Fast det är bara att hålla med: Varför? De är ju egentligen ett oskick och, höll jag på att skriva, ett verk av satan. Men det är att ta i litegrann. I alla fall är det svårt att förstå vitsen med glada eller arga ansikten – jo, förresten, kanske just de är de enda man kan förstå vitsen med. I den här bloggen har de kommit till användning ett par gånger för att markera ”skämt/ironi”. Annars tror väl läsare att man är tokigare än man redan är.
Men de som sitter i värmen och trycker dit en sol-emoji, de som äter en korv och illustrerar med en korv – i dessa tusentals lägen ges ingen pardon. Men vill man underkänna språket som bärare av betydelse så förallandel! Vi lämnar bildspråket emojier och kör det som är lite vanlig dynga i bloggens skottkärra.
Kollokationer är något att alltid påminna om. Det låter värre än det är. Urban Östberg (1955–2020), tidigare citerad i Sbråk, skriver i finska språkinstitutets Språkbruk:
Åsyna vittne och rungande applåd är båda exempel på fasta fraser eller kollokationer, dvs. två eller flera ord som har en tendens att uppträda tillsammans. Kollokationerna ovan är synnerligen starka – en svensk kan med nästan hundraprocentig säkerhet förutsäga att just dessa ord kommer att kombineras.
Men det skrevs 2002 och den hundraprocentiga säkerheten är nog inte längre hundra! I åratal har svenskar sagt ”göra åtgärder”. Likaså ”fråga frågor” och, det senaste i min samling, ”vad har det hänt för förändringar?” I min värld har förändringar brukat ”ske”. Men eftersom nyss nämnda värld upphört är det bara att stå ut. Och med det menas stå ut som i uthärda och inte ”stå ut” som i ”sticka ut” eller som man sa förr: ”märkas, synas, hävda sig, vara iögonfallande, frappant, uppseendeväckande”. Med flera, som tyvärr får skratta (😄) åt förgängelsen.
