denna den bästa av världar:

Mosh är en dansstil som förekommer på vissa konserter, vanligast är inom hardcore punk och metal, i området framför scenen som därför allmänt kallas "the mosh pit".

Det här området, blir förstås på svenska och i bestämd form moshpiten, vilket skulle se kul ut om det stavades fel. Men för en dansk är det helt OK, och den danska språknämnden ger ett exempel med ordet i: Han piskede og hoppede konstant rundt i takt med det evigt crowdsurfende publikum i moshpitten oppe foran scenen.

Dansk Sprognævn, berättar Wikipedia, 
är den myndighet under danska kulturministeriet som har tillsyn över danska språket. Denna språknämnd har sitt säte i Bogense och skapades 1955. Nämnden har tre huvuduppgifter: att följa språkets utveckling, att besvara frågor om danska språket och dess användning.

Ytterligare ett okänt begrepp får anstå till morgondagen. Tja, okänt och okänt: det visar sig vara använt i svenska under en längre tid. Och visst sker en snabb ökning av ordförrådet, det är lätt att inse. Men det som får stryka på foten försvinner antagligen också med samma hastighet.

Mellan ”kris” och ”kristall” fanns inget annat som var värt namnet

Risken finns att den här bloggen emellanåt kantrar och förvandlas till ett kåseri (det som ofta kallas krönika i dag) i genren ”äldre person skriver om hur det var förr och beklagar sig över vår samtid”. Det var nämligen så att en radioröst talade om dagens (denna dags) vackra väder: ”soligt och med krispig luft”.

När jag öppnade resterna av det som en gång varit en lokaltidning fanns även där en lovsång till den vackra höstens ”krispiga” luft. SO skriver så här om ordet: ”som känne­tecknas av friskhet och klarhet särsk. i fråga om väder”. I SAOB finns det inte, man hade kommit till bokstaven K på 1930-talet och då fanns ingen sån luft.

Observera! Här läggs inte all vikt vid vad som står/stått i ordböcker. Man kunde samtala även innan såna publikationer existerade. I vår mest använda ordbok, SAOL, fanns inte ”krispig” förrän 1998 och då med förklaringen ”frasig”. I de flesta utgåvorna (från 1889), fanns inget alls mellan ”kris” och ”kristall”. Ni vet redan hur glosan hamnat hos oss, jag säger bara ”crispy”.

I många decennier har man alltså gått runt i ett flertal krispiga höstväder utan att veta vad de var. Vad sa vi på den tiden? Så undrar ofta en åldring och minns vackra fraser som inte direkt var frasiga: ”känn vad luften är hög och klar!” Eller så var den bara ”frisk, härlig, underbar, skön” – tja, det är svårt att minnas.

När vi barn huttrade i den krispiga luften deklamerade min fader (eller farsan, som man sa i vår samhällsklass) med högtidlig stämma: ”Det är den vår de svage kalla höst”. Karlfeldt, i sin tur, fortsätter efter de raderna så här: Nu blommar heden röd av ljungen/och vitt av liljor älvens bröst./ Nu är den sista visan sjungen/ av sommarns kvinnligt veka röst.

Nå. Här fortsätter den sista visan sjungen av sommarns kvinnligt veka röst (mig). Förresten och apropå väder, så meddelade informanten M en åsikt om en uppläsare av väderrapporten i P1. Inte helt ordagrant, men ungefär så här lät det: ”Va' i hela #&¤!? fridens namn! Hur #&¤!! läser dom vädret? Det gick ju inte att fatta ett #&¤!? skit!

Uppläsaren hade tydligen ett jämnt och oengagerat tonfall som varken innehöll ”punkter”, pauser eller nån slags intonation. Man måste i sammanhanget sända en tacksamhetens tanke till meteorolog Lisa Frost som både heter vad hon läser och gör det med bravur.

Det är inte bara på mexikanska kaktusfält saker står och sticker ut

Många av dem (oss) som jobbade på tidningar (och säkert andra medier) för något eller några decennier sen tycker att det känns svårt att se förändringen. Det gäller antagligen alla de yrkesgrupper som fanns inom dåtida medier. Många av dessa jobb är borta ur hanteringen, ersatta av allsköns digital teknik.

Det är faktiskt dötjatigt att få höra hur löjlig man är som inte ”accepterar” förändringar: jag känner 30-åringar som saknar sin ”gamla” värld. En promenix nyligen i en välbekant stadskärna gjorde inte en gammal människa gladare! Vi hade väl inte varit där på ett par månader, kompisen och jag som skulle fika och letade efter ett kafé.

