Det blåser en vind från flydda dar, hos Strindberg stormar det*

Inte för att man är nån vidare språkhistoriker, men ändå en språkarkeolog i det något kortare bakåtperspektivet kanske. I går skrev jag ”förallandel” i texten – jag liksom kände för det, skulle en modern person kunna säga. Det krävs en liten utgrävning: finns ordet ens?

"Stormigt hav" av Strindberg 1892

Jodå, det gör det, men man hamnar mest i texter som är drygt hundra år gamla. Förutom dem sitter det ett par gamla bloggare som man själv och skramlar dit ett ”förallandel” i sina epistlar.

Det är alltid svårt att veta om ett sådant ordval hör till region, samhällsklass – ja, eller tidsålder! Och det visar sig att man är i sällskap med andra tiders författare, bland dem Strindberg, som dock delade ordet i tre, ”för allan del”, i sin novell Taklagsöl från 1906.

Det här föranledde andra bakåtblickar mot sådant folk sa i ens barndom och som kanske inte var stilmässigt comme-il-faut (som i sig självt varit lite mer stilmässigt). Man minns att en del sa ”ensammen”. Och, se! 

Det finns i SAOB, om än med tillägget ”numera blott starkt bygdemålsfärgat”. Beläggen visar att vi fortfarande rör oss i 1900-talets första decennier, och delvis pratar som de sedan länge döda.

Ett tredje uttryck som sitter i minnet är ”ijämter”. En släkting skrev en lapp till mig (50- eller 60-tal) med meddelande om att cykeln hade ställts ”ijämter källardörren”. (Minnet är en lattjo talang, ”ijämter” ligger högt upp, däremot inte vad man gjorde i går). Och, se en gång till! SAOB har ett belägg: ett brev där någon skrev om kanonkulor som ”slå neder i jämte oss”.

Betydelsen av "i jämte" (som släktingen förbättrade med ett -r) är ”intill, bredvid”, precis som i meddelandet om cykelns placering. Brevet om kanonkulorna skrevs år 1703 och den språkvind som viner runt somligas öron kan alltså ha blåst i mer än ett par hundra år.

*Effektsökeri! Strindbergs målning, också kallad "Ruskprick" (på Nationalmuseum, Stockholm), har ingen direkt koppling till texten