Men äh, man får ducka faktum. Fast egentligen: varför duckar folk saker och ting, varför duckar de inte FÖR saker och ting? Det finns ett självklart svar på den frågan: på engelska säger man bara ”duck” utan preposition. Diverse översättarsidor översätter f ö ”duck” till svenska med synonymer som ”hastigt böja sig ned, böja sig, väja undan, huka sig, dyka ned”. Dessutom anges ”undvika” som synonym till ”ducka för”.
Ducka för bollar och annat som kommer farande och hotar att träffa ens skalle – det är en sak. Men när det gäller bildliga saker man vill undvika – välj då ”undvika”! En sådan uppmaning kan man bara rikta till dem som redan har ett solitt ordförråd. Det vore kanonfinemang om de med skapligt språkbruk tänkte på det som kallas uppväxande släktet!
Barn och ungdomar som får lära sig det halvspråk som Sverige talar kan man inte lasta. Det var hjärtekrossande (skämtar, se morgondagens epistel) att höra en ungdom (i radion) berätta om sina svårigheter i skolan. Dessa tvang honom/henne/hen (SAOL m fl anser att ”hen” även är objektsform) att gå i någon slags anpassad undervisning, vilket i sig inte var dåligt.
Nej, tragiskt var hur detta barn talade. Skolformen gjorde det svårare att ”socialisera” (d v s umgås) med andra skolbarn. Dessutom sa den här unga människan: ”jag är mycket sensitiv för ljud”. I mina öron är socialisera och sensitiv (som betyder ”känslig”) exempel på det nya Sveriges språk. Det låter som byråkratprogrammatiskt reklamsnack, översatt från engelska, och det sabbar möjligheten att göra sig förstådd hos äldre generationer. Mor- och farföräldrar blir i sin tur inte heller förstådda, så konstigt som de pratar!
