måndag 14 oktober 2024

Man kan inte annat än lyckönska Litauen till ett bra språkbeslut

”Jag tar min tid och jag skriver vidare”. Så sa årets Nobelpristagare i litteratur och det gjorde hon med all säkerhet på engelska. Flera svenska medier hade exakt den ordalydelsen. Precis som i en mängd meningar och uttryck ljuder engelskan där bakom. Den högen av just såna formuleringar växer oroande snabbt. Inte tusan har en svensk sagt ”ta din tid”!

För flera år sedan började expediter i affärer säga ”ta din tid” om man vill tänka ett tag, välja färg på ett plagg eller vad det kunde vara. Redan då började jag undra över vad man sagt innan? ”Ta god tid på dig”, kanske. Eller nåt helt annat: ”det är ingen brådska” – folk sa olika saker. Nu säger de samma sak: ”ta din tid”. På FB skrev en författare i ämnet:

Nyss skyndade sig kunden före mig att rafsa ihop påsar och varor, för min skull. Och jag ville stressa ner hen, då jag är på ett strålande humör och har tid och tålamod. ”Tag din tid”, sa jag och det hela avlöpte fint, med leenden och trevlig helg, osv. Sedan insåg jag att man oftast säger ”ta den tid du behöver” eller liknande, på svenska, och att jag nog gjorde mig skyldig till en anglicism. Jag, som normalt brukar vara mycket precis med mina formuleringar.

En politiker i forumet svarade så här: ”Ingen fara, jag har inte bråttom” skulle jag nog ha sagt. Enklare att säga än det lite stolpiga ”ta den tid du behöver”. 
Tänk så glad man kan bli av en politiker. Men så är hon i pensionsåldern också, många unga har inte samma hoppa-högt-känsla av stolpig svenska, de känner vill inte till nåt annat. Och, för sjuttifemte gången, det är inte inte deras fel, generationerna innan har brytt sig föga om att ge dem ett språk.

Det är sällan jag håller med Anders Svensson från Språktidningen, men nyligen skrev han en krönika (DN) om Litauen som gett sig attan på att man ska tala litauiska i landet. Föredömligt, kan man tycka. Svensson påminner om att man i Sverige ”från personal på restauranger, hotell och andra serviceinrättningar” allt oftare kan få höra ”sorry, I don’t speak Swedish”, när man vill nåt. Det är nog än så länge vanligast i Stockholm, men blir snart riksvitt.

I Litauen, däremot, klubbades häromveckan ”en lag som dikterar att företag från januari 2026 måste sköta all kommunikation med kunder på litauiska”, skriver Svensson. Litauen har tunga politiska skäl för att vilja stärka det egna språket. Vi har inga såna, det amerikanska inflytandet uppskattas snarare. Samt utgör tecken på att man hänger med. Ack.