Det kunde nästan få se ut som det ville, vi tänkte ”acceptera” femtio sorters kaffe/te och fula muffins i jätteformat. Runt ett centralt och stort torg fanns inte ett fik! Allt var burgarställen (med tillägg i namnet som ”kung, bastard” eller hette ”öl och burgare”). Där fanns även sushi och tapas och fan och hans moster.

Nej, just för fans moster fanns inget, inte en vanlig kaffekopp, bulle eller fralla i sikte. På samtidens språk vill man påstå att utbudet – som sägs vara så stort – suger! Det varken sticker eller står ut. Och då var vi framme vid dagens verkliga veklagan. Rubrik ur stor blaska:      

Mexikanskt kaktusfält      Bild: Rod Waddington, Wikipedia

Svensken träffade gevärsmannen 2022: ”Han stod ut”. Rubrik ur blaska i dag: Här är fem saker som stack ut. Förlåt en åldring som saknar ett tidningsspråk med innehåll, märg och innehåll (nej, jag skrev inte fel). Att bläddra i framför allt nättidningar är som att vandra genom ett kaktusfält.

För stick- och stå-utspråket fanns tidigare en mängd synonymer: ”utmärka sig, märkas, vara iögonfallande/framträdande, synas” och andra, mer specifika (ett av dagens favoritord, för övrigt), beskrivningar av det saken gäller.  Konstigt. De utrymmesbegränsningar en papperstidning kan ha, eller hade, finns ju sällan i webbtidningar.

Och den eviga engelskan varje dag, i varje text, i varje rubrik: Trump i möte med Zelenskyj: "Han har varit igenom mycket”. Förstå detta rätt! Varje sånt här enskilt exempel verkar töntigt att kasta sig över. Jadå. Men magnituden! Det ordet passar perfekt som beskrivning av vad som sker! Om Trump varit svensk (hjälp!) hade han sagt det idiomatiskt mer välkända: "Han har gått igenom mycket". Nu översätts utan prut ”he has been through a lot”.

Sbråkbloggen hyser både skoj och allvar: vart ska man vända sig?

Snart måste nog även ens belackare förstå att man inte överdriver. Från alla medier drösar det in ord och uttryck många inte hört, inte kan innebörden av och som känns allmänt malplacerade. Och se där kanske man själv använde ett ord som inte är direkt comme-il-faut i dag. Malplacerad (från malplacé) och comme-il-faut kom från franska som påverkade svenskan en del, främst under 1700-talet. Innan dess hade tyska stått för ett rejält språkligt inflytande.

Engelska har gnagt sig in, först lite långsamt (när det började vete tusan), på senare tid explosionsartat. Det är väl en konsekvens av såväl pekuniär som mental påverkan, till stor del genom medier och/eller den s k underhållningsindustrin. Just denna enorma (”massiva”) förändring av både tal- och skriftspråk rullar på utan att särskilt många svenskar protesterar eller ens noterar faktum. Jag begriper inte att det är så.

Så här skriver en reporter på en av våra stora tidningar, ämnet är popmusik:

Hade dessa göbbars återförening genererat samma uppslutning för tio år sedan? Förmodligen. Men den hade även gett upphov till drösvis med think pieces på temat ”vita män bör veta hut”.

Numera förstår jag ”generera”, som dock inte använts på det viset i mer än högst ett par decenner. ”Göbbars” är enkelt. Däremot känns ”think pieces” som tveksam svenska. 

Översättningssajten bab.la ger ett exempel på begreppet: Tell him... you know, it's a -- it's a think-piece... och översätter det med Säg åt honom... att det är... grej att tänka på...

Och här ett citat från en sajt om det nordiska samarbetet inom LGBTI (engelsk förkortning för HBTQ m fl):

Kunskaperna och erfarenheterna debattserien ger oss sammanställs i en think piece, som kommer att användas i det fortsatta arbetet på fältet LGBTI

Man blir nästan full i skratt åt Google Translates översättning för ”think-piece” som är ”tänka-bit”, men, ja, varför inte? Diverse andra ställen förklarar tänkebiten som ”djuplodande tidningsartikel, analys” eller ”kommentar”. Tre svenska möjligheter (minst) i stället för att skriva "think-piece".

Vad göra åt en galen värld? Vad göra åt ett utsuddat modersmål? Och de stora krigen, sen? Vänder mig med ett think-piece till samtidens diktatorer och krigshetsare: Think peace!