Det krävs att man tänker själv. En bra och rättvis utsaga, kan mången mänska tycka, för i vårt samhälle måste man tänka själv. Även om det är lätt att instämma, måste samtidigt sägas att det ofta är lättare sagt än gjort. Bland de egna generationskamraterna diskuteras emellanåt huruvida man blivit dummare i huvet*, dement, eller om det, phula tanke, är så att omvärlden blivit mindre klar i sin skalle.
I dag inträffade dock en rolig form av språkförbistring. Låt oss strunta i vad det handlade om och bara läsa (lyssna) till följande mening som yttrades i ett av radions nyhetsprogram: ”Vi har inte sett tappen av konsekvenserna”. (Det var INTE en journalist, ska för transparangsens /😄/ skull tilläggas). Jag lyssnade, häpnade, lyssnade igen, och undrade vaffanken människan sa.
Lyckligtvis fortsatte denna att tala om ”hölen” i något,
alltså ”hålen”. Erfarenhetsmässigt gissar man på värmländska. Personen menade ”toppen”
i stället för ”tappen” och det hela blev förståeligt, även om ”toppen av
konsekvenserna” inte heller är så himlans bra heller.
Värmländska, tänker man, googlar och finner den roliga bloggen ”Swedish nomad”. Alex Waltner som skriver den tittar, i sin egenskap av nomad, ut över hela världen och denna gång Värmland. Om han har någon egen koppling till det landskapet är svårt att få fram, inlägget heter i alla fall: ”Värmländska ord och uttryck – Stor lista för nybörjare”. Här skriver han:
Ingen annan dialekt har så mycket ”ö” i sina ord
och uttal. Istället för att säga huvud, säger man Hôvve och istället
för korv, säger man Kôrv.
Jo, man minns slagdängan ”Få’nte ja en kôrv så hôppe’ ja i
älva”. Gott om ”ö”, så sant. Men vad blir då essensen och/eller resultatet av det här? Jo, att det är mycket uppmuntrande med något man inte fattar och som inte har nyordsamerikanska som ursprung. Tôppen, för
en gångs skull.
*hôvve, med cirkumflex
